Grön rehab – en vetenskap

Allt började med att Patrik Grahn, som nyutbildad biolog och landskapsarkitekt, på 80-talet fick i uppdrag av Lunds kommun att utvärdera kommunens grönområden. Tanken var att ta reda på vem, hur och varför grönområdena användes. I detta arbete användes bland annat dagböcker som vissa nyckelpersoner fick fylla i, bland annat personer som arbetade inom kommunens barn- och äldreomsorg.

Och det som förvånade Patrik Grahn var de samstämmiga uppgifterna om hur ett grönområde kunde påverka rent mentalt. Det kunde handla om att äldre blev upplivade genom olika intryck via syn, hörsel, känsel eller doft och började minnas bättre, eller att barn via samma intryck blev lugnare när de sedan kom in och hade lättare att koncentrera sig.

– Det skrevs sida upp och sida ner om detta, vilket förvånade mig. Ingen hade ju pratat om grönområdenas betydelse för vår psykiska hälsa, berättar Patrik Grahn.

Han funderade mycket på det här och återvände till Alnarp, där han hade utbildat sig, för att söka mer information om hur naturen kunde påverka oss. Där bestämdes att Patrik Grahn skulle titta lite närmare på detta, och det första han gjorde var att åka till New York och träffa Roger S Ulrich.

Ulrich publicerade 1984 ett forskningsresultat som byggde på en sjukhuskorridor, där den ena sidans fönster hade utsikt över ett vackert landskap och den andra sidans fönster bara visade en tegelvägg. Avdelningen var en kirurgavdelning och Ulrich kunde påvisa att patienterna med den vackra utsikten åkte hem i snitt 36 timmar tidigare, krävde 25 % mindre smärtlindring och endast 10 procent av nattpersonalens uppmärksamhet jämfört med de som tittade in i tegelvägg.

– Och det var egentligen där och då som vi insåg att detta var något borde jobba vidare med, säger Patrik Grahn.

Alltså drog man igång ett fortskningsprojekt på Alnarp och sökte referenser och annan forskning, vilket visade sig inte vara helt lätt.

– Det finns mycket kunskap kring detta, och det praktiseras väldigt aktivt inte minst i Asien men också i USA, där man jobbat väldigt aktivt med detta mot exempelvis soldater med PTSD ända sedan första världskriget och även innan dess, men väldigt lite forskning, berättar Patrik Grahn.

Men en vetenskaplig förklaringsmodell för ”mental fatigue”, eller utmattningssyndrom, som används av Steven och Rachel Kaplan är att vi har två olika former av koncentrationsförmåga, fascination och riktad koncentration. Fascination är när en rörelse, ett ljud eller något annat fångar vår uppmärksamhet medan riktad koncentration handlar om när vi medvetet fokuserar på något, exempelvis att läsa den här texten eller lyssna på någon som berättar något.

Och enligt denna teori använder vi kanske 90 procent av vår energi till att stänga ute oväsentliga saker när vi använder oss av riktad koncentration. Vid utmattningssyndrom försvinner delar av den energi som används till detta och vi kan inte längre rikta vår koncentration.

Det Steven och Rachel Kaplan lyckades åstadkomma genom en slags teapiträdgård var dramatiska effekter på deras patienters koncentrationsförmåga, vilket också fick bli utgångspunkten för Patrik Grahns forskningsprojekt.

2002 drog man igång terapiträdgården på Alnarp och första försöksgruppen bestod av personal från i första hand försäkringskassan som blivit sjukskrivna. Sedan dess har man jobbat med flera olika grupper enligt ett 12-veckorssystem, och de kan bekräfta de resultat som man utgick ifrån.

– Bland annat minskar vårdbehovet i form av besök på vårdcentraler, som nästan halveras bland de som genomgår eller har genomgått grön rehab, säger Patrik Grahn.

– Som humanist blir man lite förskräckt när man ser hur mycket reflexer som finns kvar från någon slags urmänniska, fortsätter han och skrattar.

Patrik Grahn berättar också att forskningen kring detta fortsätter och att man idag bland annat konstaterat att det finns ”place attachment” nedlagt i oss människor, alltså att vi dras till olika platser beroende på om vi är skogs-, slätt-, havs- eller fjäll/bergsmänniskor.

Kort sagt är vi kopplade till naturen, och även till djur, på fler sätt än vi tänker på. Likadant är vårt sug efter att komma ut i naturen, fiska, plocka svamp och bär, fjällvandra, segla eller vad det nu är vi gör förmodligen kopplat till delar av vårt välbefinnande som vi kanske inte kommer åt med vårt intellekt.

Och även om forskningen kring detta är ung, så är kunskapen desto äldre, kanske lika gammal som människan själv. WHO anser idag att depression är den vanligast sjukdomen, inte minst i den industrialiserade delen av världen, och kanske en av orsakerna är för lite interagerade med naturen i största allmänhet? Kanske borde fler få skogspromenader på recept i framtiden, det vore nog inte fel.