Fokus på driftsform – eller inte?

 
Fokus på driftsform – eller inte?Vad ska vi fokusera på? Foto: Getty Images Debattartikel av Nätverket mot våld i nära relation.

Inom alla fält och discipliner finns en rad vedertagna begrepp som definierar och hjälper oss att för-stå det vi gör och vem som gör vad. Inom socialt arbete finns bland annat begreppen ”beställare” och ”utförare” av socialtjänst. Det kan vara öppenvårdsinsatser, HVB, stödboenden och en rad andra insatser som beställaren uppdrar åt utföraren.

Det finns dock ett område inom socialtjänstverksamhet där det sällan stannar vid att prata om ”be-ställare” och ”utförare”. Ett område där diskursen istället tenderar att kretsa kring utförarens drifts-form. Det området gäller insatsen ”Skyddat boende”.

Det finns idag ideella föreningar, ekonomiska föreningar, stiftelser, kommuner och aktiebolag som tillhandahåller skyddat boende. Samtliga tillhandahåller stöd och skydd men av någon anledning kommer just driftsformen att dominera debatten och, enligt vår mening, att stå i vägen för de frå-gor som istället borde sätta agendan:

– Hur säkerställer vi kvalitet och kontinuitet i skyddade boenden, oavsett driftsform?

Det finns flera anledningar att ifrågasätta vikten av att fortsätta differentiera skyddat boende uti-från driftsform och det är hög tid att vi ställer oss frågan på vilket sätt det är hjälpsamt för de våldsutsatta.

Kvinnojourernas olika riksförbund lägger ofta tonvikt vid just differentiering av skyddat boende utifrån driftsform. Socialstyrelsen har också valt en sådan indelning i flera av sina rapporter om skyddat boende av oklar anledning. Om indelning alls behöver ske, varför inte dela in skyddat bo-ende i två kategorier: ”Professionella aktörer med eller utan volontärer”.

Det är något som har direkt påverkan på individen och därmed relevans.

I ett historiskt perspektiv har stödets utformning till våldsutsatta kvinnor haft låg prioritet i samhället. Den utsattes rätt till professionellt stöd har historiskt sett inte funnits med på dagordningen. Stödet byggde uteslutande på kvinnors frivilliga insatser för sina utsatta medsystrar. Så ser det tack och lov inte ut längre.

Mäns våld mot kvinnor har nu kommit högre upp på nämnd dagordning och kunskapen om våldets konsekvenser har ökat kraftigt. Därmed ser vi också att tiden är inne att i högre utsträckning prata om det som är gemensamt för våra verksamheter och för vår målgrupp snarare än i vilken form skyddat boende bör bedrivas.

Det finns troligtvis fler gemensamma nämnare än olikheter mellan de olika driftsformernas genomförande av insatser och vi är mer intresserade av hur vi kan optimera vår samlade kunskap och erfarenhet än att hävda att den ena driftsformen är mer legitim än den andra.

Då kvinnojourerna ofta hävdar den idéburna formen som den enda rätta är det tid att nu lägga till ytterligare perspektiv som kan hjälpa till att nyansera den bilden. Vi ser exempelvis flera fördelar med att verksamma inom skyddade boenden har kollektivavtalsenliga löner och anställningar. Att helt eller delvis bygga sin verksamhet på ideella krafter sker på bekostnad av stabilitet och kontinuitet då en volontär är på plats när lust och tid finns. Det ryms också något djupt otidsenligt i förhållandet att stöd till våldsutsatta ska baseras på kvinnors oavlönade frivilligarbete. En anställd har avtalat att finnas tillgänglig för arbetsgivaren under viss tid och arbetsgivaren kan ställa krav på relevant kompetens och erfarenhet. Det gör att det på ett helt annat sätt går att leva upp till den kvalitet Socialstyrelsen rekommenderar. Att verksamheten tillhandahåller regelbunden extern handledning till de som möter våldsutsatta är, bredvid erfarenhet och kompetens, ytterligare något som borde vara en självklarhet för alla verksamheter där man arbetar nära våldsutsatta. Lägsta nivån borde gälla alla och den kan vi formulera tillsammans.

