Det går att prata om sexuella övergrepp

Socionomen Maria Lundberg blev sexuellt utnyttjad av sin pappa under sex års tid och har i flera år gått i terapi för att bearbeta sina trauman. Hennes frågeställning genom hela sitt vuxna liv har varit: ”Varför var det ingen som ingrep?” Nu är hon aktuell med sin andra bok i ämnet sexuella övergrepp; ”Mira: den osynliga flickan”.
– Min historia är inte unik, men förfärlig, säger hon.

Maria växte upp i en dysfunktionell familj där båda hennes föräldrar hade alkoholproblem. Det var mycket fylla, skrik och krossat porslin minns hon, annars har hon få klara minnen från sin uppväxt. Hon lekte mycket utomhus eller hemma hos kompisar. Inte en enda gång tog hon en kompis till sitt hem. Farmor och farfar som bodde i närheten var en trygg plats. Där lekte Maria med klippdockor från farmors veckotidningar, som farmor tejpade mot ett papper för att göra dem mer stabila.

– Jag lekte i min låtsasvärld med mina låtsasfamiljer. Kanske skapade jag en drömvärld, långt bort från min egen, men det var inget jag reflekterade över då, säger hon.

Skolan var en trygg plats med fasta rutiner och struktur.

– Jag tyckte om skolan och vår lärarinna, hon höll ordning på klassen. Men jag var ett väldigt tyst barn. Hade man inte ropat upp mitt namn från klasslistan hade nog ingen märkt att jag gick i klassen, minns hon.

Det ljusaste minnet är när Marias mamma berättade att hon och pappa skulle skiljas. Hennes mamma hade bakat en kaka och de satt runt bordet när hon berättade. Ett av Marias syskon fick bo hos pappa men hen var så ledsen att hen fick flytta till mamma.

– Mamma sa att jag måste bo hos pappa, annars skulle pappa bli ledsen. Det här är ord som ekat i mitt huvud i många år, berättar Maria.

Så började övergreppen

De sexuella övergreppen började nästan direkt när Maria flyttade in i pappas trerummare. Han tittade ofta på porrfilm och det var i den vinröda plyschsoffan som allting började. Än idag har Maria svårt för färgen vinröd.

– Jag var tio år gammal och satt i pappas knä. Pappa smekte mig över ryggen men sen var hans hand innanför mina trosor. Jag gick därifrån och in på mitt rum, jag minns inte att jag tänkte något speciellt. Men jag utvecklade tvångstankar direkt efter den händelsen.

Maria försökte genom påhittade ritualer ta kontrollen över sin tillvaro. Hon gick ofta på toaletten och hade räkneramsor som hon gjorde flera gånger om dagen.

– Jag räknade till tio tre gånger för gjorde jag inte det skulle någon dö. Om jag tappade bort mig i räkningen så började jag räkna om. Då förstod jag inte varför jag gjorde det där, men det blev ett sätt att liksom samla ihop mig själv och ha kontroll. Jag hade också mycket dödsångest och grubblade över vad som skulle hända efter döden, berättar hon.

Hennes pappa kom in på nätterna och hämtade henne till sitt sovrum och beordrade henne att lägga sig i hans säng. Han fingrade i hennes underliv och när han kände sig klar knuffade han ut henne ur sängen och sa att hon var stor nog att sova själv. Maria gick på toaletten, gjorde sin räkneramsa och somnade om.

Hotade med polisen

Övergreppen blev grövre och Marias pappa tog utmanande bilder på henne, där hon poserade naken på sängen. Då var hon 11 år gammal. Ett år senare gifte hennes pappa om sig och de flyttade in ett hus tillsammans med den nya kvinnan och hennes familj.

– Det fanns efter en tid inte ett vrå i huset där jag inte hade utsatts för sexuella övergrepp. Pappa hotade mig och sa att om jag berättade för någon så skulle både han och jag bli hämtade av polisen. Jag gjorde som han sa, för jag var livrädd. Det fanns inget hos mig som handlade om att vilja något eller inte.

