Hög förskrivning av adhd-medicin

– Den känns som en logisk följd av fördjupningen av situationen i skolan där jag har sett mycket dynamik som har att göra med adhd-diagnoser. Samtidigt som jag i olika sammanhang har skrivit om korrumperad forskning, köpta forskare och jäv inom forskningen, vilket är ett spår i den här boken.

Hon menar att adhd som ämne är särskilt intressant eftersom det rör sig om barn – ibland ganska små. Samtidigt handlar det om en medicinering som alltid har flera biverkningar.

Adhd (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en så kallad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och kan bland annat innebära att man har svårt att koncentrera sig och vara uppmärksam. Orsakerna är till stora delar ärftliga, men faktorer i omgivningen kan förstärka eller mildra besvären.

Ämnet är laddat och Katarina Bjärvall har till viss del fått utstå kritik för sin bok. Det finns de som tror att hon ifrågasätter själva existensen av adhd, och de som menar att hon är emot medicinering.

– Men inget av detta är sant. Jag är inte kritisk till medicineringen i sig, men anser att man i en del fall är lite snabb med att sätta in medicinerna.

Adhd är en spektrumdiagnos och kan alltså uppträda i olika grader – den kan vara alltifrån grav till lindrig. Hon menar att det går att göra mycket för dem som har en mildare variant så att de slipper ta piller. En del kan de göra själva, och annat kräver övergripande förändringar som passar för ett mer flexibelt sätt att vara.

– Det kan vara saker som minskad stress, ett liberalare arbetsliv där det är fritt fram att ta pauser, mer tillit till den enskilda medarbetaren, mindre styrning etcetera. En del av detta är strukturella frågor som kräver beslut på politisk nivå.

Ett av de stora problemen är skolan, som Bjärvall menar vi har låtit skena iväg till att bli strömlinjeformad, prestationsfixerad och inriktad på kortsiktiga resultat.

– Skolorna tävlar med varandra om att ligga bäst till i de databaser som föräldrarna tittar i när de ska välja skolor till sina barn. Därför är skolorna inriktade på att så många ungdomar som möjligt ska klara nästa prov. Får ungdomar med koncentrationsproblem medicin klarar de proven bättre och skolan får fler godkända elever. Detta ger skolorna incitament till att lotsa eleverna till att få dessa diagnoser.

Historiskt anser många adhd-forskare att de tidigaste observationerna av koncentrationsproblem och hyperaktivitet förekom i slutet av 1700-talet.

– Det man ser är att den här typen koncentrationsproblem och hyperaktivitet började anses som problematisk i samband med att skolplikten slog igenom i västvärlden, vilket var under 1800-talet och i Sverige 1842.

När man skulle sitta still och vara tyst långa dagar och skriva små bokstäver med fin handstil uppstod problem och därmed började också koncentrationsproblem uppmärksammas inom både medicinen och skönlitteraturen.

Det som i dag betecknas som adhd fick under de närmaste århundraden en rad olika namn, minimal brain damage, minimal brain dysfunction, hyperkinetisk aktivitetsstörning, damp med mera. Adhd-diagnosen myntades först 1987, i den amerikanska diagnosmanualen DSM-III-R (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). I Sverige fick diagnosen genomslag först 2002 då vi fick den första godkända medicinen.

Under senare tid har diagnostiseringen av adhd skjutit i höjden. Antalet beräknas ha mer än sjufaldigats sedan 2006 och ökningen förmodas fortsätta i minst tio år till, om än i lugnare takt.

Bjärvall förklarar att ökningen förmodligen inte enbart beror på att man är bättre på att diagnostisera, utan också på att samhället förändras, vilket även forskare och myndigheter bekräftar.

– I en nyligen utförd forskningsstudie av Christopher Gillberg (barn- och ungdomspsykiatriker, reds anmärkning) förklaras ökning av adhd av bland annat politiska och praktiska förändringar inom skolan, sjukvård och andra delar av samhället.

De flesta som får en adhd diagnos tar medicin och Sverige är ett av de länder där förskrivningen är som högst. Vi ligger på fjärde plats per capita avseende konsumtionen av det narkotikaklassade preparatet metylfendiat, vilket är det som Läkemedelsverket i första hand rekommenderar.

– Mediciner kan i många fall hjälpa dem som har adhd och göra att de får ett fungerande liv. Ett skäl att adhd-diagnoserna ökar är att medicinerna ofta är effektiva. De flesta blir märkbart bättre och får lättare att koncentrera sig, uppträder mindre impulsivt och känner sig mindre rastlösa.