I Socialstyrelsens rapport ”Kartläggning av skyddade boenden i Sverige” framgår att andelen privat drivna skyddade boenden ökat och socialsekreterare beskriver att det blivit lättare att hitta plats på skyddat boende. Numera drivs 37% av alla skyddade boenden i privat regi (till dags dato kan det vara ännu fler). Det pågår ett stort arbete runt om i Sverige där kommuner, en efter en, börjat upp-handla skyddat boende som insats. Vi anser att det är mycket positivt med upphandlingarnas tydliga krav på vad vi ska tillhandahålla för stöd och skydd till våra klienter. Våra verksamheter ska vara stabila, vi ska tillhandahålla kontinuitet, kompetent personal och professionalism.

Upphandlingsförfarandet minskar också förhoppningsvis risken för att oseriösa aktörer bedriver verksamhet. Genom ett ensidigt fokus på driftsform snarare än på kvalitet på arbetet som ska utföras kan de oseriösa aktörerna fortsätta att finnas. För de finns överallt där marknaden inte är reglerad och där tillståndsplikt dröjer.

När det kommer till verksamhetsformen aktiebolag hoppar gärna kvinnojoursrörelsen med flera raskt i tunnan som handlar om vinster och jakt på pengar. Vi som är verksamma i aktiebolagsform tänker att det åtminstone delvis beror på bristande kunskap om vad det innebär att bedriva verksamhet i aktiebolagsform. För att nyansera bilden något vill vi gärna kortfattat dela hur det ser ut för oss och varför det behöver finnas överskott i ett företag och hur det sedan kan och bör användas.

Alla organisationer och företag behöver ha ett överskott för att täcka upp för perioder när verksamheten inte går lika bra. Detta gäller även bidragsfinansierade verksamheter. Det visade sig tydligt i våras då staten sköt till 100 miljoner extra till de verksamheterna då pengar saknades. Vi professionella aktörer utan volontärer, fick förlita oss på vårt tidigare överskott som då utgjorde en välkommen marginal. Ett företag skall bedrivas enligt god redovisningssed varför ett aktiebolag måste ha sunda finanser. Ett aktiebolag som visar noll-resultat eller, än värre, ett minusresultat är inte en värdig anbudsgivare. Ej heller en attraktiv arbetsgivare för kompetent och erfaren personal. Ett företag är skyldig sina anställda och sina uppdragsgivare att ha lagstadgade avtalsförhållanden. Vi måste därtill förtjäna beställarens och våra klienters förtroende för att få fler uppdrag, annars har vi ingen verksamhet. En nationell enkät där den enskildes upplevelse av kvaliteten på skyddsinsatsen belyses kanske kan vara ett steg i rätt riktning? Lämnar vi dessutom utrymme för fritext kan vi få exceptionellt värdefull, gemensam kunskap kring vad de våldsutsatta värdesätter och behöver.

De två riksorganisationerna för kvinnojourer i Sverige påtalar allt oftare att deras kvinnojourer står tomma. Detta trots att våld i nära relation knappast minskat, snarare tvärtom. Vi som är verksamma inom kategorin ”professionella aktörer utan volontärer” har inte kunnat växa och bli fler med hjälp av bidrag. Således måste det finnas andra förklaringar till varför vi tar emot fler och fler klienter. Kan det vara så enkelt som att flera av oss professionella utan volontärer som bedriver skyddat boende för våldsutsatta tillhandahåller bra verksamheter? Om alla vi professionella utan volontärer uteslutande ägnade oss åt skatteplanerande utomlands, ransonering av toalettpapper och inte fanns där med ett adekvat och relevant stöd för våra klienter hade vi rimligen aldrig kunnat få fler uppdrag. Vi skulle gärna se en mer framåtsträvande utveckling där vi gemensamt, alldeles oavsett driftsform, ägnar oss åt att identifiera hur vi säkerställer kvalitet och kontinuitet i alla skyddade boenden och där vi gemensamt, oavsett driftsform, arbetar för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.


Avsändare:

Attendo Vilhelmsgården, Blomman gruppboende, Devinagården, Eira familjegård, Hemlikt, Millegården, MKFB, Mälarbygden skyddat boende, Nationella skyddsinsatser (NSI), Safe Homes and Care, Säkra Hem