Julia höll på att förlora sina barn

Julia blev bortgift av sin familj och tvingades då sluta att träffa mannen som var hennes livs kärlek. När hennes man dömdes till tolv år fängelse för mord, vågade hon till sist skilja sig från mannen, som misshandlat och kränkt henne. Hon minns när hon såg sin tidigare pojkvän utanför en affär, och hoppet om fridfull kärlek som tändes inom henne.

– Jag var precis lika kär i honom som innan jag blev bortgift. Jag berättade att jag var skild och hade ett barn. Den kvällen kom han hem till mig och sov över. Våra känslor för varandra var precis lika starka som tidigare, för flera år sedan, berättar Julia.

Fyra månader senare gifte de sig, under en mindre ceremoni med närmaste familj och vänner. Bröllopsnatten den här gången, till skillnad mot den förra påtvingade, var underbar minns Julia.

– Vi kollade på film och hade mysigt, och sen hade vi sex och vi insåg att vi verkligen älskade varandra. Jag hade tidigare öppnat mig och berättat om misshandeln och hoten jag levt under med min exman. Han lovade att ta hand om mig, sa att min exman inte var en riktig man, för en riktig man slår inte kvinnor. Och jag trodde honom, säger hon.

Från ingenstans blev han aggressiv

Första gången han slog Julia var ungefär ett år senare. De hade precis fått ett barn. Från ingenstans blev han aggressiv, kallade henne hora och sa att han ångrade att han fått barn med henne.

– Jag blev chockad. Vårat nyfödda barn var inte ens en vecka gammalt. På kvällen åkte vi alla till min familj och han erkände inför dem att han slagit mig. Han bad om ursäkt och sa att det inte skulle hända igen, berättar Julia.

Han började styra henne på olika sätt. Som att bestämma vad hon fick ha på sig för kläder och inte. Bland annat fick hon inte ha på sig tajta eller färgglada kläder.

– Jag var fortfarande svag, efter skilsmässan. Så jag lydde honom, allt för att undvika bråk och våld. Jag tog på mig de svarta lösa kläderna han köpte till mig, en dag var hela min garderob utbytt. Jag kom med ständiga ursäkter när vänner ville träffas, eftersom han förbjöd mig att umgås med dem. Jag ljög att jag kände mig sjuk eller att vi skulle ha gäster. Till slut orkade inte mina vänner prata med mig och gav upp. Jag grät ofta och förstod inte hur jag hade kunnat hamna i det här igen, säger Julia.

Julia säger att hon så gärna ville vara lycklig, att det skulle fungera den här gången. Men allt fler gånger satt hon inne på toaletten och grät. Och hon skyllde ofta på sig själv.

– Jag tänkte att det var karma, att det var mitt eget fel. Att det här var bestraffningen för att jag varit dum mot min förra man och för att jag skiljt mig.

Hade henne i ett fast grepp

Hon blev mer och mer troende, klädde sig heltäckt och bad oftare till gud. Hon bad om kraft till att orka skilja sig och att barnen skulle få ett bättre liv. Hennes man hade nu henne i ett fast grepp.

– Jag fick inte noppa ögonbrynen, sminka mig eller lyssna på musik, för det var inte passande i vår kultur. Övergreppet var utstuderat och strukturerat. Och i den miljön vi levde i var de flesta djupt religiösa. De beundrade min man som lyckats få mig dit han ville. Folk beundrade hans beteende. Det var som om han hämnades på mig, fast jag aldrig gjort honom något.

Även hennes man utsattes för regelbundna trakasserier och hot, från Julias exmans släkt.

– Inom vår kultur sätter man kompisar och släktingar på att utföra hot och hot om våld, det är så det funkar. Min nya man behövde också skydd.

Julia hade i flera år haft en kontaktperson hos polisen som hon haft regelbunden kontakt med. De föreslog att familjen skulle flytta till en annan ort. Julia som gått igenom en komplicerad förlossning hade knappt några krafter kvar för en flytt. Men hon fick en vecka på sig att packa.

– Jag kände mig helt tom inombords, som en zombie. Jag hade knappt känslor för mina barn och hade tappat mycket i vikt och såg ut som ett skelett. Jag var så orolig för framtiden.

De blev hämtade av polisen, som körde dem till ett hotell. En snabb lösning medan de letade upp ett skyddat boende åt dem. Trots att han misshandlat henne följde han med familjen.

– Jag var i underläge och beroende av honom. Han hade knäckt mig och lämnat allt för min skull, jag kände att jag var skyldig honom detta.

