Maria Ingerö Alias arbetar som säkerhetsstrateg för Sigtuna Kommun där hon samordnar det brottsförebyggande arbetet, med störst fokus på skolan. Hon utbildar också på Försvarshögskolan inom personalsäkerhet och olika kulturer, primärt hederskultur, som hon själv är uppvuxen i.
– Det går att bekämpa både våldet och hedersförtrycket, även om det tar tid, säger hon.
Hon flydde till Sverige från Irak, tillsammans med sina föräldrar och sin syster, när hon var sex år gammal. Den tidigaste minnesbilden är den svenska vintern och att människor bodde i mycket mindre hem än hon gjort i Irak.
– Vi kom hit dagen innan julafton. Det var väldigt kallt och det var mycket snö, så mycket snö hade jag aldrig sett tidigare. Jag tyckte att det var spännande och eftersom jag hade hela min närmaste familj med mig så kände jag mig inte rädd, säger Maria.
Men bara efter tre månader i Fittja i Stockholm, bestämde sig hennes pappa för att familjen skulle flytta.
– Vi hade tidigare besökt en släkting i Nyköping. Där fanns det inte så många invandrare. Pappa sa att vi inte flytt Irak för att hamna i ett nytt Irak, som han menade att Fittja var. Han hade ett väldigt stark vilja att lämna bakom sig allt vi flytt från. Så vi packade in oss i bilen och flyttade.
Maria började skolan, lärde sig det svenska språket relativt fort och fick kompisar. Efter grundskolan ville hon bli frisör och sökte frisörprogrammet. Hon drömde om att bli polis men visste att hennes föräldrar inte skulle acceptera det på grund av kulturen. Då frisörutbildningen inte fanns i Nyköping gick flyttlasset till Eskilstuna där programmet fanns.
– Vi flyttade i onödan, för jag kom inte in på skolan. Jag gick mitt andrahandsval Barn och Fritid, så jag är barnskötare i grunden.
Hade andra typer av regler
Det skulle dröja många år innan hon fick ett ord för hederskulturen, men hon kände av dess grunder, som om reglerna fanns i rummens tapeter.
– Jag visste att jag hade andra typer av regler än mina svenska kompisar. Jag visste också vad jag förväntades att göra och att man inte pratade med utomstående om livet hemma. Man var noga med att påpeka under hela min uppväxt, att det som händer hemma är inget man pratar om i skolan till exempel.
Ett liv hemma och ett annat liv i skolan. Maria hade svårt med de två olika rollerna och mådde ganska dåligt i tonåren.
– Det förväntades så olika saker av mig. Från skolan och samhället förväntades det att man skulle delta på skoldiskot, eller sova över hos en kompis när man hade pyjamasparty. Jag fick inte vara med på någonting. Men då tänkte jag att det var för att jag var inte var svensk, utan svartskalle född i Irak och att det var därför jag inte hade det som mina svenska kompisar, säger Maria och fortsätter:
– Att vara alla till lags gick inte. De två personligheterna jag skapade för att kunna leva i båda kontexten, det är ingen uppgift som någon ung människa ska behöva stå ut med.
Förväntades hjälpa till hemma
Som storasyster förväntades hon hjälpa till hemma. Efter skolan var det bråttom för hon visste att mamma behövde hennes hjälp.
– Jag skulle hämta syskon, laga mat och diska. Det var alltid fullt ös hemma med släkt och vänner. Folk bara vällde in och man visste aldrig vilka som skulle vara hemma hos oss. Det är så kulturen funkar.
– En stor del i kulturen är gemenskapen. Den kan vara mysig och rolig och man känner sig aldrig ensam. Men den är också förtryckande, begränsande och var besvärlig för mitt psykiska mående. Jag skulle välja bort gemenskapen alla dagar i veckan mot att få bestämma över mitt eget liv, säger hon bestämt.
Hon berättar att hon alltid tvingades ta hänsyn till kollektivet, alltså släkten.
