Föräldrar får kämpa för sina vuxna barn med missbruk

Bland de 32 föräldrar som intervjuats i studien tyckte många att det var svårt att veta när det var dags att söka hjälp för barnens problem. De upplevde tveksamheter kring om det handlade om tonårstrots, normala ungdomsproblem eller narkotikaproblem. ”Hur illa är det?”, är en av de frågor som föräldrarna ställt sig själva.

– Det starka stigmat kring narkotika gör att många föräldrar väntar och tänker att de löser det inom familjen, eller hoppas att problemet försvinner med tiden. Vissa lägger fokus på hur bra det går för deras andra barn, för att framhäva att man inte är en problemfamilj bara för att ett av barnen råkar ha narkotikaproblem, berättar Torkel Richert, docent i socialt arbete på Malmö universitet och en av forskarna bakom studien.

Kamp mot myndigheterna

När föräldrarna väl tar kontakt med myndigheterna upptäcker de snabbt att det myndiga barnet själv måste söka hjälp. Men många gånger vill deras barn inte ha hjälp. Det gör att föräldrarna upplever att problemet inte tas på allvar. En känsla av maktlöshet uppstår när de på grund av sekretess inte har rätt till information samtidigt som de ser att barnets situation förvärras.

Torkel Richert menar att Socialtjänsten har en svår roll. De befinner sig mellan en vuxen individ och dess förälder som ser att barnet har tunga problem och kanske är desperat, samtidigt som de ska förhålla sig till lagstiftning kring sekretess och andra lagar. Men även föräldrarnas roll är svår. De är å ena sidan utanför och ska inte lägga sig i, å andra sidan är det dem barnet kommer tillbaka till när något gått fel, till exempel när barnet blivit utslängt från behandlingshemmet eller fått ett återfall.

Några av föräldrarna säger att de förstår sekretessen men föreslår att myndigheterna jobbar mer med att få barnet att häva den, så att familjen kan involveras i lösningarna.

– Det är positivt om Socialtjänsten blir bättre på att se anhörigperspektivet i missbruksvården och så långt det är möjligt samarbetar med föräldrar och andra anhöriga. Man har gjort det på många håll redan. Det är en utveckling som vi ser mer av, berättar Torkel Richert.

Saknar helhetsansvar

Föräldrarnas berättelser säger också något om brister i hjälpsystemet, som otillräcklig samverkan mellan myndigheter. Många föräldrar berättar om hur deras vuxna barn slussas mellan beroendevården, Socialtjänsten och psykiatrin utan att någon tar ett övergripande ansvar. Ett annat exempel är den stora bristen på bra eftervård och uppföljning efter en insats som behandling eller boende.

– Då får föräldrarna rycka in, och det kan röra sig om 40-åriga barn med komplexa problem och om 70-åriga föräldrar. Dessa 70-åringar ska då ta hand om en vuxen person med svåra narkotikaproblem, säger Torkel Richert.

Som anhörig till ett vuxet barn med missbruksproblem kan det finnas behov av hjälp som anhöriggrupper och stödprogram. Det finns i vissa kommuner, men långtifrån alla. Frivilliga föräldraorganisationer och stödgrupper har funnits länge, men Richert anser att det också måste finnas professionella stödinsatser. Han berättar att Socialtjänsten har ett ansvar för att även ge stöd till anhöriga till personer med drogproblem, men att man kommit olika långt med att utveckla stödinsatser i olika delar av landet.

Att bli lyssnad på och tagen på allvar, lyfts i studien fram som det viktigaste stödet en förälder till missbrukande barn kan få.