Henrik Wahlström är producent, regissör, bildkonstnär och känd Instagramprofil. 2008 fick han diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Tolv år senare gick han ut offentligt med ett inlägg på Instagram där han berättade om sin sjukdom. Han har också skrivit en bok om sjukdomen och hoppas att den ska sprida kunskap, både till dem som lider i tystnad och deras anhöriga.
– Tystnadskulturen kring den här diagnosen är påtaglig. Det vill jag ändra på, säger han.
Henrik berättar att han hade en trygg och normal uppväxt i Lund. Men han mådde inte bra. Han hade ofta ångest, en klump i magen, bar inom sig en diffus oro som inte gick att ta på riktigt.
– Jag var ängslig i alla möjliga sammanhang och det blev tufft på många sätt. Det var frustrerande för dem i min närhet, för de uppfattade mig som ett barn som inte ville berätta. Det handlade inte om att det hade hänt något, det var kemiska obalanser som inte inte kunde förklaras då, säger han.
Skolan fungerade förvånansvärt bra, säger Henrik, som gick ut högstadiet med fullständiga betyg. Men han levde med en känsla av utanförskap.
En mani eller hypomani kan i princip leda till vilka följder som helst
– Under gymnasieåren blev det mer tydligt, att jag växlade mellan perioder av nedstämdhet och hyperaktivitet. Jag hade många människor omkring mig som var stöttande, men idag förstår jag ju att kunskapsluckorna kring min sjukdom var stora. Hade någon vuxen känt igen hypomani eller andra tecken på sjukdomen, hade det varit en kortare väg till hjälp och mindre lidande för mig, förklarar han.
Han började tidigt att självmedicinera med alkohol och det hände ofta att han drack i sin ensamhet.
– Alkoholen för mig handlade aldrig om någon busig revolt, som för många andra tonåringar. Det var heller inte så att jag kände att jag hittat rätt, när jag började dricka. Det var snarare så att jag i stunder när jag inte mådde bra tänkte att alkoholen kunde förändra den sinnesstämningen jag var i då. Om det fanns en möjlighet till en positiv känsla, så tog jag chansen, säger han.
Man kan dricka vid alla tillfällen
Henrik menar att det är lurigt med alkohol, jämfört med andra droger.
– Droger har ganska tydliga syften, vill man ta något uppåt, eller något lugnande eller något hallucinogent? Alkohol är rent kulturellt alltid attraktivt. Man kan dränka sorger, man kan fira något, för att man är orolig och vill bli lugn. Sen om man vaknar med ångest kan man ta en återställare. Det går liksom att dricka sig igenom hela kurvan från manisk till deprimerad, med inbillad nytta hela vägen. Jag är tacksam för att jag inte hann fastna i annat elände som andra droger.
När han sökte hjälp var det för att han var deprimerad. Men mötena med terapeuten gav inget.
– Min barndom ältades till förbannelse, men där hittade vi förstås ingenting. Vi grävde på fel ställe. Jag var förbannad på min psykolog under flera års tid, för att han aldrig såg min sjukdom, som många år senare förklarades som ett skolboksexempel. Hur kunde han missat det här? Senare insåg jag att jag bara hade sökt hjälp när jag var nere, är man uppvarvad och glad söker man ju sällan hjälp. Så han kunde omöjligen ställa rätt diagnos när han bara såg halva sjukdomen, resonerar han.
Under flera år levde Henrik med skuldkänslor, samtidigt som han tänkte att han hade sig själv att skylla.
– Jag höll på med ett slags dubbelbestraffning. När jag mådde dåligt intalade jag att det var rätt åt mig. Det kändes som att jag bara var en börda för alla, minns han.
Fick diagnosen år 2008
2008 fick Henrik diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Allt hade då satts i sitt sammanhang, när han gick till en missbruksenhet med sina allvarliga alkoholproblem. Det tog tid för honom att landa i att han hade en kronisk sjukdom.
– Jag kunde inte acceptera det här, ville inte att det skulle stämma. Jag visste nästan ingenting om bipolär sjukdom och förstod inte då hur mycket den skulle påverka mitt liv, säger han.
Henrik provade sju olika mediciner innan han hittade balans. Flera långdragna perioder då varje medicin ska vänjas in, biverkningar som ska försvinna och sen trappa ner för att sluta och påbörja en ny medicin.
– Jag har ingen funktionsvariation, personlighetsdrag eller en superkraft. Jag har en allvarlig psykisk sjukdom som jag ska medicineras för livet ut. Det finns många olika mediciner som fungerar på olika sätt, det var ett jäkla projekt att landa i rätt medicin och dos.
Han säger att folk måste få upp ögonen för att den här sjukdomen existerar och hur vi känner igen den hos människor.
Sjukdomen märks inte
– Människor går odiagnostiserade i åratal, för att de inte förstår eller ser sjukdomen representerad någonstans. Människan vill ju gärna säga att saker går över, att man inte har problem längre. Det gäller ju inte bipolär sjukdom. Det finns en enorm skam kring det här. Det är också en sjukdom som är svår att förstå. Många bipolära fruktar i första hand de plågsamma depressionerna. För den som är närstående kan dock manierna i många fall upplevas som värre, eftersom de är mer oförutsägbara. Det är förstås synd om den som är deprimerad och inte orkar stiga ur sängen, men en mani eller hypomani kan i princip leda till vilka följder som helst, menar Henrik.