– Man måste i alla lägen ta hänsyn till mamma, moster, syster, systerdotter och så vidare. Jag bar ansvar för alla. Det här är en verklighet för väldigt många här i Sverige, men man pratar inte om det. Man riskerar inte att bli orsaken till den skammen.
Behövde vara gift
Hon mötte den stora kärleken när hon var 19 och gifte sig ett halvår senare.
– Jag ville gifta mig snabbt, för det fanns inga andra alternativ. I vår kultur existerar inte pojkvän och flickvän som begrepp. Antingen är man trolovad, förlovad eller gift. Om jag skulle få vara med honom behövde jag gifta mig. Och det var ingen som valde man åt mig, jag valde själv, säger hon.
Maria fick sitt första barn, en son och när han var två år gammal började hon på universitetets samhällsvetenskapliga program och tog examen 2011. Senare när hon läste magisterprogrammet blev hon gravid igen, och fick den här gången en dotter.
– Att bli förälder var underbart, skrämmande och roligt. Jag förstod benämningen jag många gånger hade hört i olika sammanhang: lejonmamma. Jag förstod inte riktigt innebörden av att vara mamma förrän min son blev äldre och hans värderingar bildades. Frågan jag ställde mig själv ofta var; ska mina barn leva i limbot av två världar eller hur ska jag uppfostra dem?
Det var när hon gick på universitetet som hon på riktigt kom i kontakt med begreppet hederskultur. Hon hade hört talas om det uppmärksammade hedersmordet på Fadime Sahindal, men förstod inte då att hon själv var en del i det där. Maria hade också skrivit en uppsats om hederskultur och hört talas om extrema kulturer där det förekom våld och till och med mord. Varför det dröjde innan Maria fullt ut började förstå kulturen vet hon inte riktigt, men hon har en teori.
– Det kan ha att göra med att det i Sverige nästan var tabu att prata om hederskulturen. De som pratade om den och om det som hände Fadime kallades rasister och det ville man inte bli kallad. Man pratade inte om den kulturen ostraffat och det var nog därför man inte grävde mer i ämnet. En annan orsak är att hederskultur ofta i offentliga sammanhang beskrevs tillsammans med våld eller mord.
Första kvinnan i släkten
Marias äktenskap höll i drygt tio år. När hon ville skilja sig från barnens pappa förstod hon att hon inte skulle göra det ostraffat. Skilsmässoprocessen var lång och påfrestande. Maria var den första kvinnan i släkten som skulle ta ett sådant, i mångas ögon, skamfullt steg.
– Det var mycket skam i det jag gjorde och jag fick höra från folk att jag var ouppfostrad och försvenskad, vilket är lika med hora i den kulturen. Men jag gav mig inte.
Hon säger att hon inte har en aning om var kraften och modet att dra igång en skilsmässa kom ifrån. Men några viktiga faktorer spelade in.
– Jag drev en övertalningskampanj mot mig själv kring hur jag ville att mina barn skulle växa upp och vilka värderingar de skulle ha och mina hjärtefrågor inom politiken hade från första början varit jämställdhet och demokrati. Men framförallt var jag trött på att fortsätta överleva, jag ville börja leva igen, säger hon.
När skilsmässan var över kände Maria att hon ville göra någonting av sin livshistoria. Hon hade sin allra första föreläsning 2017 i ett politiskt sammanhang där hon berättade om sitt liv i en hederskontext.
– Jag minns knappt vad jag sa. Jag var spyfärdig, nervös och livrädd och förstod att det inte fanns en väg tillbaka när jag börjat föreläsa om det här. Jag förstod också att det skulle ha konsekvenser för familjen, relationer och andra i mitt liv. Föreläsningen gjorde jag med uppmaningen att börja agera. Och att man skulle ställa sig frågan: ”Varför pratar ingen om det här?”