Hon minns bara fragment, som smärtan från pappas fingrar och att han började kräva oralsex. Och hon minns scener från semestrar.

– Semestrarna för barn som oss var värst. Då fanns all tid i världen och ingenstans att ta vägen, ingen skola som den trygga platsen där jag annars var fredad. Jag minns pappas intensiva ögon och ett tillfälle när jag sa nej och pressade ihop benen. Pappa skrattade hånfullt, det var tydligt att han tänkte att han ägde mig. Jag har senare fått jobba jättemycket med hur jag blir när jag blir trängd och utan valmöjligheter. När kroppen ger upp, berättar hon.

Och det var så det var varje gång under övergreppen. Marias kropp gav upp, stängde av. För att härda ut.

– Som vuxen fick jag lära mig att det heter dissociation. När man liksom lämnar sin kropp. Jag såg övergreppen uppifrån, från taket. Jag minns ingen smärta, men från vissa övergrepp minns jag ljud och lukter.

Familjen var aktiv i kyrkan

Maria blev mer och mer orolig, hon hade ofta ont i magen och huvudvärk. En kompis frågade i förbifarten vid ett tillfälle om hon ligger med sin pappa.

– Jag låtsades att jag inte hörde. Jag tänkte inte i termer att jag var utsatt. Men efteråt har jag sett gamla bilder på dig där jag noterade tröttheten, de mörka ringarna under ögonen.

Trots att familjen var aktiv i kyrkan var det inget problem för hennes pappa att förgripa sig på sin dotter och han brydde sig inte om det var andra personer hemma. Oralsex och fingrar eskalerade till fullbordade samlag. Det mest kränkande som hände minns Maria än idag.

– De grövsta övergreppen var när pappa tvingade mig att stå över hans ansikte. Då var det som om jag var aktiv i det som hände. Jag minns en porslinsfigur av två bedjande barn i sovrummet, som jag såg medan pappa höll på, det var så absurt. Sen var det oerhört obehagligt när min kropp svarade på beröringen. Det är nästan svårt att beskriva, trots att kroppen är avstängd så reagerar den fysiskt.

Under sex år förgrep sig Marias pappa på henne, mellan hon var 10-16 år. Maria var helt i sin pappas våld, hon gick till skolan och gjorde det hon skulle, och hon berättade aldrig för någon. Förrän i gymnasiet.

Kuratorn ställde frågan

– När vi skulle vägas uppmärksammade skolsköterska att jag gått ner mycket i vikt. Hon kontaktade kuratorn och sa att hon inte trodde att jag mådde bra. Kuratorn frågade om det var någon hemma hos mig som inte var snäll mot mig. Och jag berättade allt. Jag kände starkt förtroende för henne och hon ställde den rätta frågan, den enda frågan egentligen. I många år har jag undrat varför ingen ställde den frågan tidigare. Någon måste ju ha sett och förstått. Sen gick det fort, med orosanmälan, polisanmälan och omhändertagandet av mig.

Maria placerades hos en fosterfamilj när hon var 16 år. Hennes pappa erkände direkt och dömdes till tre års fängelse för sexuella övergrepp.

– Först ville socialtjänsten placera mig hos en familj som bodde långt ut på landet, men jag ville inte bo på landet. Sen fick jag plats hos en kompis föräldrar som jag tyckte mycket om. Det var en fantastisk och viktig tid hos familjehemmet. De hade en gillestuga där jag ofta satt under en filt och tittade på elden i braskaminen. Det var som att ha kommit till himlen minns jag att jag kände. Jag var ganska mycket själv med min familjehemsmamma och jag tror det var viktiga stunder för mig, men vi pratade aldrig om vad som hade hänt, vilket jag tror var bra, säger Maria.

Hon berättar om skammen hon kände efter att allt hade uppdagats.

– Mamma berättade att folk snackade om mig, att de såg mig på stan och att jag såg trött ut. Hela samhället visste vad som hade hänt och det gick rykten. Jag ville låtsas som det aldrig hade hänt, men kuratorn hade sagt att det inte var en bra strategi för mitt tillfrisknande.

