Kvinnohemmet Rosen bryter destruktiva mönster

 
Kvinnohemmet Rosen bryter destruktiva mönsterHunden Morris följer alltid med Lena Stenberg till boendet. När det finns missbruk med i bilden kan det vara extra svårt få skydd för sin våldsutsatthet. Det blir ofta att man bara fokusera på missbruket. På Kvinnohemmet Rosen ser man till helheten och bryter destruktiva mönster. Lena Stenberg, grundare och behandlingsansvarig, hittade nyckeln i en fungerande behandling för den här kvinnogruppen. En behandling hon själv gick igenom och är glad att kunna ge till andra.

Kvinnohemmet Rosen i Gävleborg tar emot våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem. Dessa kvinnor har en tendens att ramla mellan stolarna. Det är inte många skyddade boenden som erbjuder missbruksvård och inte många behandlingshem som erbjuder skydd.

– Jag har själv erfarenhet av både våldsutsatthet och missbruk. Det är på grund av min egen historia som jag startade Kvinnohemmet Rosen år 2000. När jag blev nykter och drogfri var jag ändå kvar i det destruktiva livsmönstret, berättar Lena Stenberg.

Hon klev av som ägare 2018 och är idag kvar som behandlingsansvarig.

Lena berättar om när hon själv genomgick 12-stegsprogrammet och blev drogfri.

– Min sambo åkte också in på behandlingshem och jag trodde att det skulle lösa allt, att vi skulle återförenas och bli den lyckliga familjen. Men det var då den psykiska misshandeln började. Jag sökte hjälp, men blev aldrig trodd. Jag betedde mig väldigt dysfunktionellt, det fanns ingen logik i det jag gjorde. Jag var självmordsbenägen, fick en djup depression och hade ingen uppfattning om mig själv.

12-stegsprogrammet handlar mycket om självrannsakan. Hon trodde att hon skulle få jobba med de andra bitarna också. Hon tyckte att det var hennes eget fel att hon var utsatt för våld.

Till slut kom droppen som gjorde att hon bröt ihop och inte orkade mer. Det var bråk och tumult, telefonen ringde i samma veva och det var en kompis som direkt förstod allvaret och frågade om Lena ville ha skjuts någonstans.

Blev inlagd på psyket

– Jag var helt förstörd så jag åkte till psykakuten och blev inlagd på psyket i sex veckor. När jag kom ut och fick egen lägenhet skulle allt bli bra, men han fanns i samma kommun och jag var fortfarande styrd av honom.

Lena flyttade till en annan ort och började arbeta på behandlingshem. När hon var på en konferens i Stockholm kom hon i kontakt med två kanadensiska terapeuter; Richard och Gina Hofman, som pratade om Core Addiction.

– Det är en metod som bryter destruktiva mönster. Äntligen förstod jag att jag inte var dum i huvudet. Jag hade blivit kallad för psykfall och allt möjligt, men det var inte jag som bar skulden. Jag hade levt efter fel karta i hela mitt liv.

Lena Stenberg fick gå igenom behandlingen och sedan skaffade hon sig en licens till att utföra behandlingen själv och startade Rosen. De använder sig av tolvstegsprogrammet, KBT och Core Addiction.

– Kvinnorna som kommer hit kan ha gått igenom 4-5 behandlingar för sitt missbruk och ändå inte har fått till det i livet. De har fortfarande de destruktiva levnadsmönstren kvar. Det är själva mönstret som är grunden till att de har utvecklat missbruk. Därför behöver man gå till botten med orsaken till problemen.

Fyra kärnberoenden

Core Addiction-modellen bygger på fyra så kallade kärnberoenden. Det första är behov av makt och kontroll. Inte förövarens kontroll utan det handlar om de känslomässiga behov som personen själv inte har fått tillgodosedda. Då utvecklar personen ett mönster för att försöka behålla kontrollen.

– Alla har vi ett mönster. Man kan tycka att man har haft en okej barndom, men alltid finns det något som har bidragit till hur vi lever idag. Själv hade jag en känslomässigt frånvarande mamma. Jag kunde komma till henne och vara ledsen och hon sade åt mig att sluta grina och gå in på mitt rum. Jag fick inte vara sårbar och det gjorde att jag inte bad andra om hjälp, berättar Lena.

Nummer två är sensationslystnad. Det är vanligt att våldsutsatta kvinnor återkommande får stimulans av starka upplevelser och känslodraman. Tredje kärnberoendet är behovet av trygghet, till och med en falsk trygghet. Det är det svåraste beroendet att bryta, enligt Lena.

Fjärde punkten är lidande. Det är det starkaste beroendet som ofta är knutet till den offerroll man är van att ha.

– Man tycker inte att man är värd något och tillåter sig inte att delta i livet. Man kanske har växt upp med den rollen av att vara utsatt. När kvinnan blir medveten om vad hon har vuxit upp med som har styrt henne i hela livet så blir det som ett uppvaknande. Hon förstår att hon inte själv bär skulden.

Vanligt att inte få hjälp för sitt trauma

Lena tycker att andra skyddade boenden mest brukar fokusera på yttre faktorer som besöksförbud, sekretessmarkering eller skyddad identitet. Hon berättar om en kvinna som hade varit på fem skyddade boenden innan hon kom till Rosen, men aldrig hade fått hjälp med trauma.

– Man måste jobba med helheten. Jag kan se min röda tråd idag. Jag har sökt mig till män som har varit känslomässigt frånvarande så att jag har behövt jaga något jag aldrig skulle komma att få, lika som jag gjorde med min mamma.

