Från två- till tioårsåldern utsatte Elaine Eksvärds pappa henne för sexuella övergrepp. Som många andra barn i hennes situation skyddade hon sin förövare.
Från två- till tioårsåldern utsatte Elaine Eksvärds pappa henne för sexuella övergrepp. Som många andra barn i hennes situation skyddade hon sin förövare. Hon älskade ju sin pappa och visste inget annat. Nyligen släppte hon boken Överlevare: att bli hel efter en trasig barndom, hennes andra bok som handlar om det hon utsattes för som barn.
– Jag räddades av en socionom. Hon var otroligt smart och lurade mig att berätta. Då hatade jag henne. Men som vuxen har jag förstått att hon hjälpte mig och jag har också fått chansen att tacka henne, berättar Elaine Eksvärd, retoriker och författare som också arbetar för utsatta barn.
Många av oss känner igen Elaine Eksvärd från tv-rutan. Hon utstrålar lugn och trygghet och berättar med saklig självklarhet för oss tv-tittare hur vi ska uttrycka oss i olika situationer för att få folk att lyssna. Eller sätter betyg på hur våra politiker har klarat sig i en tv-debatt.
Som barn utsattes Elaine Eksvärd för sexuella övergrepp av sin pappa. Men det är inget som syns utanpå. De som har funnits i hennes närhet vet dock att hon i vissa situationer ibland kunde reagera mycket starkt. Det tog många år innan hon förstod att hennes ibland bryska humör berodde på händelserna i barndomen.
Sin historia har hon skildrat i två gripande och samtidigt sakliga självbiografiska böcker. Medan han lever: ett utsatt barn träder fram ur mörkret (2016) och Överlevare: att bli hel efter en trasig barndom (september 2020).
I den förstnämnda får vi läsa om Elaine Eksvärds barndom: hur hennes pappa utnyttjade henne sexuellt, att hon som 19-åring konfronterade honom och som vuxen anmälde honom och fick honom dömd. I bok nummer två berättar hon utlämnande om hur hon långt in i vuxenlivet fortfarande påverkas av övergreppen. I flera år krisade relationen med maken och länge hade hon svårt att lägga in lagom växel när hon blir irriterad.
Var ny i Sverige
Övergreppen började när Elaine Eksvärd var i tvåårsåldern, efter att hennes föräldrar separerat. Elaines mamma kommer från en liten by i Amazonas och var ny i Sverige när hon träffade pappan. Hon kände därför inte till den svenska kulturen, så det blev pappan som skulle lära henne de svenska normerna.
– Det mamma mötte innefattade övergrepp. Men hon misstänkte att han inte var riktigt som han skulle och valde att lämna honom.
– Ett av mina tidigaste barndomsminnen är att jag sitter hemma i pappas bruna manchestersoffa och tittar på film där folk ligger med varandra.
Mamman ville inte att dottern skulle träffa sin pappa, men enligt svensk lag har barnet rätt till båda sina föräldrar.
– Då har man på något sätt gjort föräldern synonym med bra och fantastisk. I mitt fall innebar den lagen att barnet ska ha rätt till sin förövare. Varannan helg utnyttjande han mig sexuellt.
Pappan var gränsöverskridande på många sätt. Han drog grova sexuella skämt, tafsade på kvinnor när Elaine såg och på hennes kompisar samt tog med henne till Malmskillnadsgatan och förklarade att kvinnorna där sålde kärlek, som om det var ett högstatusjobb.
– Nu, långt efteråt, har jag förstått att det där var grooming – att han försökte fostra in mig i någonting.
I sin lägenhet inredde pappan ett barnrum, men i stället för att det blev Elaines hyrde han ut rummet till kvinnor som sökte asyl i Sverige. De var ofta svarta kvinnor från Uganda som han höll som sexslavar. Elaine fick i stället sova med sin pappa på nätterna och när hon skulle somna la han ofta handen mellan hennes ben och smekte henne till sömns.
Tyckte att han var charmig
Trots övergreppen beskriver Elaine i sin bok hur hon älskade sin pappa. Hon visste inget annat och han var en person som många tyckte om. Förskolepedagogerna tyckte att han var charmig och de andra barnen ville ha honom som sin pappa.
– Han var ju väldigt rolig, men gränslös. Han kittlade till exempel högt upp på insidan av låren. Och han var ett äckel! Jätteäcklig! utbrister hon.
I dag är kontakten med pappan bruten – och han är inte förlåten.
– Nej, varför ska jag förlåta? Han har inte sagt förlåt till mig, kommer det snabbt och hon fortsätter:
– Jag skulle inte förlåta honom ändå. Har man gjort ett misstag är det ofta en engångsföreteelse. Det här var en serieföreteelse som pågick i åtta år.
