Man brukar säga att det som inte dödar härdar. Det är ett gammalt talesätt som kan bagatellisera barns lidande. Jessika Arvik blev inte stark av sina upplevelser. Hon fick inte skinn på näsan av sina föräldrars beteende. Det som hjälpte henne var att en lärare till slut gjorde en orosanmälan och stöttade Jessika när hon hade det som svårast. Sedan dess har hon kämpat för barn i liknande situationer.
”Sol, vind och vatten” med Ted Gärdestad var den låt som Jessikas mamma ville ha på sin begravning. Det berättade hon för Jessika när hon var fem år. Under hela sin barndom har Jessika haft en stark känsla av oro och rädsla.
– Jag hade nästan alltid ont i magen som barn. Jag kände på mig att min mammas liv inte skulle sluta lyckligt. Och jag förstod att jag aldrig skulle berätta för någon vad det var som hände hemma, säger Jessika Arvik.
Hon är en av talarna på SSIL Utbildningsdagar 2025 där hon berättar om sin uppväxt för att hennes historia inte ska upprepa sig. Hon vill väcka tanken hur vi ska kunna hjälpas åt för att upptäcka barns utsatthet i familjer med missbruk, psykisk ohälsa och misshandel.
Det var människor som såg vad som hände under Jessikas uppväxt, men hjälpen kom aldrig. Som när hon som barn ringde Polisen mitt under en våldsam situation.
– Vi åkte till mormor och sov där, men vi åkte tillbaka hem nästa dag och då stod det en stor blombukett på köksbordet och en ask med choklad.
Jessika berättar hur hennes pappa var helt oberäknelig. Helt plötsligt kunde han bestämma att det roliga inte alls var något att skratta åt och då fick man passa sig eller så kastade han saker omkring sig.
Pappa var helt blodig
Hennes mamma var långtidssjukskriven och mådde psykiskt väldigt dåligt, men även fysiskt. Hon var överviktig och tröståt mycket. Pappan var våldsam.
– Jag minns en gång när jag kanske var sex-sju år och hade gått påskkärring tillsammans med en kompis. Vi kom hem med våra kvastar och allt godis vi hade fått. Då möttes vi av pappa som var helt blodig efter ett skärsår över halsen. Men första tanke var inte hur det stod till med mamma, utan det enda jag tänkte på var hur jag skulle få bort min kompis så att hon inte skulle se. Jag skämdes något fruktansvärt. Min kompis sa bara: ”Nu tror jag faktiskt att dina föräldrar kommer ett skiljas.” Åh, som jag hoppades på det.
Trots allt våld i hemmet så var Jessika en glad unge berättar hon. Under mellanstadiet så var hon engagerad i allt möjligt; fotboll, innebandy, scouterna, kören. Kanske det var ett sätt att komma hemifrån?
I högstadiet börjar hon själv dricka och även skada sig själv. Det som inte dödar härdar sägs det. Jessika menar att det som inte dödar får konsekvenser. Hon började med alltmer normbrytande beteenden och mådde väldigt dåligt psykiskt.
– Jag minns att jag satt i skolans bibliotek och bröt ihop fullständigt, jag grät hejdlöst. Då kom vår textilslöjdslärare Annette fram och ställde frågan som ingen annan vuxen hade ställt förut: Hur är det, hur mår du? Jag kände att jag hade förtroende för henne så jag berättade allt, där och då.
Läraren gjorde en orosanmälan
Annette ställde in sina lektioner den dagen för att ta hand om Jessika.
– Hon gjorde också en orosanmälan och stöttade mig i hela den processen. Jag var välkommen hem till henne när jag ville och hon gav mig till och med en nyckel.
Familjen fick träffa en familjebehandlare men varken pappan eller mamman var sugen på behandling eller stöd. Det hjälpte inte att föräldrarna skiljde sig. Då började mamman dricka okontrollerat.
Annette ansökte om att bli kontaktfamilj till Jessika, men fick avslag på det. Socialtjänsten tyckte att det skulle möjliggöra mammans drickande ytterligare om Jessika inte fanns hemma.
– Men jag då? Vem skulle finnas där för mig? Det blev att Annette ändå klev in som extramamma för mig och hennes dotter blev som en extra lillasyster. I det hemmet fanns det både kärlek och gränser, det har räddat mig.
Sista året på gymnasiet händer det något allvarligt som gör att mamman får en orosanmälan på sig. Jessika får då ett eget boende i en utslussningslägenhet.
– Den var liten och inrökt, men gav mig en sådan fantastisk känsla. Nu skulle jag återuppta kontakten med en massa släktingar, leva hälsosamt, laga storkok. Nu skulle mitt liv börja.
Det blev inte så. I stället kom det in en orosanmälan mot Jessika på grund av hennes destruktiva livsstil. Men det blev en tankeställare och Jessika tog emot hjälp. Hon beviljades varje insats som fanns.
Hon var den enda nyktra på studenten
– Jag gick på traumabearbetningsveckor, beteendeterapi, fick en kontaktperson. Sedan den 11 november 2010 har jag inte druckit en droppe. Jag var den enda nyktra på studentflaket och jag gick ut med godkända betyg.
Hon fick jobb på en barnrättsorganisation och livet började ordna till sig. Men för Jessikas mamma gick det sämre. År 2016 var det kaos och hon hade blivit vräkt fyra gånger på raken. Då fick hon komma till ett behandlingshem.
– Det var helt fantastiskt. Och när hon fick permis i september hade vi en fin dag tillsammans.
Men tyvärr fick hennes liv inget lyckligt slut. Jessikas mamma hade inte haft någon Annette som alltid stod kvar. Ingen mentor som ställde krav eller en rektor som såg möjligheter. Jessika hade många skyddsfaktorer som gjorde att hennes liv kunde ta en annan vändning. Hon såg till att spela ”Sol, vind och vatten” med Ted Gärdestad på mammans begravning.
Jessika kämpar för barns rättigheter. Till hösten tar hon kandidatexamen i mänskliga rättigheter. Hon driver frågor som att barn bör ha tillgång en oberoende kontaktperson under en placering. Att de bör ha tillgång till anpassad information om sina rättigheter och hur de kan utkräva dem.
– Jag vill också göra ett medskick: Lova inget som du inte kan hålla. Ett barn som har svårt att känna tillit har extra svårt att bli sviken på det viset. Ha också tydliga rutiner för att fånga upp barn som far illa. Och glöm inte att starka skyddsfaktorer måste få vara kvar, till exempel skolan. Det är jätteviktigt, avslutar Jessika Arvik.