Men hon menar ändå att medicineringen inte heller är helt oproblematiskt. Många av dem med adhd som Katarina Bjärvall har intervjuat berättar att de fått svåra biverkningar. Men flera säger också att de positiva effekterna överväger. Eftersom det förekommer biverkningar anser författaren att man bör vara försiktig.

– Adhd är en spektrumdiagnos, så när man får diagnosen ska det framgå hur pass svår den är – om den är grav eller lindrig och om det i så fall verkligen behövs medicinering. Men utredningarna är ofta ganska dåliga och slarviga.

Bjärvall har intervjuat flera personer i sin bok som själva inte tror på sin diagnos på grund av att deras besvär är så pass lindriga. En annan intressant faktor är att risken för att ett barn får adhd-diagnos är avsevärt större om det är fött sent på året jämfört med om det kom tidigt. Kan det vara så att koncentrationssvårigheterna beror på bristande skolmognad och inte på adhd?

En av biverkningarna som listas är plötslig död, även om det är mycket ovanligt. I Sverige hade Läkemedelsverket 2017 registrerat tio dödsfall i samband med adhd-mediciner under de femton år de använts här. Det har dock inte bekräftats att det är medicinerna som är den direkta grunden till personernas död, men de har dött av någon orsak som stämmer med de kända biverkningarna av medicinen.

Andra mer vanliga biverkningar är minskad aptit, störd sömn, förhöjt blodtryck och puls, psykiska besvär såsom nedstämdhet, irritation, aggressivitet och självmordstankar. Barn kan få problem med att de inte växer på längden och inte går upp i vikt som de borde.

Varför ordinerar man medicin, trots riskerna?

– Det korta svaret är att de oftast fungerar, svarar Bjärvall.

Det finns dock en amerikansk oberoende studie från 1999 som tittade närmare på effekten av fyra olika behandlingar på barn. Resultatet visade att det som gav bäst effekt var modern medicinering i kombination med terapi.

I studien framkom det också att enbart terapi var mer effektivt än den vanliga rutinmässiga medicineringen. Och att i de fall där det skedde en kombination krävdes lägre dos av medicinen för att uppnå samma resultat som behandling med enbart medicin. Detta nämner dock forskarna dock inte i själva slutsatserna – de presenterar en rapport där medicinering framstår som den effektivaste behandlingen. Det blir också denna information som sprids till allmänheten via medierna.

Studien från 1999 var finansierad av statliga amerikanska pengar, men flera av de medverkande forskarna hade samtidigt uppdrag hos läkemedelsbolag. Dessutom pågick granskningen av adhd-fallen under relativt kort tid och visar därför inte om de goda effekterna kvarstår vid längre tids medicinering.

Vid senare studier har man tittat på personer som medicinerats under längre tid. Då har det visat sig att de positiva effekterna av medicinerna avtar när barnen blir äldre och fortsätter in i vuxenlivet, men problemet med minskad längdtillväxt sitter i. Slutsatsen som Bjärvall drar i boken är att det inte är säkert att det är värt att medicinera under lång tid eftersom de negativa effekterna då tar över.

Katarina Bjärvall har även tittat närmare på de femtio mest framstående adhd-forskarna i Sverige – de som sitter i forskningsråd hos myndigheter och patientorganisationen Attention samt de som blir intervjuade i medier.

– Av dessa är det 24 som direkt har tagit emot pengar av läkemedelsbolag – en del i sina forskningsprojekt. Många har också egna företag vid sidan av sina ordinarie tjänster på sjukhus, universitet och högskola där de reser runt och håller föredrag i regi av läkemedelsbolagen.

– Diagnosen adhd har på senare år blivit avstigmatiserad, vilket är av godo. Man behöver inte skämmas längre, man blir förstådd och behöver inte förklara sig. Många vet vad det innebär och vad man kan förvänta sig av en person som har adhd och hur en högre tolerans för en person som kan uppfattas som jobbig på något sätt om den har adhd.

Bjärvall tillskriver den positiva attitydförändringen till stor olika kampanjer som exempelvis Underbara adhd som drivs av Georgios Karpathakis – föreläsare, författare och initiativtagare till en plattform där berörda kan mötas och få information.

Under senare år har även många kända profiler trätt fram både i Sverige och i andra länder där de inte alltför sällan har framställt adhd som en superkraft.

– Där börjar man tangera det problematiska – när det blir för ensidigt. Adhd är trots allt en psykiatrisk diagnos och den är problematisk på många sätt. Men att få en diagnos är för de allra flesta bra.

– Livet blir ofta enklare efter diagnosen än det var innan, så det fyller en funktion. Men baksidan är att personer med lindrig adhd kan lockas av att få en diagnos och då få tillgång till mediciner som de egentligen kanske inte behöver, avslutar Katarina Bjärvall.