Familjen – boken om släkten som kontrollerar en hel stadsdel

 
Familjen – boken om släkten som kontrollerar en hel stadsdelJohanna Bäckström Lerneby är journalist och författare. Foto: Tove Falk Olsson Journalisten och författaren Johanna Bäckström Lerneby har skrivit om grov brottslighet och intervjuat ledarna för flera av de värsta kriminella grupperna i Sverige. I maj 2020 kom hon ut med sin andra bok: Familjen, som handlar om släkten Al Asim som med skräckvälde kontrollerar stadsdelen Angered utanför Göteborg. Boken är nominerad till Augustpriset.

Johanna Bäckström Lerneby började som journalist på Norbottens-Kuriren under gymnasietiden.

– Jag började jobba då och sedan slutade jag aldrig.

Som 21-åring flyttade hon till Göteborg och började på Göteborgs-Posten som redaktör på ungdomsredaktionen. Där stannade hon i tretton år, först fem år som redaktör och arbetsledare, sedan som reporter.

– På G-P växte jag upp som journalist eftersom jag var så ung när jag blev anställd där.

Under många år har hon arbetat som kriminalreporter och skildrat ungdomsvåld, människohandel, gängkriminalitet.

Varför har du skrivit så mycket om kriminalitet?

– Från början var det för att det är spännande. Jag tycker att alla livets ytterligheter finns samlade i kriminaljournalistiken. Du har kärlek, hat, girighet, moral, livet, döden. Alla de stora känslorna i att vara människa koncentrerade finns ganska ofta i ett och samma kriminalfall. För mig är det helt oemotståndligt. Jag har inte bara jobbat med krim, men jag hamnar alltid tillbaka i det.

2013 kom Johanna Bäckström Lerneby första bok – Handelsvara kvinna, som är ett granskande reportage om ett människohandelsfall. ”Diana” kom till Sverige under förespegling att hon skulle jobba på vårdhem. I stället för drömmen om en bättre tillvaro för sig och sin familj tvingades hon in i slaveri där hennes kropp blev en handelsvara.

I våras släppte författaren sin andra bok Familjen, som sedan den kom har blivit både omskriven och debatterad. Boken är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok. Det är en reportagebok som skildrar en fruktad släkt i förorten Angered utanför Göteborg – ett kriminellt nätverk som med maffiametoder kontrollerar området. Det handlar om droghandel, utpressning, hot, grov misshandel och mord. Många av männen är dömda för brott.

Berättelsen började egentligen som en reportageserie i Aftonbladet 2017, och har i år alltså blivit bok. Hår får vi möta familjen Al Asim, dem som drabbas av deras brott samt myndigheternas jakt för att få fast dem. Familjen består av 120-talet personer där ett 40-tal är pojkar över 15 år och ungefär 30 av dem finns i polisens register. Familjen lever som en klan och styrs av släktens överhuvud imamen Salim Abu Nizar Al Asim, som också är den person som Johanna Bäckström Lerneby har intervjuat.

Förutom verkliga händelser och personer förekommer också den fiktiva personen ”Maria”. Hon är företagare och ett offer som råkar ut för familjen. Johanna Bäckström Lerneby väljer att skildra autentiska händelser som har drabbat flera företagare runt om i landet, i Marias berättelse. Om de riktiga personerna hade trätt fram, skulle det kunna innebära fara för deras liv.

Familjens Al Asims verkande i Angered har gjort stadsdelen till ett parallellsamhälle, där alla som bor där påverkas mer eller mindre. Detta har lett till att myndigheterna tagit ett krafttag för att slå ut deras makt. 2017 fattade Operativa rådet i Stockholm ett ovanligt beslut – de bestämde att alla myndigheter i Göteborg skulle samverka för att komma åt familjen.

Johanna Bäckström Lerneby skildrar hur exempelvis Skatteverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, som har andra befogenheter än polisen, genom samverkan kunde upptäcka att familjen Al Asim även var verksamma på andra ställen i Sverige. På så sätt kan de komma åt dem och försvåra deras kriminella verksamhet. Bara namnet Al Asim får myndigheterna att agera, vilket gör att alla i deras närhet, även dem som inte tillhörde innersta kretsen, påverkas och kände sig förföljda.

Hur kan du komma så nära dina intervjupersoner?

