Hon försonades med sin pappa

Skådespelaren och dramatikern Lo Kauppi har genom åren pratat mycket om sin alkoholiserade pappa och om sitt egna drogmissbruk som bottnade i ätstörningar. Hon har varit drogfri sedan 1992 och har medverkat i ett antal teve- och teaterproduktioner samt spelat in ljudböcker. Just nu gör hon dokumentären ”Den raderade minoriteten” som bland annat handlar om samverkan mellan de samisktalande och meänkielitalande grupperna på Nordkalotten.
– Jag tror på ett samhälle med många kulturer och har fått en unik inblick i mina egna rötter, säger hon.

Lo Kauppi slog igenom stort med enmansföreställningen ”Bergsprängardottern som exploderade” som hade premiär 2003 och som även visades på SVT. I föreställningen, som hon själv skrivit, spelade hon sig själv i olika åldrar och berättade sin livshistoria som en av fyra barn till en pappa som var en hårt arbetande bergsprängare, men även led av alkoholism och om hur hon själv började lida av ätstörningar och drogproblem och hur samhället gjorde dyra insatser som inte alltid riktades rätt.

För Lo var det viktigt att berätta sin historia, även om hon tyckte det var med sitt eget liv som insats. Men det gick bra och hon fick det erkännande hon behövde och blev förstådd och kände att hon fick ge tillbaka till samhället. Vi träffas på Södermalm i Stockholm för den här intervjun, där hon gärna vill tona ner bilden av henne som en ”före detta knarkare”.

Lo har präglats starkt av sin uppväxt i en minoritetsfamilj, där hennes pappa men även mormor talade meänkieli som första språk, ett språk som inte lärdes ut till barn eller pratades inför svenskar på grund av den försvenskningen minoriteten utsattes för fram till femtiotalet. I skolan kallades hon ”Lappen”, när hon gick dit, vilket inte var ofta, för hon tyckte att lärarna var dumma i huvudet.

– Pappa var egenföretagare, skötte sitt jobb perfekt och ville aldrig vara samhället till last. När han söp satt han i ett plåtskjul i Sickla industriområde, ”Lugnet” med andra finnar och personer som talade meänkieli. Jag tror att det bara var då han kände att han kunde vara sig själv. Med oss, som inte talade hans modersmål, tror jag att han kände sig utanför, säger Lo.

En skam att ha en pappa som var alkoholist

Lo drogs till kompisar som också hade alkoholistföräldrar, inget man pratade öppet om men som gav en känsla av gemenskap. Hemma var det ofta skrik och bråk minns Lo.

– Det var väldigt jobbigt när pappa söp. Förutom att vi alla grälade mycket var det också en skam att ha en pappa som var alkoholist, man ville inte att folk skulle se honom eller se på oss som onormala. Sen hade han nyktra perioder då det var lugnt. Mamma var en riktig bullmamma som balanserade allt så gott hon kunde.

Hot om skilsmässa låg ofta i luften men familjen hade inte den praktiska möjligheten att skilja sig. Varken ekonomiskt eller fysiskt.

– Pappa hade ju bara kommit dit vi flyttat, så jag har helt ärligt aldrig förstått hur det där att skilja sig från en alkoholist går till.

Jag var arg och ledsen för att jag inte kunde få pappa att sluta dricka

När Lo var 14 år gjorde hon ett självmordsförsök, men efter det började hon banta, för att åtminstone försöka kontrollera sin kropp.

– Jag var arg och ledsen för att jag inte kunde få pappa att sluta dricka. Men jag ville inte heller få kvinnliga former och kände att jag blev förbannad av att bli sexualiserad. Mamma försökte få hjälp men jag vägde för mycket för att anses som anorektisk och behöva vård. Ätstörningarna ledde senare till ett missbruk av amfetamin och även heroin.

Behövde heroin för att sova

Lo gick aldrig gymnasiet eftersom syokonsulenten strukit teaterlinjen hon sökt och fyllt i Distribution och kontor 2-årig linje i stället, som var till för de som inte kom in på något annat. Hon åkte som 17-åring till London för att gå en frisörutbildning. I London blev självmedicineringen av amfetamin ohållbart och efter två år åkte hon hem till Sverige igen. Lo ville ha hjälp, hon hade inte längre kontroll över varken maten eller amfetaminet och behövde heroin för att sova.