Många kvinnor som kommer till Rosen har stora problem med psykisk ohälsa efter att ha varit fysiskt och psykiskt utsatta för våld. Många kommer från psykiatrin och har där fått olika diagnoser, som borderline och adhd. Linda är en av kvinnorna på Rosen som hade flera diagnoser och var tungt medicinerad när hon kom. Hon hade panikångest, PTSD, psykoser. Nu har blivit av med nästan alla diagnoser och mediciner.

– Jag är evigt tacksam. Det finns ett ljus. Tidigare gick jag på öppenvård under fem år och det enda de fokuserade på var drogtesterna, berättar Linda.

Hunden Morris är alltid med på Rosen

Hunden Morris, som också är med i samtalsrummet, lägger sig till rätta på en stol och blundar nöjt. Det är Lenas hund och han är alltid med henne på Rosen. Han har en egen stol i stora samtalsrummet och gör det lättare för kvinnorna att berätta.

Natasha går på eftervård efter att ha bott på Rosen i 13 månader. Hon berättar att behandlingen har varit jätteviktig för henne och att Lena var räddningen för henne när hon i princip hade gett upp efter att hennes dotter hade blivit tagen ifrån henne.

– Jag trodde mitt problem var alkoholen och drogerna, men det går mycket djupare än så. Jag hade inte förstått mönstret. Jag var fyra år när jag var med om mitt första sexuella övergrepp och blev placerad i fosterhem som femåring. Jag började med alkohol tidigt och umgicks med äldre män. Det var mycket gap, skrik och oreda, vilket kändes som hemma. Mitt självvärde var inte högre. Våldet eskalerade och jag blev också utsatt för en gruppvåldtäkt. Nu har jag fått tillbaka min dotter. Att komma till Rosen är det bästa jag har gjort.

Susanna bor på Rosen sedan 9 månader och planerar också att gå på eftervård. Hon berättar om ett välordnat liv med eget företag, radhus och bil. Men äldsta sonen begick ett övergrepp på ett syskon och hennes man missbrukade amfetamin. De förlorade barnen och blev vräkta.

– Jag gick in i nya relationer, men hade ingen självkänsla alls. Jag tyckte inte att jag var värd någonting och hatade mig själv eftersom jag tog på mig skulden för det som hade hänt. Jag hade panikångest när jag kom hit, men behandlingen har gjort att jag har börjat tycka om mig själv och nu ska jag få kolla på en egen lägenhet, berättar Susanna.

Växer av att få dela med sig

Lena tycker att det är viktigt att klienternas upplevelser lyfts fram. Hon brukar alltid ta med sig någon av kvinnorna när hon är ute och föreläser och de får berätta sin historia. De får en sådan fin respons av publiken och de växer av att få dela med sig.

– Den sista som märker förändringen är kvinnan själv. När de skrivs in här brukar jag säga att de kommer att testa mig, vara utagerande och våldsamma. De kommer att kalla mig för både det ena och det andra. Sedan förklarar jag att jag inte kommer att backa när det händer. Jag står kvar och jag dömer inte.

En av kvinnorna minns hur det var att bli bemött på det viset.

– Det var ingen som hade reagerat så tidigare. Jag har aldrig träffat någon som Lena, säger hon med äkta värme.

– Det är okej att bli arg. Utagerande beteende är bara en överlevnadsstrategi. Det handlar inte om elakhet. De har levt med både våld och missbruk. Ofta börjar man missbruka för att stå ut med våldet. Det är en enorm påfrestning att utstå psykisk kontroll och bara gå och vänta på att det ska smälla. Det är inte konstigt att de får psykiska problem och åker till psykakuten. De är rädda för maken och vill bara komma därifrån, men de tas inte på allvar. Jag blir mörkrädd när jag får en journal från psykvården i form av en tjock lunta som beskriver tung medicinering, elchocker och diverse diagnoser.

Finns för lite resurser

Det har pratats mycket om våld i nära relationer de senaste åren, men Lena tycker att det fortfarande finns för lite resurser.

– Jag förstår inte hur de tänker när de beviljar skyddat boende i tre månader. De tar en månad att landa, en månad att känna hopp att de kanske finns en lösning, sedan ska man hem. En placering är normalt 9-13 månader hos oss, säger Lena.

Hon är också kritisk mot den medicinska vården som inte heller har tillräckligt med resurser.

– Ibland måste vi ta emot dem under den akuta abstinensen för att det inte finns plats att ligga kvar på avdelningen efter avgiftningen och då drar de härifrån. Det går för fort. Och vissa gånger kanske det inte finns tid för avgiftning förrän om en månad, men då kan det vara för sent.

Kvinnor som både lever med missbruk och våld har ofta bara sin man, inga andra sociala kontakter eller vänner som de kan anförtro sig till. Och man får närma sig försiktigt. Enligt Lena skulle de aldrig svara ja direkt på frågan om de har blivit slagna.

– Först måste man bygga ett förtroende. När kvinnan sedan berättar kan jag inte säga det jag känner, till exempel "Vilken skitstövel!". Skammen är för stor, så det kan hon inte ta emot. Då kommer hon aldrig att komma tillbaka.

Kvinnorna får stor styrka och uppmuntran av varandra på Rosen. Det kramas, skämtas och skrattas. Stämningen är väldigt varm och familjär. Personalen är en naturlig del i gruppen och det uppskattas. Det finns inget vi och dem. Lena vet precis vad kvinnorna går igenom – hon har själv varit där.