– Jag har jobbat länge och har lätt för att få kontakt med folk. Det ligger naturligt för mig. Det är min usp, säger hon och skrattar.

– När jag pratade med Abu Nizar var jag tydlig med vad jag ville prata om, att det var kriminaliteten och maffiaryktet. Och sedan är det viktigt att jag håller ord om jag lovar dem något.

Familjen har hon träffat i olika sammanhang sedan 2006 och hörde ibland av sig till dem bara för att hålla kontakten. Som till exempel när den yngsta familjemedlemmen Tareq, som hon träffade på en fritidsgård när han var femton, blev knivskuren ett halvår senare.

Jag letade reda på ett telefonnummer till någon som jag visste var hans släkting och ringde och berättade att jag hade hört vad som hänt, undrade hur det var med honom och bad den här brorsan att hälsa till honom när han vaknade. Det var ett treminuterssamtal och jag ville inte intervjua – bara visa lite omsorg.

I dag har hon dock en frostig relation med Familjen och de har inte talats vid efter att boken släpptes. Från början, när hon skrev artiklar i Aftonbladet, var det enbart Abu Nizar som var villig att prata med henne. De andra i släkten var emot.

– Den enda skillnaden med boken är att också Abu Nizar var emot den. Jag kan inte tänka mig att han ändrat uppfattning, säger hon.

Är du aldrig rädd? När du kontaktar grovt kriminella eller nu, efter att du har skrivit den här boken?

Nej, jag är inte orolig. Jag har intervjuat alla gängledare. Bandidos president, Naserligan och inte minst Familjen. Det finns ingenting som jag inte vet om Familjen och jag är inte så naiv att jag tror att de aldrig skulle göra mig något. Jag har fullständig respekt för dem och har det på något sätt i bakhuvudet. Men är man rädd ska man nog göra något annat.

Har du någon gång varit utsatt för hot?

– Ja, det har jag. Men jag pratar aldrig om säkerhet offentligt.

När du skriver, exkluderar du då något för att det blir farligt för dig?

– Inte farligt för mig, så har jag inte tänkt. Däremot är det saker som jag har utelämnat. Jag skriver ändå en bok som är väldigt integritetskränkande om en enskild familj och släkt.

– Det finns små scener av olika slag som är förnedrande och som inte för berättelsen framåt som jag har tagit bort. För det blir bara effektsökeri och jag är inte intresserad av att håna eller utlämna dem – jag behöver inte vrida om kniven. Jag ville beskriva berättelsen rätt upp och ned som det är. Men hade de situationerna varit viktiga för berättelsen hade jag förmodligen tagit med dem.

Funderar du någon gång över säkerheten för de personer som finns med i böckerna?

– Jag är alltid väldigt tydlig med dem jag intervjuar och berättar om alla risker som finns och om att alla kommer att läsa det. Jag skrev först om familjen i Aftonbladet, och det innebär ju verkligen att alla kan läsa mina reportage.

I Handelsvara kvinna var ”Diana” inte identifierbar för andra än dem som redan kände till historien.

– Men vi pratade om det innan så klart. Första gången jag träffade henne var det ihop med en tolk. Jag ville att hon verkligen skulle förstå vad det innebar att vara med.

Johanna var också noga med att förklara vad det skulle innebära att bli djupintervjuad, på det sättet som hon gör i sina reportage.

– Diana var ju så sårig efter det hon hade varit med om. Det var ett en fruktansvärt trauma. Och jag ville förklara att jag inte kommer inte att lägga band på mina frågor. De kommer att handla om att detaljerat beskriva vad som hade hänt, våldtäkter med mera. ”Klarar du det?” sa jag, och hon svarade ja. Men jag tvingar aldrig folk. Om de inte svarar på mina frågor respekterar jag det.

– Jag förberedde även Familjens överhuvud innan jag skulle intervjua honom. Där skickade jag frågeställningar innan, både till honom och advokaten, och förklarade att jag ville prata om maffiaryktet och om kriminaliteten i Familjen. Att det skulle bli de två huvudspåren och inte var frågan om några gulle-gull-frågor.

Vad är ditt nästa stora projekt?

– Jag har sagt att Familjen är min sista bok. Mitt nästa stora projekt är faktiskt jobbet, vilket är som nyhetschef för sporten på SVT. Jag har jättemycket att göra nu, så det finns inte tid att skriva bok. Inte nu i alla fall …


Text: Åsa Larsson