I balans mot ett liv i självständighet

Snittåldern att flytta hemifrån är kring 20 år i Sverige. Placerade barn kan ha extra svårt att ta steget ut i vuxenvärlden, då man inte har haft samma förutsättningar hemifrån. Då är stödboende en utmärkt insats som stöttar ungdomens väg till ett självständigt liv.

En familjehemsplacering enligt LVU upphör när barnet fyller 18 år. Socialtjänsten har fortsatt ansvar fram till ungdomen blir 21, liknande det som gäller för en vårdnadshavare. iBalans erbjuder familjehem, stödboende och öppenvård – verksamheter som kompletterar varandra väldigt bra.

– Ungdomarna kommer ofta från ett familjehem till vårt stödboende när de är 17-18 år. De är då färdiga att prova på att leva och bo mer självständigt, men har ändå behov av stöd. Då är stödboende en ypperlig mellanform, säger Åsa-Marie Sundström, verksamhetschef på iBalans.

Hon menar att familjehemsplacerade barn har mycket som de inte har fått prova på under uppväxten för att ha en rimlig chans att kunna stå på egna ben. Det är mycket man förväntas kunna när man flyttar hemifrån; att ha hand om sin ekonomi, tvätta, handla, laga mat. Men också att ha kontakt med myndigheter, söka jobb, lägenhet och så vidare.

– Både på HVB och i familjehem så har ungdomen stöd 24 timmar om dygnet. Det finns alltid vuxna runt omkring. Det är stor skillnad jämfört med ett stödboende. Hos oss har man sin egen lägenhet med tillgång gemensamma lokaler i samma hus och där ligger också vårt kontor som är bemannat dagtid. Men vi har jour dygnet runt.

Åsa-Marie Sundström har bjudit in två ungdomar som har bott på stödboendet tidigare. Hiba och Anna delar gärna med sig av sina erfarenheter. De kom båda två från en placering i familjehem.

– Jag var 16-17 år och hade inte så mycket erfarenhet, jag visste ingenting. Jag hade behov av att ha något eget med lite stöd på sidan om. Det stödet vi fick här var så mycket värt, säger Hiba, som bodde på stödboendet i tre år.

Anna bodde här i 1,5 år efter att ha bott i familjehem cirka två år. Båda placerades i familjehem på grund av relationsproblem i familjerna.

– Jag älskade att bo här. Vi fick en bra relation med alla, både ungdomar och personal. Det var perfekt att kunna bo självständigt men ändå få hjälp, säger Anna.

Tjejerna blev bästa vänner.

– Vi umgås fortfarande jämt. Och vi kan komma hit också och hälsa på fast vi har flyttat ut, säger Anna.

– Ibland bjuder vi in de gamla ungdomarna på fest, vi brukar ta varje tillfälle att fira. Det kan vara när någon fyller år, ha tagit körkort eller liknande, berättar Åsa-Marie Sundström.

Placerade barn är extra sårbara

iBalans är ett litet företag med fyra anställda, vilket underlättar att skapa kontinuitet, trygghet och en nära relation. Det märks att de ser varandra lite som en familj.

– Placerade barn är extra sårbara, så det är viktigt att få en nära vuxen. Sedan är det individuellt hur nära relation man har behov av, berättar Camilla Malmberg, familjehemskonsulent på iBalans.

Anna berättar att hon inte kände sig ensam trots att hon bodde i egen lägenhet.

– Vi gjorde ofta roliga aktiviteter tillsammans, åkte på utflykter, hade husmöten och så fick vi lära oss handla, laga mat, betala räkningar och så.

Varje ungdom har en egen vårdplan som socialtjänsten har tagit fram. Sedan gör ungdomens kontaktperson på stödboendet en genomförandeplan tillsammans med ungdomen.

Genomförandeplanen är utformad utifrån BBIC (Barns behov i centrum) med olika behovsområden för barnets utveckling; hälsa, utbildning, sociala relationer, känslor och beteende.

Tog seriöst på genomförandeplanen

– Bara det att ha en genomförandeplan gav stor trygghet. Man hade något att följa. Jag tog seriöst på det och satte mina mål, som att lyckas med skolan och kunna betala räkningarna, säger Hiba.

– Jag hade svårt med matlagning så jag behövde extra stöttning där och att kliva upp på morgonen. Först fick jag ett samtal och en knackning på dörren. Tillslut lärde jag mig att vakna av min egen väckarklocka, berättar Anna.

Kontaktpersonen följer med till sjukvården, tandläkaren, polisen för att fixa pass eller vad det nu kan vara. Sedan hjälper man till att informera om hur socialtjänstens processer fungerar, övriga saker i samhället och livet i stort, som till exempel olika kulturer och kulturkrockar.

– Vi har alla jobbat inom socialtjänsten tidigare så vi vet vad som är viktigt för dem, vi har ett bra samarbete och det är bra socialsekreterare som vi har att göra med. Sedan är faktiskt våra husmöten en bra träning inför vuxenlivet. Då går vi igenom olika saker som har med boendet att göra, till exempel regler i tvättstugan eller om något är trasigt och behöver bytas ut. Det är lite som ett möte i en hyres- eller bostadsrättsförening.

– När jag fick en egen lägenhet mitt i stan, en liten etta, var jag så glad. Det var jag som hade fixat den, inte soc. Och det stod mitt namn på kontraktet, säger Hiba lyckligt.

Hon berättar att hon tog studenten från naturvetenskapliga programmet, tog körkort, köpte bil och skaffade jobb.

– Nu jobbar jag inom vården på ett demensboende. Men det har varit jobbiga perioder också. När man har haft ett svårt liv är det lätt att hamna i depressioner. En gång ringde jag klockan 6 på morgonen till Åsa-Marie och frågade om vi kunde ses, då var det kris. Jag är jättetacksam att jag fick det här stödet, ni lyfte upp mig igen.

När jag fick en egen lägenhet mitt i stan, en liten etta, var jag så glad. Det var jag som hade fixat den, inte soc.

– Andra ungdomar som har sina föräldrar som stöd, ringer mamma eller pappa när det är kris. Våra ungdomar ringer sin gamla personal, säger Camilla Malmberg.

Hiba är numera även utbildad barnskötare, har lärt sig teckenspråk och har nu sökt in till Socialhögskolan. Hon är också gift och har skaffat en ny lägenhet tillsammans med sin man.

Jobb, lägenhet, körkort och bil

Anna flyttade först in till sin pojkvän, fick jobb som vikarierande undersköterska, skaffade egen lägenhet, tog körkort, köpte bil, fick fast anställning på sjukhuset. Nu är hon gift och pluggar upp betygen för att läsa vidare till sjuksköterska.

Både Hiba och Anna är muslimer och bär slöja. Anna var muslim redan när hon kom till stödboendet och valde senare att ta på sig slöjan. De har haft ett stort stöd i varandra i sin personliga utveckling.

– Matchningen är viktig när vi tar in nya ungdomar. Ibland kan socialtjänsten vilja placera unga med för svår problematik, men det krävs en del förmågor för att placeras på stödboende. Man behöver kunna utvecklas och vara i ett sammanhang med andra, säger Åsa-Marie.

Framgångsfaktorerna för iBalans tror Åsa-Marie är att de har en bra gemenskap, trygghet och tillit. Hiba och Anna håller med.

– Jag hade stora problem med tillit, men sedan kändes det hur bra som helst. Personalen är bra, de har stor erfarenhet av socialt arbete och de har livserfarenhet, något som också är viktigt, säger Anna.

– Ja, vi brukar kalla oss för ”tanterna på iBalans”, säger Åsa-Marie och skrattar.