”Jag längtade bara efter att få bli sedd”

– Jag kände mig aldrig sedd, uppskattad eller validerad för den jag var, vilket ledde till att min person försvann. Istället ersattes jaget av ett överdrivet duktighetsbehov. Jag fyllde på med saker utifrån, för att fylla mitt tomma inre och allt det som gjorde ont på insidan. Men det var inget jag var medveten om då eller kunde uttrycka. Självsvälten blev mitt verktyg som jag använde i mitt desperata rop på att bli sedd, berättar hon.

På ytan såg allting bra ut. Agnes växte upp med sina föräldrar och två yngre syskon. Men hon kände sig inte förstådd och försökte ensam hantera sin verklighet.

– I efterhand kan jag se att jag inte fick det som jag egentligen hade behövt på det känslomässiga planet, men det visste jag inte då.

Hon berättar att hon inte hade någon förmåga att uttrycka det som fanns inom henne. Det fanns ingen känsla för henne, för personen Agnes. Det blev som ett störtlopp rakt in i anorexin.

– Att vara duktig och prestera tror jag blev mitt sätt att kompensera. Att vara jag upplevdes som fel så istället blev jag duktig och presterade för andra. Då var jag en värdig människa.

Duktighetsprogrammen inriktade Agnes på att inte äta. Men även när hon snabbt gick ner i vikt fanns samma känslor kvar.

Trodde först att jag hade fobi för mat

– Jag kände äckel och såg mig själv utifrån på samma gång. Jag såg att jag var väldigt smal och ville egentligen inte bli smalare, samtidigt som en annan del av mig inte ville gå upp i vikt. Jag trodde länge att jag bara hade fobi för mat. Jag visste inte att det var psykisk ohälsa det handlade om. Det var som att någon bara kastat anorexin över mig och plötslig var det som om jag andades med den.

Till och med som anorektiker var hon duktig och prestationen var i centrum. Hon kämpade med att vara ärlig och öppen för hon ville göra som man skulle, för att bli omtyckt. När hennes föräldrar sa att hon borde gå till skolkuratorn gjorde hon det och därifrån blev hon remitterad till BUP.

– När jag åkte till BUP med mina föräldrar var det som om jag var på väg till min egen avrättning. Det var total skräck. Vi gjorde några försök till familjeterapi men det kändes som att det var var tre vuxna mot mig. Jag minns det som att allt handlade om mat åter igen och att ingenting handlade om hur jag kände det hemma och inom mig. Barnet i mig skrek på insidan ”Se mig för helvete, jag kommer svälta ihjäl mig själv om ingen kommer ihåg mig.”  Jag längtade bara efter att få bli sedd och förstådd, och respekterad, något jag längtat efter även som liten.

Behandlingen gick ut på att äta, tre mål om dagen på ett sjukhus.

– Jag fick en tallrik med mat och så pappa vid sidan om där målet var att äta så mycket som möjligt för att gå upp i vikt. Det var otryggt, vidrigt och en hemsk omställning.

Valde att lägga in sig själv

Två dagar efter sin 18 års-dag åkte de till vuxenpsykiatrin. Agnes fick två alternativ; samtalsterapi en gång i veckan eller att läggas in på avdelningen. Hon valde att lägga in sig själv.

– Pappa och jag hade blivit så tajta vid det här laget. Så där står vi utanför dörrarna till den slutna avdelningen. Det var som om en skör sparv släpptes in på mörk okänd mark. Och sen låstes dörrarna när pappa gick, berättar hon.

För första gången mötte Agnes andra människor som mådde dåligt, vilket avdramatiserade hennes situation och ingav hopp.

– Jag var inte längre ufot i familjen, som fick alla att må dåligt. Jag kände ett slags lättnad över gemenskapen, även om det fortfarande inte fanns någon där som mötte mig på djupet.

Lika fort som hon rasat i vikt, lika fort gick hon upp. Efter tre månaders ansågs hon så pass frisk att hon skrevs ut. Men även om Agens började välja livet igen fanns problemen inuti kvar.

– Jag gick istället in i hetsätning. Det handlade ju inte om mängden mat egentligen, utan om att jag började använda maten för att reglera mitt inre åt andra hållet istället, det var ju så de sa att jag skulle må bättre. Svältmanin bytte bara fokus till ätmani. Grundproblemen fanns ju kvar, det var bara symtomen som bytte skepnad.

Efter att vården avslutats läste hon ikapp och tog studenten. Under ett år hade hon olika ströjobb och flyttade sedan till Lund för att läsa till socionom.

– Livet var hektiskt, med mycket plugg och nya vänner. Jag minns att jag hade svårt att hantera tillvaron med struktur och ta till mig information. Jag levde nog mycket från en plats av dissociation och var i konstant rörelse och stress, för att jag visste inte hur jag skulle möta den ångest som kom upp när jag stannade av. Samtidigt hade jag några till vänner som hade ätstörningar så jag var inte helt isolerad med den. Vi kunde på ett sätt skratta åt det samtidigt som det var plågsamt.

Vändningen kom med Deborah

Under en kurs i personlig utveckling träffade hon Deborah.

– Hon var den första personen som såg mig för den jag var och kom in med en närvaro, ett språk och en acceptans jag aldrig upplevt. Hon tog mig med storm och vi mötte varandra på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Hon tog öppenhjärtigt emot mig och jag tyckte hon var så fin och vacker i hur hon mötte mig, det kändes nästan overkligt. I efterhand är det tydligt att det var något högre än mitt medvetande, som valde henne, för allt kändes så självklart och direkt på en gång. Jag blev golvad och efter en dejt var vi ett par.

Laddningen kring anorexin började rinna av, eftersom Deborah inte såg det som ett problem.

– När jag blev mött med acceptans och utan laddningar och ätstörningsfokus kunde jag börja möta mig själv på ett annat plan.

Agnes berättar att hon även började landa i sig själv som en person.

– Deborah lagade mat som min kropp tålde, utan att ifrågasätta eller lägga några värderingar i min kost. Och ju mer tiden gick desto mer odramatiskt var det att äta. Att inte vara ett problem var en befrielse. Med Deborah var det som att börja livet på nytt.

Att jobba med behovet av att vara duktig, hitta sitt självvärde och möta sitt inre är ett ständigt pågående arbete. Tillsammans med en livscoach, som hon träffar regelbundet, får hon bland annat hjälp med hur hon kan möta sig själv.

– Vi möter de trauman som legat i grunden för ätstörningarna hela tiden. Vi tar en bit i taget och jag börjar förstå att livet kan vara bättre än jag någonsin ens vågat tro, men det är en väg att vandra. Att bli bemött med kärlek och acceptans har varit helt avgörande.

Den största insikten, och det hon vill förmedla till andra i liknande situation, är att inte fokusera på ätstörningen.

– Det finns alltid en anledning bakom, ett trauma. Får man inte hjälp med orsaken tar symtomen en annan form bara.