– En läkare från Mariapol, som det hette då, skrev att jag behövde omhändertas, jag har henne att tacka för mitt liv.

Efter en behandlingsperiod på Mariapol placerades hon på ett paragraf 12 LVU-hem, med den ökända hierarkiska Hasselapedagogiken.

– Enligt den pedagogiken sades det att vi skulle börja om från noll, vilket bland annat innebar att vi inte fick prata om vad vi varit med om tidigare. Vi skulle veta hut i ett socialt experiment som gick ut på att rycka arbetarklassens barn i kragen, säga åt dem att jobba, sluta klaga och hålla käften. Enda anledningen till att jag inte rymde var för att jag tyckte att jag var för tjock för att visa mig för någon, och jag hade väl något hopp om att det skulle bli någon form av behandling till slut, men den kom aldrig. Men det enda som var positivt var att jag fysiskt inte kunde kräkas där så jag blev fri från hetsätningen, men ångesten var värre än någonsin.

12-stegsprogrammet

Men det kom delar till slut som kom att betyda mycket för Lo. Den före detta föreståndaren Gunnar Bergström introducerade Lo till 12-stegsprogrammet och hon började på Komvux i Umeå, där hon var kvar för eftervård. Hon började också i terapi, och kom att gå sammanlagt sju år i terapi.

– Där började den riktiga resan mot att bli frisk och jag har fått allt det betalt genom samhället. Jag älskade Komvux för där var lärarna schyssta och respektfulla. Jag gick också på NA-möten vilket var otroligt befriande. Sen levde jag efter ett strikt schema som gick ut på att äta infrysta portioner på samma tid och aldrig titta mig i spegeln, läsa 12-stegsprogrammets skrifter, börja på amatörteater och att meditera.

Hon minns de första gångerna i terapin.

– Jag berättade om allt dumt och hemskt jag hade gjort och sen hade jag inget mer att säga. Jag blev jätteförtvivlad, trodde att jag var för dålig för att ens kunna gå i terapi. Jag blev helt tyst och fick panik. Till slut förstod jag med terapeutens hjälp att jag omedvetet testat om hon skulle finnas kvar efter att jag visat mina sämsta sidor och handlingar. Hon satt kvar. Sedan ställde hon rätt frågor och vägledde mig framåt. Jag fortsatte i terapin i Stockholm sen när jag flyttade tillbaka.

Teatern gav utlopp för det hon behövde

Först ville Lo bli journalist, för att hon ville förändra världen. Men det var inom teatern och som dramatiker som hon fick det utlopp hon behövde.

– Inom teatern har jag fått uttrycka mig bredare med kroppen och känslorna och kunna berätta om det jag tyckte var fel.

Ett stipendium gav henne möjligheten att gå en kvällskurs i teater och sedan en förberedande teaterutbildning på två år. Efter tredje försöket kom hon in på scenskolan i Stockholm.

– Även om det var snävt och trångsynt, i alla fall när det gällde kvinnorollerna och att jag ofta fick spela piga, så är jag tacksam för utbildningen. I Sverige betyder ”scenskolan” Teaterhögskolan så mycket, har du gått den så får man en ingång.

Genom åren har Lo spelat på Dramaten, Stadsteatern, Riksteatern och i fria teatergrupper. Det var när hon tog makten i egna händer som en ny värld öppnades.

– Med pjäser som jag skrivit själv blev möjligheterna enorma. När jag fått blanda det politiska och teater har jag fått den största kraften.

Tar energi att ha en anhörig med missbruksproblem

Los pappa dog när han bara var 47 år gammal. Hon tror inte att hon hade sökt till scenskolan om hennes pappa levt.

