Hur ser ungdomarna själva på sin placering på HVB eller familjehem? Vad har de för tro på framtiden och hur ser de på övergången till självständighet?
Hur ser ungdomarna själva på sin placering på HVB eller familjehem? Vad har de för tro på framtiden och hur ser de på övergången till självständighet? Det har Mattias Bengtsson, forskare i socialt arbete vid Högskolan i Gävle tagit reda på genom att följa dessa ungdomar under flera års tid.
HVB har ofta kritiserats och det är en komplex verksamhet som kräver en hel del från alla parter. Även familjehem kan ha sina utmaningar. Mattias Bengtsson är forskare i socialt arbete vid Högskolan i Gävle och har skrivit en avhandling om ungdomars övergång från samhällsvård till vuxenliv.
Han har följt ett 20-tal ungdomar under 2,5 år och intervjuat dem under tre tillfällen.
– Jag förstod att jag skulle behöva följa dem över tid för att få hela bilden. Vid första tillfället var de flesta negativa till sin placering, vid andra och tredje tillfället hade de en bättre förståelse för sin placering och insåg att den hade bidragit till en ny chans till förändring, berättar Mattias Bengtsson.
Han har en bakgrund som socialarbetare och för 10 år sedan började han som lärare på Socionomprogrammet i Gävle. Där kom han i kontakt med en gästforskare som lade grunden till det som skulle bli Mattias avhandling.
– Det finns ganska mycket studier hur det går för dessa ungdomar. Det är en ganska trist läsning. De har tuffare att etablera sig på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden än andra jämnåriga, de riskerar också till högre grad att drabbas av psykisk och fysisk ohälsa och kriminalitet.
Parallellt med sårbarheten hos den här gruppen försöker de att handskas med utmaningarna de möter, därtill försöker de förstå sin placering och planera sin framtid. Mattias riktade in sig på åldersgruppen 17–20 år där majoriteten var placerade på HVB.
Positiv bild av framtiden
En av Mattias frågor var vilka förväntningar ungdomarna hade på framtiden. Även om de flesta var negativa vid det första tillfället över hur deras situation såg ut, så var de övervägande positiva när de skulle titta längre fram.
– Det tycker jag är hoppfullt. De ville helst bli en vanlig Svensson i framtiden och vara en del av samhället, att få bostad och ett jobb.
Många av de intervjuade hade fått vara delaktiga i planeringen av sin placering och vissa hade även själva bett om att få vård. Även om de vid första intervjutillfället var negativa till placeringen beskrev de senare att de hade utvecklat en ny förståelse för att de behövde vård och hjälp att komma bort från gamla miljöer, kompisar och beteenden.
Ett typiskt exempel som Mattias beskriver i avhandlingen är en 19-årig kille som var på HVB på grund av drogmissbruk och en kriminell livsstil. Han berättade att han initialt tyckte att han hade blivit tvingad till vård, men att han senare tyckte att det var en nödvändig förändring för hans eget bästa. Han förstod att det till sist var upp till honom själv att göra något åt problemet.
Vuxenlivet kommer snabbare
Övergången från vård till självständighet sker ofta abrupt. Vid 18 års ålder är det inte längre socialtjänstens ansvar att ge vård och stöd, vilket gör att vuxenlivet kommer snabbare.
– De här ungdomarna har inte alltid det självklara stödet från sina föräldrar, men många har utvecklat strategier att klara det också genom att hålla kontakten med personal, familjehemsföräldrar eller annan kontaktperson som de har fått förtroende för.
Mattias Bengtsson tycker att Sverige ligger lite efter. I Norge, Danmark och Finland finns ett system där man erbjuder stöd upp till 22-23 årsåldern.
– Det förekommer eftervård även i Sverige, men alla får inte det. Jag skulle önska att alla åtminstone fick frågan. Det kan vara skrämmande att stå helt själv som 18-åring, medan många är nöjda med sin nya frihet.
Mattias berättar att det gjordes en utredning 2015 där man konstaterade att den här gruppen behöver fortsatt stöd, men att det inte har hänt någonting efter det.
Det andra intervjutillfället gjordes 6-11 månader efter det första och det tredje ytterligare 10-19 månader senare. Då var det 14 deltagare kvar i studien och fler än hälften var väletablerade i vuxenlivet med tillgång till boende och studier eller arbete.
De flesta hade inte längre kontakt med Socialtjänsten och relationen med föräldrar hade förbättrats.
Ser på sin placering i ett annat ljus
– När de tittar tillbaka på sin placering under det tredje intervjutillfället förstår de vissa saker bättre när det gäller sin placering och har lärt sig vad är bra för dem, som att söka sig till nya vänner med bättre inflytande. De kan nämna vad som har varit hjälpande och hindrande under placeringen och vad som har varit en vändpunkt. Majoriteten av ungdomarna kunde se på sin placering i ett helt annat ljus.
Den 19-åriga killen i exemplet beskriver vid den andra intervjun hur han har blivit mer mogen och tagit mer ansvar för sitt eget liv. Han bröt med sin gamla flickvän som hade liknande sociala problem i bagaget. Vid den tredje intervjun tyckte han att livet nästan var för bra för att vara sant. Han hade flyttat och börjat på en folkhögskola och det såg han som en viktig vändpunkt som ledde till fler positiva synergier. Han hade till exempel träffat en trevlig tjej där, fått stabil ekonomi och gjort en plan för att betala tillbaka skulder.
Delaktighet avgörande för en stabil övergång
Studien visar ett tydligt mönster hur övergången till vuxenlivet ser ut. En grupp som blev inbjudna att vara delaktiga i sin placering och fick förmågan att ta beslut på längre sikt hade större chans att få en stabil övergång, egen lägenhet och så vidare. En grupp som hade mer tvingande placering som de inte tilläts påverka hade svårare att undvika jobbiga situationer och fick en mindre stabil övergång. En mellangrupp som kunde ta framåtriktade beslut hade ändå svårigheter i övergången på grund av psykisk ohälsa eller missbruk.
– Vi kan lära oss mycket av hur ungdomarna själva upplever det. De som har fått vara delaktiga och upplevt att de har varit medspelare i sitt eget liv har lyckats bättre. När de är på väg att lämna vården känner de en stark oro och vet inte hur deras liv kommer att bli. Där skulle de behöva mer hjälp. Men det sociala arbetet gör skillnad. Det märks när ungdomarna ser tillbaka med tacksamhet på den hjälp de har fått. Dock skulle stödet kunna utformas på olika sätt för att passa individen bättre, avslutar Mattias Bengtsson.
