Nästan fem kronor per invånare under 2017 kostar beslut som socialtjänsten inte kan verkställa, pengar som man tar från kommunernas omsorgsverksamhet, till statskassan.
Beslut om bistånd och insatser som kommuner fattar enligt socialtjänstlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ska verkställas inom skälig tid.
Exempel på sådana beslut kan vara en äldre person som ska beredas plats på äldreboende, eller ett barn med funktionsnedsättning som ska få tillgång till korttidshem.
Om man inte verkställer ett sådant beslut inom tre månader, så ska kommunerna rapportera detta till IVO, om IVO bedömer att den enskilde fått vänta oskäligt länge så kan IVO ansöka om utdömande av en särskild avgift hos förvaltningsrätten.
När domen vunnit laga kraft så fakturerar IVO kommunen den utdömda avgiften.
Under 2017 så kom ca 12000 ärenden in till IVO, där personer som är i behov av en insats fått vänta längre än tre månader.
Orsaker till de långa väntetiderna behöver inte bara vara att kommunen inte kunnat erbjuda insatsen, det kan även vara att den enskilde tackat nej till insatsen, till exempelvis för att man vill ha plats på ett annat boende än det som erbjudits.
Stockholm, Göteborg och Malmö har rapporterat in flest fall till IVO under 2017, men även kommuner som Eskilstuna, Östersund, Örebro, Jönköping, Uppsala, Sundsvall och Umeå har rapporterat in många ärenden.
Utdömande av särskild avgift mer ett sätt för staten att säkerställa att efterlevnaden av den lagstiftning som finns, det ska garantera att den enskilde får de insatser som hen har rätt till.
IVO ser dock att avgiften ibland även kan försvåra för kommunerna att verkställa en insats.
– Kommuner som redan har en ansträngd ekonomisk situation kan genom särskild avgift få det ännu svårare att exempelvis genomföra nödvändiga byggnationer. Det är många tuffa prioriteringar som kommunerna måste göra där olika verksamheter vägs mot varandra, säger Kaisu R Kull som är inspektör på IVO.
