”När jag såg det, anade jag, hur mycket tid som lagts ned på en gitarr som var utdömd, och hur mycket kunskap och handlag hantverket måste ha krävt”
Tomas Sjödin, P1Vinter
KRÖNIKA: Jag lyssnar på radion, Vinterprat i P1 med författaren Tomas Sjödin, sedan länge en av mina favoritförfattare. Han berättar med en ödmjukhet i sin röst om livet svårigheter, men samtidigt hela tiden med en gnutta hopp som verkar glimra fram ur hans berättelser.
Hopp, det var kan vara olika för alla människor. Vad är hoppet? Vem är hoppet? För en del människor, kan det handla om en tro om ett annat liv, ett himmelskt ska skänka tröst. För andra kan samma hopp vara förknippat med människors vilja att göra gott mot andra.
Jag kommer att tänka på ordet, tillit. Kanske är tillit och hopp kusiner, för om jag kan känna tillit till andra människor, att andra vill mig väl, så kan jag också hoppas på att det en dag ska bli verklighet i mitt eget liv.
Vad gör tillit och hopp med oss under vandringen på den jord som vi befinner oss på, vad händer när det saknas i våra liv?
En dag dök det upp en möjlighet
Jag har berättat så många gånger nu, att jag är ett av alla de barn som förlorade i föräldralotteriet, jag kom till en familj vars vardag kantades av våld, skrik och sexuella övergrepp. Vad det gör med en människa, det har jag skildrat i två böcker. Hur svårt livet verkade bli, och hur det en dag dök upp en möjlighet att få skapa ett nytt liv, ett hopp och jag fick möjlighet att känna av innebörden i ordet tillit.
Jag fick efter många år tag i en psykoterapeut med kunskap, uthållighet och jag började känna tillit. Både till henne, och hennes sätt att arbeta, men också möjligheten att se att det visst finns människor som orka stå kvar och stå ut. Och det var nog det jag behövde som mest, eftersom jag knappat stod ut med den jag blivit.
Livet hade på ett vis blivit svårare än jag kunde ana, men jag ville så gärna leva. Det fanns kraft inuti mig. Jag minns så tydligt den dagen jag tog mod till mig och skrev till psykoterapeuten om att jag var i behov av hjälp.
När radiogrammet går mot sitt slut, och gitarren som slagits sönder, nu är lagad och upplevs av Tomas, och omgivningen som kanske finare än den var från start, då känner jag tårarna som rinner utmed mina kinder, och jag tänker, att ja, det är jag, jag är en av alla de lagade gitarrer som vandrar på jorden. Och jag tänker att vi är många som bär med oss en känsla av att det som varit så trasigt, som nu är lagat, kan vara det finaste vi har, en ny chans att få leva.
Jag är glad att jag lever, jag är glad över det liv jag har fått.
Jag är gitarren som nu får spela nu toner, kanske gladare än de någonsin varit.
Maria Lundberg