Jag skulle svara: ”Det är bra att du säger förlåt.”, men jag skulle aldrig börja umgås med honom. Det som han höll på med var alltför beräknande – det var ju en strategi.
Mamman misstänkte tidigt att pappan förgrep sig på Elaine. Efter pappahelgerna undersökte hon till och med sin dotter. Men där fanns naturligtvis inga spår eftersom han aldrig skadade henne fysiskt.
Det lilla barnet skvallrade inte heller på sin pappa. Han hade lärt henne att ljuga och hon trodde att om andra fick reda på deras hemlighet skulle pappan hamna i fängelse.
– Han fick det att låta som att det var min berättelse om honom som i så fall skulle få fast honom – inte vad han gjorde. I ett tidigt skede trodde jag alltså att det skulle vara mitt fel om något hände honom.
Socionomen såg rakt igenom
När Elaine var tio år kom socionomen som inte lät sig charmas av pappan in i bilden. Elaine hamnade där efter att styvpappan hade fattat misstanke om att hon fick titta på porrfilmer hemma hos pappan. Socionomen såg rakt igenom fadern och lyckades hitta ett sätt att få den lilla flickan att berätta.
– Hon var otroligt skicklig. Hennes frågor var inte laddade utan lockande. Hon avdramatiserade porrfilmerna, som om det var naturligt och något som alla pappor visade sina barn.
Elaine kände sig lättad och bekräftade då socionomens oladdade påstående och fick på så sätt ett erkännande.
– Fram till dess hade det gått åtta år, funnits många socionomer, anhöriga på pappas sida och andra vuxna som köpte pappans bild.
Men hur ska man upptäcka att ett barn är utsatt för sexuella övergrepp när barnet skyddar förövaren?
Elaine menar att det hade funnits tecken. Hon strippade på kalas och visste saker som ett barn inte ska känna till.
– Socionomer behöver känna till statistiken och förstå att om det finns en misstanke om sexuella övergrepp är det stor sannolikhet att det har skett. De får aldrig säga: ”Oj, det kunde man inte tro.” För det kan man tro, om man vet hur vanligt det är.
15–30 procent av flickorna
Enligt en undersökning av Stiftelsen Allmänna Barnahuset från 2016 utsätts 15–30 procent av flickor och 5–15 procent av pojkar för sexuella övergrepp. Statistiken innefattar även fall där förövaren är en jämnårig.
Elaine anser också att det finns en rädsla i samhället för att utpeka någon som är oskyldig, och att socionomer och andra i barnets närhet därför hellre friar än fäller.
– Men tänk om det är rätt – att ett barn faktiskt är utsatt. Vi har en hederskultur där vi värnar om vuxnas heder, men inte om barns säkerhet.
Elaine tycker också att vi måste ta bort föreställningar om att det handlar om vårdnadstvister.
– Som om det är något som händer mellan föräldrarna. Då flyttas fokus från förövarna till att det handlar om en konflikt mellan föräldrarna.
Hur mår du i dag?
– Jag lever med komplext traumasyndrom. Jag får hjärtklappning vid vissa tillfällen och har lite svårt med min känslomässiga växellåda. Jag kan ha rätt i sak, men ibland har jag fel uttryck och ryter i ordentligt.
Har bett sina vänner att dra åt helvete
För att bli av med sin panikångest har hon under sju år gått i terapi plus tio gånger i kognitiv beteendeterapi.
– Och jag har framför allt brutit tystnaden och berättat om övergreppen, för annars dör man av att leva med den här hemligheten i sig själv.
– Det är intressant att se hur förövare lyckas projicera det som de själva borde ha – skam och skuld – på offren. Jag har inte gjort något, det är han! Men ändå lyckades han få mig att tro att det var jag, för att jag inte sa nej och så vidare …
Elaine vill ge alla som har varit utsatta för övergrepp som barn en genväg till att sluta känna skam.
– Jag tycker att den som är överlevare ska ta upp ett foto på sig själv som barn. Då kan denne se hur liten han eller hon faktisk var när övergreppen skedde.
Treskablinoll
Treskablinoll har arbetat fram Förskolebrevet – en uppmaning till alla som jobbar inom förskola att prata integritet med barnen. Det är ett färdigskrivet brev som vårdnadshavare kan skicka till sina barns förskolor och dess förskolechefer.
– Det ledde till att utbildningsministern läste vårt initiativ och satte in det i läroplanen för förskolor. Så sedan 2019 är det obligatoriskt att man pratar integritet med barnen, vilket känns fantastiskt.
Text: Åsa Larsson
