Linda Lindgren har arbetat som socionom i 30 år, med fokus på ungdomar i missbruk och gängkriminalitet. Efter många år inom socialtjänsten, driver hon eget företag. Under året ska hon ut och föreläsa om bland annat rekryteringsprocesser.
– Samhället måste bli bättre på att fånga upp de här ungdomarna. Gängkriminalitet är ett samhällshot, säger hon.
Linda kommer ursprungligen från Umeå men flyttade som 25-åring till Stockholm. Hon beskriver sin uppväxt som ”stökig”. Som 53-åring fick hon diagnosen adhd, vilket förklarat mycket av de svårigheter och destruktiva val hon ibland gjorde som ung.
– Jag hade svårt med auktoriteter och drogs till det destruktiva, trivdes bäst med personer med liknande beteende, säger hon.
Tonåren var livliga och att hon kom ur det på ”rätt sida” handlar till stor del om att hon, trots sin då odiagnostiserade adhd alltid haft ett konsekvenstänk.
– Jag var livrädd för att få en ”prick”, som man sa då. Det fick mig att hålla mig ifrån det mest destruktiva.
Hon berättar det här med en glimt i ögat och lägger till att hon inte passade in i skolan:
– Jag lärde mig procenträkning genom att se till att jag bara hade tjugofyra procents frånvaro, då man fick underkänt vid tjugofem procent.
Trots detta klarade hon skolan hyfsat, mycket tack vare att det då fanns tvååriga gymnasieprogram. Hade hon inte haft den möjligheten hade hon nog aldrig studerat vidare till socionom, då hon inte skulle ha pluggat upp några ämnen.
Skolkuratorns engagemang har präglat henne
Det var dock skolkuratorn på gymnasiet; Margareta, som var avgörande för hur det skulle bli senare för Linda.
– Hon var så engagerad och tog sig tid för mig. En vuxen som både såg och förstod. Jag ville bli som hon, säger Linda och lägger till att kuratorns bemötande av henne alltid präglat hennes eget arbete med unga.
Det föll sig därför naturligt att läsa till socionom med kuratorsyrket som mål, och hon har aldrig tvivlat på sitt val. På universitetet i Umeå hittade hon studieglädjen, trivdes i skolan för första gången och gjorde sin praktik på socialtjänsten i Nya Zeeland.
– Det var en oerhört lärorik tid. De låg före oss i mycket, bland annat kommer våra nätverksmöten från dem. De arbetade väldigt systemiskt och involverade alltid nätverket kring de unga. Något jag försökt ta med mig i mitt eget arbete.
Linda beskriver hur den Nya Zeeländska modellen ”Family group conferences” påverkat henne och att det systemiska tänket hon lärde sig där fortsatt vara en ledstjärna för henne.
Kulturchock att komma till Botkyrka
Efter sin examen flyttade hon ”lite spontant” till Alby, Botkyrka i Stockholm och upplevde den berömda kulturchocken.
– Det var en kontrast som var svår att förstå. När jag växte upp i Umeå på den tiden trodde jag inte vi hade klasskillnader i Sverige. Men det tog bara två månader innan ungarna i området kallade mig ”kärringen i sjuan”. Jag var bara 25, men en jobbig typ som sa till ungarna när de inte betedde sig. Jag saknade helt referensramar till det som skedde där, vilket gjorde att jag till och med härjade med grabbarna som dealade i trappuppgångarna, berättar Linda och skrattar högt och tillägger:
– Jag trivdes ganska bra där ändå och det var billigt. Eftersom bostadsbolaget hade svårt att få hyresgäster fick man hyra lägenheter för en fjärdedel av hyran.
De kommande sju åren arbetade Linda i Bromma, först som socialsekreterare på Barn och Ungdom, men redan efter ett halvår gjorde hon en ansökan till Länsstyrelsen och fick projektmedel för att starta upp en av Stockholms första tjänster som fältförlagd socialsekreterare.
– Det var en utmanande tid, jag var både ung och oerfaren. Men otroligt lärorik och rolig. Jag älskade verkligen jobbet.
Olika förutsättningar hos unga
Linda beskriver att Bromma till viss del var en delad stadsdel, där ena delen hade Stockholms högsta medelinkomst och andra delar hade väldigt låg socioekonomisk status. Orättvisorna blev väldigt tydliga för henne under den här tiden, angående vilka förutsättningar barn och unga hade. Men detta var innan det fria skolvalet slagit igenom stort och de unga blandades på skolorna, vilket Linda tror var gynnsamt för båda grupperna.
