Psykisk ohälsa

Johanna: Socionomens jobb gör skillnad

Det är viktigt att se personen bakom varje ärende. Foto: Getty Images

Johanna Svenningsson är ett levande exempel på vad bemötande, punktinsatser och undantag kan få för betydelse. 

Johanna Svenningsson är evigt tacksam för den hjälp hon har fått från socialtjänsten. Hon är ett levande exempel på vad bemötande, punktinsatser och undantag kan få för betydelse. Utan försörjningsstöd hade inte Johanna hittat tillbaka ur det fängelse av ångest och depression hon levde i.

På Socionomdagarna var Johanna Svenningsson en av föreläsarna. Hon är 32 år och har kämpat i många år mot både depression och funktionsnedsättning. Nu har hon börjat studera och hon föreläser för att informera om vilken skillnad socialtjänstens arbete kan göra för den enskilde. Det är tack vare den hjälpen som Johanna har tagit sig dit hon är idag.

– Jag var duktig i skolan men hoppade av efter nian. Då mådde jag dåligt. Mamma försökte få mig att söka hjälp, men jag klarade inte av det utan blev bara sämre, berättar Johanna.

Några veckor innan hennes 18-årsdag hade hon helt tappat kontroll med verkligheten och fick hjälp att komma till psykakuten.

– Det konstaterades att jag inte var självmordsbenägen så jag blev hemskickad med antidepressiv medicin och en remiss till öppenvården. Där fastnade jag i flera bedömningssamtal och jag blev sjukskriven för jag var inte i skick att söka jobb.

Johanna hänvisades till socialkontoret för att söka försörjningsstöd.

– Jag hade svårt att ta mig till ICA och nu skulle jag försöka ta mig tre kilometer till socialkontoret, jag som inte klarade av att åka buss. Min mamma följde med. Vi fick träffa en socionom som vi kan kalla Åsa. Jag hade en sådan ångest. Det jag inte visste var att jag hade kommit till räddningstjänsten.

Johanna hade inte rätt till något studiebidrag så försörjningsstöd var enda chansen. Åsa sa att hon skulle bevilja stödet, men Johanna behövde komma och prata med henne varje månad.

– De första gångerna frågade hon hur jag mådde och vad jag hade gjort sedan sist. Jag hade varken lust eller ork att göra någonting alls. Jag hade behövt höja dosen för min medicin men det gjordes ingen uppföljning. Jag mådde för dåligt för att förstå hur dåligt jag mådde.

Åsa gav inte upp.

– Hon frågade vad jag brukade tycka om att göra. Jag hade alltid varit aktiv och haft intressen, så jag svarade att jag hade hållit på med hästar och att jag hade tyckt om att läsa böcker, men mitt i depressionen så kändes allt totalt meningslöst.

Åsa uppmuntrade Johanna att prata om sina intressen, vilket gjorde att hon började tänka på dem mer och mer. Till slut började hon känna lite, lite lust.

– Vid ett möte kunde jag berätta att jag hade läst en bok. Wow, Johanna har gjort något! Jag som inte hade gjort något på flera år. Mitt liv hade stått helt stilla. Åsa sa aldrig att jag borde ha gjort mer, hon bara undrade om jag skulle kunna tänka mig att läsa någon mer bok.

Johanna tycker att det var bra att Åsa tog reda på hur situationen hade sett ut tidigare, vem hon var.

– Vid en depression blir man helt personlighetsförändrad. Jag var inte den här personen som inte hade lust med någonting. Det märkte min mamma, men det kan vara svårt för en utomstående att förstå det.

Åsa ställde aldrig krav på sysselsättning och självförsörjning så fort som möjligt. Att Johanna skulle må bra igen var första prioritet och vägen dit behövde hon ta med små steg. Ekonomiskt stöd var en förutsättning för det.

– Åsa frågade ofta hur jag tänkte mig framtiden. ”Oj, har jag en framtid?”, tänkte jag. Jag såg bara ett stort svart hål.

När tankarna hade mognat bestämde hon sig för att läsa in gymnasiet på en folkhögskola. Då hörde psykiatrin av sig och erbjöd KBT.

– Jag kände att jag redan hade fått det genom Åsa.

När Johanna var 24 år flyttade hon från Västergötland till Stockholm. Det var svårt för henne att få jobb och hon hade noll självförtroende.

– Jag fick provanställningar, men upptäckte att arbetsuppgifter som andra tyckte var enkla upplevde jag som svåra. Jag genomgick en neuropsykiatrisk utredning och fick diagnosen aspergers syndrom. Jag hade problem med motorik och koordination. Dessutom upptäcktes en synnedsättning i hjärnan, vilket gör att jag har svårt att tolka synintryck.

Med tre funktionsnedsättningar förstår man att det vardagliga har varit extra svårt. Eftersom hon inte hade rätt till studiebidrag var hon tvungen att söka nytt försörjningsstöd via socialtjänsten.

– Jag fick träffa en socionom som vi kan kalla Achmed. Jag var beroende av mitt SL-kort som jag hade fått pengar för av min mormor. Achmed valde att inte räkna den summan som inkomst så att jag kunde få fullt försörjningsstöd. Han informerade också om vilka andra insatser som kunde göras för mig, vad jag mer kunde få hjälp med, som boendestöd och ledsagning via LSS. Det var jättebra att veta. Jag kunde också få tandvårdsstöd, vilket jag sökte. Jag har stora problem med motoriken plus att jag tycker att det är obehagligt att använda tandtråd, jag har också svårt att veta hur länge och hur hårt jag ska borsta.

Reglerna är lite luddiga när det gäller LSS, så Johanna är tacksam att Achmed uppfattade hennes behov av stöd.

– Jag hade inte gått till tandläkaren på tio år och nu fick jag komma till en klinik för tandvårdsrädda. Det var en ond cirkel som bröts.

Johannas mående var väldigt ojämnt. Att ständigt vara beroende av ekonomiskt stöd som ska förnyas med jämna mellanrum skapar en maktlöshet och rädsla för negativa beslut.

– Jag har gråtit så att jag har skakat i väntan på beslut. Allting hängde på mitt försörjningsstöd. Hade jag förlorat det, skulle jag inte ha haft råd med mat, räkningar. Jag hade blivit vräkt. Jag fick panik när någon hade sökt mig på telefonen utan att ha lämnat ett meddelande.

Tak över huvudet betydde en chans till återhämtning. Vägen har varit lång och att människor har förstått det är Johanna tacksam över.

– Min hjälp från vårdens sida hade inte fungerat om jag inte hade fått pengar. Jag har ett stort sömnbehov på grund av mina tre funktionsnedsättningar. Jag behöver sova tio timmar per dygn. Det blir baklänges om man tvingas in i arbete först och sedan ska försöka fixa ångesten.

Johanna glömmer inte den hjälp hon har fått.

– Jag hade inte stått här idag om inte Åsa hade fångat upp mig när jag var 18 år. Jag är jättetacksam, avslutar Johanna Svenningsson.