Henrik höll sin sjukdom hemlig i tolv osunda år, berättar han. Han menar att det krävs mod för att dela en sån här hemlighet.
– Jag insåg att det var en process att berätta. För att det finns så många fördomar och man vet inte vilka som har dem. Sen förstod jag att om jag själv vill se en förändring så måste jag berätta fast det är läskigt. Jag tänkte också att om jag berättar så underlättar det kanske för andra som går runt och håller tyst tills de brakar.
Den första januari 2021 tog Henrik ett språng ut i mörkret och berättade, utan att veta hur det skulle landa.
– Jag vägde mina ord och skrev ett inlägg att jag hade bipolär sjukdom. Sen var jag livrädd och lade ifrån mig telefonen och gick ut. Nu skulle ju alla få veta, släkt, vänner, kollegor, chefer. Skulle jag ens ha ett jobb att komma tillbaka till?
Många hörde av sig
Responsen var till störst del positiv och många följare skrev till Henrik att de också hade samma sjukdom, som de länge hållit tyst om. För Henrik kändes det viktigt att ”kratta för dem som kommer efter”, för att de också ska våga berätta. Han började föreläsa om bipolär sjukdom och blev samma år ambassadör för Mind, som arbetar med att sprida kunskap och förståelse kring psykisk ohälsa. Sedan startade han kampanjprojektet ”Uppochner” som även fått en egendesignad symbol.
– Jag bad min fyraåring att rita en teckning av en gubbe som ser ledsen eller glad ut, beroende på hur man håller den. Och runt gubben är det ett hjärta. Det blev en väldigt fin teckning för ett ställningstagande och för att visa stöd och sympati med personer med psykisk ohälsa. Jag satte upp en webbshop där man kan köpa pins, mössor och kepsar med symbolen och försäljningen har gått jättebra och hela vinsten går till Mind.
Han menar att det funnits ett uppdämt behov av symbolen, som dykt upp i alla möjliga sammanhang.
– Symbolen har skapat samtal, på till exempel arbetsplatser med utpräglad machokultur. Det har varit som en sluss har öppnats, för de allra flesta har erfarenhet av psykisk ohälsa i någon form. Jag har även sett politiker, både i riksdagen och Europaparlamentet bära en pin. 300 personer har tatuerat in symbolen. Det är otroligt stort, säger han.
Skrev en överlevnadshandbok
Boken ”Uppochner”: En överlevnadshandbok för bipolär sjukdom ut 2023. Henrik skrev den tillsammans med Katrin Skogberg Wirén som är överläkare inom psykiatrin. Boken är skriven för den som fått en diagnos och ska ta sig an den och för personerna runt omkring.
– Det finns en del böcker, men de är ofta skrivna med ett svårt läkarspråk och ofta på engelska. Vår bok är skriven med en känsla av hopp och framtidstro och har en lättsam ton, för att man ska orka sig igenom den. Jag ville ha med en kunnig läkare som gick i god för att allt är medicinsk korrekt, men också för att ge både patientens och läkarens perspektiv.
Det var bitvis kämpigt att skriva berättar Henrik.
– Jag behövde plocka fram minnen jag förpassat långt bak i hjärnan. Från tunga perioder av alkoholmissbruk och självskadebeteende. Jag grävde också en del i barndomen för att se om jag kunde hitta förklaringar i mammas dagböcker. Jag såg att det fanns många varningstecken, men som inte hade räckt för att ställa en diagnos, förklarar han.
Jag frågar honom hur han tänker kring eventuell ärftlighet, då han har två barn.
– Jag har i bakhuvudet tanken att det finns en reell risk men jag kan inte gå omkring och tänka på det. Jag har skapat mig ett välfungerande, stabilt liv. Går det här i arv finns mycket kunskap och stöd, säger han.
Det går att ha kontroll
Mediciner och rutiner är receptet på ett balanserat liv med bipolär sjukdom. Så även god sömn, bra kost och träning.
– Jag har pli på mina rutiner, det har krävts en stor livsstilsförändring. Det är viktigt för att hålla skoven borta. Jag lever ett helt vanligt liv större delen av tiden, skoven är de farliga undantagen.
För Henrik är en annan sak viktig, att vara tramsig. På Instagram gör han korta filmklipp om till exempel ”skitjobbiga människors riksförbund” och om Sigvard von Gyllenröf.
– Jag behöver ha mina tramsutlopp, som tidigare bara drabbat mina närmaste. Det är också ett bra sätt att sprida kunskap och försöka motverka fördomar och få bort skam. Det räcker inte att skapa ett konto som når en massa folk som håller med mig, som också har diagnosen. Om jag vill nå dem som har fördomar kan jag göra det genom att locka med trams, och sen slå ihop fällan, säger han och skrattar.