Tvingades till abort

Julia blev gravid igen men tvingades till sen abort av sin man, för att han inte ville ha barn och för att han var rädd för att hon skulle dö. Under samma period fick hon livmoderhalscancer och tumörer i hjärnan och ryggen och behandlades med gott resultat.

– Jag åkte ensam och begravde mitt barn och gick runt och grät hela dagen. Jag kände så starkt hat mot min man att jag inte kunde se på honom. I mina ögon var han nu en mördare, säger Julia.

En dag när hon kom hem hade han slängt ramarna med gipsavtrycken på händer och fötter, som Julia gjort som minnen.

– Han sa att han gjort det för min skull, att jag måste glömma det barnet och fokusera på mig själv och våra två levande barn.

Men det var inte bara dåligt, säger Julia. Visst var relationen tumultartad, men det fanns också fina perioder.

– Ibland var vi som nykära igen och allting kändes hoppfullt. Men han pendlade mycket i humöret, det kunde vända på en sekund att han blev elak. Jag försökte ändra mig, inte höja rösten och jag visade tacksamhet för honom. Så nedbruten var jag, att han blev allt för mig, hur konstigt det än låter, säger Julia.

Blev svårt misshandlad

En dag under hösten 2018 blev Julia svårt misshandlad och slagen över hela kroppen.

– Han knäckte min näsa och käke och matade slag överallt helt besinningslöst. För att jag inte lagat maten på rätt sätt. Jag sa: ”Nu är det slut, jag klarar inte mer”, berättar hon.

En tid efter att han flyttat ut stod han vid skolan och försökte köra över Julia och barnen med bilen.

– Jag var livrädd och tog upp min dotter i famnen och ställde sonen bakom mig och jag sa: ”Vi ska dö alla i så fall”. Sen åkte han därifrån och jag vet inte hur länge jag skakade, mina ben var som gelé, berättar Julia.

Många såg händelsen och polisanmälde och kort därefter placerades Julia och barnen på ett skyddat boende.

– Men han hittade oss och vi fick flytta efter några veckor. Men han hade svartmålat mig för socialtjänsten, sa att jag gick på droger och utsatte barnen för våld.

Placerades på ett utredningshem

Socialtjänsten valde att placera Julia och barnen på ett utredningshem med dygnet runt-bevakning i åtta veckor. Men hela tiden kände hon att socialtjänsten var på pappans sida.

– De ansåg att han var en bra pappa som gjort allting. De sa att jag inte hade någon förmåga att ta hand om barnen. Han hade manipulerat socialtjänsten och jag ansågs var en psykisk sjuk person. Dessutom bad de mig att inte bära slöja, för att jag gjorde barnen förvirrade mellan två olika kulturer.

Kort därefter slog pappan sin son och socialtjänsten akutplacerade sonen på ett HVB-hem, något Julia fick veta efter två dygn.

– Jag uppmanades att godkänna en SOL-placering under utredningstiden, annars kunde det gå så långt att han LVU-placerades. Jag fick inte prata med min son på en månad. De sa att han måste landa först och bli mer stabil, berättar Julia.

Under ett videosamtal såg Julia att hennes son blev slagen av en personal och filmade allting med en annan telefon och visar socialtjänsten. Sonen flyttades då till ett annat HVB-hem.

– Jag grät dag och natt och slutade att äta, det var ingen mening att leva längre. Jag tappade all tro för den svenska lagen och myndigheterna. Jag hade två barn på olika ställen och utredningen drog ut på tiden. När beslutet kom om att dottern skulle bo hos sin pappa var det som om jag gick sönder. Jag skrek och grät och personal på socialtjänsten sa återigen att jag behövde psykvård, att jag aldrig skulle få barnen om jag betedde mig på det här sättet.

I över ett år träffade Julia sina barn, dottern ena veckan och sonen nästa vecka. I september 2020 vann hon huvudförhandlingen i Tingsrätten och fick båda barnen, då det framkommit vid flera tillfällen att pappan misskötte sitt föräldraskap.

– Mardrömmen var över och vi flyttade till en ny lägenhet och barnen började skolan. Vi har haft psykologkontakt och sakta men säkert har vi alla blivit starkare och tryggare. Jag har blivit en starkare människa och vågar mer stå upp för mig själv, mina barn och våra rättigheter. Vi är nu avskrivna från socialtjänsten och hoppas nu att få ensam vårdnad, jag är inte i mål riktigt än men har en stark tro på att det ska gå vägen. Att det snart ska komma en dag då jag helt kan andas ut.