– Idag möts de knappt, vilket skapar en grogrund för en ökad segregation. Jag tror båda grupperna har ett utbyte av varandra och ser utvecklingen som något väldigt destruktiv.
Under åren i Bromma arbetade Linda intensivt med ungdomar i missbruk, ofta i samarbete med Maria Ungdom.
– Då var det hasch, heroin och amfetamin som var de vanligaste drogerna, inte den enorma mix av kemiska droger som vi har idag. Och kriminaliteten fanns, men var något helt annat än idag, säger hon.
Sedan mitten av nittiotalet har Lindas fokus varit just ungdomar och unga vuxna, där uppsökande arbete alltid varit ett område som legat varmt om hjärtat.
Relationer av att bygga tillit
Vi pratar om att bygga relationer, det i särklass viktigaste inom arbetet med unga människor. Relationer som bildas av att skapa kontakt och bygga tillit.
– Relationsbyggande har jag alltid med mig som bas i mitt arbete. Utan relationer kan man inte skapa förändring. Som fältare har man dessutom förmånen att följa en ungdom under många år. Jag har än i dag kontakt med vissa som jag lärde känna då, det är väldigt roligt att få se positiva förändringar. Men även i rollen som socialsekreterare har jag satsat på att skapa tillit och relation till de jag mött, något jag tror är en förutsättning för att nå fram.
Det måste ta tid att bygga relationer menar hon, eftersom många av de unga hon mött är tillitsskadade.
– Det klickar verkligen inte på en gång. Det gäller då att visa att man står kvar och finns där, vad som än händer. Och man behöver vara tydlig med det man står för. Vara genuin och ha bra koll på sina egna gränser. Sedan måste man ha tålamod. Ungdomarna ställer till det, dyker inte upp möten och det händer saker. Då får man ha is i magen och så får man börja om, säger hon.
Sveriges första skolskjutning
Linda berättar att hon jobbade med Sveriges första skolskjutning, som skedde på Bromma gymnasium då hon arbetade som fältare.
– Det var en stor och dramatisk händelse. Det kom kuratorer från hela Stockholm, nästan så att det blev för mycket folk som ville hjälpa och stötta. Kyrkan bidrog med ett enormt engagemang för att vara med i sorgeprocessen. Det engagemanget som fanns då, ser man tyvärr inte av idag.
Åren efter Bromma arbetade Linda i Solna, även här var fokus unga och missbruk. Hon hade en roll som skulle kunna beskrivas som motivatör, där hon sökte upp unga vuxna på plattan och i andra missbruksmiljöer. Det var i början av 2000-talet, och subutex kom. Då såg Linda det som en fantastisk möjlighet för de unga missbrukarna, men ganska snart övergick användandet till en annan sorts missbruk.
2005 blev Linda ”lite gravid” som hon säger och lämnade Stockholm för Surahammar. Hon gick från singelliv och konstant arbete i Stockholm, till föräldraledig, sambo och bonusmamma. För att fördriva tiden och lära känna andra gick hon in i politiken. På kort tid hamnade hon i barn- och utbildningsnämnden, kommunfullmäktige, kyrkofullmäktige och valberedningen, sedan även socialnämnden.
– Ja, det drog i väg lite kan man säga, men politiken var inget för mig, det var för frustrerande för en som vill jobba för lösningar och komma vidare.
Tydligt hur svårt det av att hoppa av
Efter föräldraledigheten hade hon en kortare projektanställning med unga vuxna i missbruk i Fagersta där hon fick en inblick i gängprocesser, som då fortfarande mest handlade om motorcykelgäng och nazistiska organisationer. 2007 började Linda arbeta på missbruksmottagningen i Västerås. Konflikten mellan Bandidos och Hells Angels var då tydlig. Linda arbetade med unga som hade olika tillhörigheter, bland annat i Bandidos undergrupp XTeam. Här blev det allt tydligare för henne om svårigheterna med att hoppa av för de som ville lämna. Hon uppfattade att det varken fanns någon förståelse eller kunskap kring dessa processer, vilket var frustrerande.
När hennes andra barn kom kände Linda sig trött på att arbeta med missbruk och kriminalitet. Hon tänkte att ett statligt jobb vore stabilt och bra.
– Jag vet ärligt talat inte hur jag tänkte när jag började jobba på Kronofogden. ”Fröken besvärlig” kallades jag redan efter en månad. Jag insåg att jag är alldeles för mycket socialarbetare för att passa där. Inom ett år var jag tillbaka på socialtjänsten, säger hon och ler.