Profilerat sig inom hedersförtryck
Maria har varit politiskt aktiv i 13 år och profilerat sig inom hedersförtryck. År 2022 bestämde hon sig för att hoppa av. Så här skrev hon på X, dåvarande Twitter:
”Efter lång tids eftertanke har jag bestämt mig för att arbeta mot hedersförtryck och för jämställdhet som partipolitiskt obunden och lämnar därför Socialdemokraterna”. En av anledningarna var det hat och hot hon fått för sitt engagemang för hederskulturen, som fått stor uppmärksamhet i media. Året innan hade Maria fått en förfrågan från en kurssamordnare på Försvarshögskolan, om hon skulle vilja prata om hederskultur och koppla det till olika kulturers sårbarheter och lojaliteter.
– Jag förstod att där fanns en blind fläck som handlade om att man inte pratade om vilka lojaliteter och sårbarheter människor från andra kulturer faktiskt har. Inställningen i Sverige har i decennier varit att om du pratar svenska och har ett jobb så är du inkluderad och skötsam. Så är ju inte fallet. Även de som har levt hela sina liv i Sverige och har jobb eller till och med äger sina företag, har inte sin lojalitet till den svenska lagstiftningen när det kommer till ens egna familjeangelägenheter. De sårbarheter som det här skapar är en fråga som måste diskuteras öppet och transparent, speciellt inom säkerhetsfrågor. Kärnan i det här är att den offentliga hederskulturfrågan, från politiken, journalister och myndigheter i Sverige bara har handlat våld och mord, inget annat, förklarar Maria.
Hon upptäckte sin kärlek för att arbeta med säkerhet i ett större perspektiv. Utvärderingarna efter kursen visade att den varit mycket uppskattad och Maria har fortsatt att leda kurser på Försvarshögskolan, parallellt med sitt brottsförebyggande arbete inom Sigtuna kommun.
Brottsförebyggande i grunden
– Det brottsförebyggande temat är som ett träd med rötter som tar olika spår. Alla spår är viktiga att lyfta. För att vi inte ska ha svarta löv i trädet utan gröna, så måste vi se till att vi behåller den demokrati vi har i samhället, så att säga. Förutom det övergripande brottsförebyggande jobbar jag även med ämnen som våldsbejakande extremism och otillåten påverkan.
Hon är fast övertygad om att det går att bekämpa både hedersförtrycket och våldet i samhället.
– Det är mycket att åtgärda, eftersom vi har låtit både våldet och hederskulturen få ett så starkt grepp om människor som bor här. Ibland kan jag känna en frustration över att arbetet går sakta. Men sen tänker jag att det ska ta tid, när vi lever i en demokrati och alla instanser om beslut ska vara med. Det är byråkratiskt och långsamt, men det är också skälet till att vi har det samhälle vi har i Sverige.
Vi pratar om den psykiska ohälsan bland unga och att den stadigt ökar varje år, enligt undersökningar gjorda av Folkhälsomyndigheten.
– Vi har statistiken och siffrorna men ingen frågar sig vad roten till det dåliga måendet är. Det här är ett svenskt symtom på många olika problem senaste decenniet. Men istället för att ta reda på orsaken och så att säga, ”sy såret och medicinera, så plåstrar man på såret, om och om igen”. För att man inte hanterat grundproblemet.
Har du några drömprojekt?
– Ja, många. Vad ska jag välja? Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag starta en stiftelse eller en fond där barn och unga med tuffa hemförhållanden kunde söka pengar för roliga aktiviteter, som att gå på Gröna Lund eller Liseberg eller åka på spaweekend. Jag skulle också vilja göra något för våra äldre, som att åka ut till ålderdomshem och hitta på något roligt att göra. Barn och äldre är en svaghet hos mig.
Hur är du som mamma?
– Extremt överbeskyddande, men kärleksfull. Jag har varit väldigt orolig av mig men hanterar oron bättre idag. Förmodligen har jag gjort många fel, men jag har varit förälder på det bästa sättet jag kunnat.
Vad gör du när du är ledig?
– Jag träffar vänner, mina föräldrar och syskon. Jag uppskattar också när min man bjuder ut mig på teater eller middag, det är väldigt mysigt. Varje kväll när jag ska sova kollar jag någon timme på Netflix. Men det måste vara något enkelt, där jag inte behöver fundera, utan bara titta. Då kan jag somna lugnt.
