En socialsekreterares försvarstal

Vid misstanke om att det förekommer våld i nära relation i en familj erbjuds vanligtvis den våldsutsatta placering i skyddat boende. När den våldsutsatta accepterar insatsen och tar med sig sina barn är det vanligt att barnavårdsutredningen avslutas utan insats. Inte sällan med motiveringen att barnen är skyddade från att uppleva våld. Här uppstår dock en paradox eftersom det inte alltid framgår i utredningen att det förekommit våld. Skillnaden på en polisutredning och utredning av barn inom socialtjänsten är stor. I en polisutredning ska polisen insamla ”hårda bevis” som åklagaren i åtal kan använda i allmän domstol för att styrka bortom allt rimligt tvivel att brott har begåtts.

Barnavårdsutredningar hos socialtjänsten ska istället leda fram till bedömningar om socialnämnden ska bevilja barnen bistånd och i sådana fall i vilken form. Socialsekreteraren är oftast socialnämndens delegat i de mindre ingripande insatserna, vid tvångsomhändertagande kliver socialnämndens politiker och senare en förvaltningsdomstol in. Ofta har socialsekreteraren en vårdnadshavare framför sig som berättar om en lång våldsutsatthet och en annan vårdnadshavare vars berättelse står i
skarp kontrast till den förstnämnda. Socialsekreteraren ska nu utreda vad som är barnets behov och bästa. Socialsekreteraren antar då ibland ett neutralt förhållningssätt och varken bekräftar eller dementerar våld i nära relation, kanske i hopp om därmed sätta barnets bästa i fokus. Att ha ett neutralt förhållningssätt till vårdnadshavare där den ena försökt att mörda den andra är absurt. Men vem vågar annat?

Många barn som upplevt våld i nära relation blir senare föremål för en vårdnadstvist. För ett våldsutsatt barn kan den vara helt avgörande om du får en trygg barndom eller inte eftersom det gäller frågan om boende, vårdnad och umgänge. Den våldsutsatta omnämns vanligtvis av våldsutövaren som psykiskt instabil och att allt är påhittat. Dessutom uppges ibland att denne tog barnen ifrån våldsutövaren under skyddsplaceringen. Det är inte ovanligt att rädsla för sitt och sina barns liv i vårdnadstvister omskrivs till ”samarbetssvårigheter” (läs Jämställdhetsmyndighetens rapport 2022:1 s.10). Barnavårdsutredningen förkastas som partisk för att den enligt polisiära mått mätt saknar “hårda bevis”. Den barnavårdsutredning där socialsekreteraren ansträngde sig för barnets
bästa blir inte mycket värd i vårt rättssamhälle idag.

Att socialtjänstlagen nu ses över är direkt nödvändigt men det krävs att de som ska tolka den och döma enligt lagstiftningen även ges mer kunskap om vad våld är och hur negativt det påverkar barn både på kort och lång sikt. Det krävs också att socialsekreterare vågar utöva sitt uppdrag utan att själva bli utsatta för hot och våld. Att våld inte benämns i barnavårdsutredningar i större utsträckning idag handlar inte om att barnen inte utsätts för våld eller att socialsekreteraren brister i sin yrkesutövning. Vi behöver vidga perspektivet och förstå att det snarare handlar om bristande förutsättningar, både när det kommer till styrmedel, ekonomi och lagstiftning. Med denna vetskap besinnar jag mig eftersom jag förstår det befängda i att bli frustrerad på en enskild socialsekreterare som inte benämner våld. Frågan är om jag själv skulle våga stå upp för det idag och framförallt, skulle det göra någon skillnad för det enskilda barnet? Sol Lindhöjd, verksamhetsansvarig socionom på Mälarbygden skyddat boende