2014 startade hon eget företag för att jobba med handledning, föreläsningar och utbildningar, parallellt med att arbeta som socionomkonsult åt socialtjänsten. Det blev många olika kommuner under den här tiden, och insikten om att Socialtjänsten är i kris blev allt tydligare för henne.
Det måste till en förändring
– Det måste till en förändring. Hoppas att den nya lagen infriar sina förväntningar. En övertygelse jag har, är att man behöver gå ifrån den byråkratiska dokumentationsinstitutionen, tillbaka till det sociala arbetet där man lär känna familjer och klienter och jobba långsiktigt. Jag tycker inte heller att socialtjänsten ska vara politikerstyrd, för det blir alltför ofta cyklist och kortsiktigt, menar hon.
2019 blev Linda headhuntad till ett arbete som teamledare för fältarna i Västerås. Arbetet innebar bland annat att strukturera och implementera samverkansmetoden SSPF (skola, socialtjänst, polis, fritid).
– Under två år hade vi även projektmedel från CVE (Centrum mot våldsbejakande extremism), för att jobba med att öka förståelsen kring rekryteringsprocesserna inom gängkriminalitet och religiös radikalisering. Jag fick en ännu djupare förståelse för gängproblematiken och att jobba nära ungdomar när EncroChat gjorde entré var en ögonöppnare för hur snabbt förändringar kan ske.
Det var ett tungt arbete, då de såg risktecken hos barn redan på mellanstadiet, men glappet till att socialtjänsten kan fånga upp dem var stort.
Varnade för gängutvecklingen
– Jag och mina kollegor varnade för gängutvecklingen redan under min tid i Bromma. Vi kunde redan då se hur grupperingarna blev allt starkare och mer organiserade. Jag tror att det här var samtidigt som Carin Götblad gick ut med en rapport om gängutvecklingen, säger hon och fortsätter:
– Vi möttes av motstånd, av höga chefer som sa att vi bara hade Hells Angels. Jag är inte förvånad över att det blivit som det är nu. Däremot är jag förvånad över att det tagit så lång tid innan problematiken tagits på allvar. Jag fick föra bara något år sedan höra att jag är ”alarmistisk” och ”springer för fort”. Det var många av oss som jobbade i motvind då, och kanske även nu, säger Linda.
Linda har vid flera tillfällen varit referensperson åt BRÅ, under 2022 och 2023 bidrog hon till arbete med BRÅ:s rapport ”Barn & Unga i kriminella nätverk”. Den beskriver hur barn och unga rekryteras in och de processer som ligger bakom utvecklingen av unga förövare. Sedan dess har det hänt mycket i den kriminella världen.
– Framför allt har rekryteringen flyttat in på sociala medier. Innan EncroChat, förenklat, kunde man se rekryteringen rent fysiskt. Vi såg de yngre barnen som hängde kring de äldre kriminella, bar deras saker eller höll vakt. Nu är det svårare. Jag har arbetat med ensamkommande barn, bland annat djupt traumatiserade barnsoldater från Somalia som tvingats in i Al Shabab. Det sjuka är att det var lättare att nå fram till dem, än de som nu hamnat i kriminella nätverket. De har blivit totalt hjärntvättade. Samhället måste bli bättre på att fånga upp de här ungdomarna. Gängkriminalitet är ett samhällshot, menar Linda.
Skriver en bok
Under 2025 ska Linda föreläsa mer. Hon har också skrivit en kriminalfiktion och fått ett bokkontrakt. Boken handlar om ungdomar i en utsatt stadsdel, med en klassisk kamp mellan det goda och det onda. Förhoppningen är att boken ska komma ut under hösten
– Det är mitt sätt att beskriva allt jag sett under mina år i yrket. Karaktärerna är påhittade, men ändå verkliga. Hon skrattar till och beskriver hur några av de kriminella unga hon mött i jobbet hjälper henne med texten.
– Jag kan inte ortenslang, så där har jag ett par ”redaktörer” som har fullt upp med att svara på mina korkade frågor. Häromkvällen hade jag en sms-konversation kring hur man använder ordet ”yani”, grabbarna har ganska roligt åt mig.
Att få sin adhd-diagnos så sent har gett henne en del svar på varför det periodvis varit lite rörigt genom livet. Men framför allt har hon blivit mer förlåtande mot sig själv.
– Jag har förstått att jag inte alltid kan köra in i kaklet hela tiden. Jag har alltid pressat mig till att bli klar med projekt till vilket pris som helst. Oftast priset av mig själv. Jag är lite snällare mot mig själv nuförtiden.