– Det tar mycket tid och energi att ta hand om en nära anhörig med missbruksproblem. När man ser en människa som man älskar supa ihjäl sig framför ens ögon, det är tungt. Jag hade inte klarat av att spela teater samtidigt. Vi var alla drabbade, alkoholism är en familjesjukdom. Jag hade dessutom försökt hjälpa mamma att komma ut ur sitt medberoende. Det var en fruktansvärd tid efter att pappa gått bort, för oss alla. Men med tiden blev livet också lugnare. Men jag bar länge på en enorm skuld och jag tänkte att det var mitt fel att pappa hade dött. Jag hade liksom misslyckats, säger Lo.

Mellan 2003 och 2005 reste Lo runt med sin egenskrivna föreställning där hon spelade sig själv i olika åldrar och perioder i sitt liv. Hon spelade över hela landet, på teatrar och på fängelser som Kumla och Hinseberg. Föreställningen sändes också senare på SVT och sågs av 50 000 personer under en kväll.

– Att berätta om mitt liv var hemskt till en början. Men när jag blev förstådd och bekräftad kände jag mig även förlåten, för allt dumt jag hade gjort. Jag kände också att jag försonades med pappa. Varje kväll tände jag ett ljus för honom framför ett porträtt i en ram. Sen spelade jag dragspel och sjöng på meänkieli för honom, som en del av föreställningen.

Genom åren har Lo medverkat i 34 filmproduktioner som till exempel ”Jägarna 2″, ”Tjuvheder” och ”En helt vanlig familj” och en mängd olika teaterproduktioner både egenskrivna och skrivna av andra.

Att bli mamma var det bästa

När Lo var 39 år fick hon sin son Lorens tillsammans med maken och skådespelaren Figge Norling.

– Att bli mamma var för mig som att få ett ankare och det bästa jag har åstadkommit. Min son lär mig så mycket och jag är glad och tacksam för att jag väntade med att bli gravid tills jag hittade en bra pappa. Figge är en sån. Jag vet att skulle vi separera skulle han respektera det och inte slå in dörren.

Lo fick en adhd-diagnos när hon var 47 år gammal, och diagnosen kom inte som en överraskning, hon hade självmedicinerat redan som fjortonåring.

– Men rätt medicin och vård i olika omgångar har varit min räddning. Ibland är det lite läskigt med adhd-medicin, för jag kan bli uttröttad av att jag gör och klarar av så mycket. Då måste min brinnande hjärna få vila. Just nu håller jag på att trappa ner andra mediciner mot depression som jag haft i många år och mår otroligt mycket bättre.

Hon säger att hon just nu är på den bästa platsen i livet som hon någonsin varit på och drogfri har hon varit sedan 1992.

– Min son är välmående och nästan vuxen. I min närmaste familj är alla fria från missbruk och är välmående. Förutom världsordningen som är skit mår jag som individ väldigt bra. Jag är enormt privilegierad.

Söker sina rötter

Just nu söker hon sina rötter genom att göra dokumentärfilmen ”Den raderade minoriteten” för SVT som bland annat handlar om samverkan mellan de samisktalande och meänkielitalande grupperna på Nordkalotten. Det handlar om vår historia och svenska statens förtryck. Dokumentären kommer sändas i början på 2027.

– Det är viktigt att veta var man kommer ifrån. Jag tror på ett samhälle med många kulturer, men en individ kan också rymma flera kulturer. Genom arbetet med dokumentären har jag fått ett unikt tillträde till mina rötter och får höra och se saker som folk inte har en aning om och jag lär mig enormt mycket varje dag. Det tog lång tid för mig att inse att också jag har rötter, hos släktingar som överlevt i ett extremt hårt klimat.

Vad inspirerar dig?

– Människor som Greta Thunberg och alla pensionärer i England som nu sitter fängslade på långa fängelsestraff, som påstådda terrorister för att de medvetet stöttat icke-våldsaktioner mot vapenhandeln.

Lo blev i år ambassadör för ChildX, en stiftelse som grundades 2014 och som arbetar för att stoppa kommersiell sexuell exploatering av barn både i Sverige och internationellt.

– Jag använder mina plattformar för att stötta dem och sprida ordet. ChildX gör ett fantastiskt jobb, borde egentligen vara ett departement i regeringen eftersom det är så självklart: ingen vill att barn våldtas. Jag är stolt över att vara ambassadör för dem.