Har bearbetat sitt trauma

Några år senare började hon på bibelskola med tanken på att bli pastor och arbeta med själavård, men avbröt studierna efter att hon mer och mer tvivlade på sin tro. Maria gifte sig och fick två barn under den här perioden och har sedan dess haft olika psykologkontakter där hon bearbetat sitt trauma och för att få stöd i föräldrarollen. Hösten 2010 började hon på socionomprogrammet, för hon ville jobba med socialt arbete.

– Utbildningen var fantastiskt, mycket för att jag mötte människor med en massa olika åsikter, något som var precis tvärtemot det jag upplevt inom kyrkan där alla tyckte ungefär samma saker. Att söka till den här utbildningen är en av de bästa saker jag gjort i mitt liv. Mitt första jobb var som biståndshandläggare inom äldreomsorgen, berättar hon.

Maria började få flashbacks flera gånger om dagen. De kom av ord, bilder eller om hon såg ett ansikte som liknande hennes pappas. En terapeut med kunskap från BDT (Breaf Dynamic Therapy) hjälpte henne att arbeta med sina flashbacks.

– Hjärnan tog mig via flashbacks tillbaka till de sexuella övergreppen, samtidigt som jag checkade ut med känslor i kroppen, det som kallas dissociation. Jag fick konkret öva på att stoppa flashbacks genom att högt säga till mig själv vad det var jag såg eller hörde. Till exempel när jag tog vit pumptvål och fick flashbacks om sperma, så sa jag att ”det här är vit pumptvål som jag ska tvätta händerna med”.

Hade lärt sig att stänga av sina känslor

Det som psykoterapeuten la märke till ganska direkt i terapin var att Maria var vettskrämd för sina känslor.

– Jag hade ju övat en hel barndom på att känna så lite som möjligt, både glada och ledsna känslor. Jag var rädd för att mina tårar aldrig skulle sluta rinna om jag började gråta. Vi plockade ut mina känslor en efter en för att jag skulle känna hur de kändes, låta dem komma och gå utan att agera på dem. Jag fick även lära mig att arbeta med mindfulnesstrategier, förklarar Maria.

Efter fem års terapi hade flashbacksen försvunnit och Maria säger att den terapeuten räddade livet på henne.

– Hon är inte yrkesverksam längre men jag är henne evigt tacksam, säger hon.

Maria startade 2017 bloggen ”livetpåsoc” där hon skrev om sitt arbete på Socialtjänsten och om barns uppväxtvillkor, och en del om sin egen uppväxt. 2023 kom hennes bok ”Du ska inte bära skammen för det som hänt” ut, baserad på blogginlägg och anteckningar.

– Boken skrev jag för yrkesverksamma och andra med moralisk skyldighet att vara vuxna. Jag ville till exempel berätta om de höga kostnaderna av att ha varit utsatt för övergrepp. Dels den personliga kostnaden med ångest, oro, magont, huvudvärk och krossade relationer. Men även om kostnaden för samhället i form av alla besök inom vården år ut och år in.

I september i år kom Marias andra bok ”Mira: en osynlig flicka” där hon låter sina erfarenheter vävas in i en annan flickas liknande historia, i romanform.

– Mira är skriven i romanform för att underlätta mitt fria skrivande och med tillägg av all ny kunskap jag fått. Som vuxen och med min erfarenhet av att arbeta som socionom med utsatta barn, ville jag hjälpa flickan i boken att förstå, och sätta ord på sin förfärliga historia. Just nu när vi sitter här och gör den här intervjun, går minst ett barn hem till sin förövare. Det är även för dem jag har skrivit boken.

Maria förklarar att man i Miras berättelse får se vilka människor hon möter under sin uppväxt. Vuxna människor som ser, misstänker och anar att något inte står rätt till, men som inte säger något.

– Vuxna människor som inte fångade in henne och ställde den där frågan, som för mig hade varit avgörande; ”Finns det någon som inte är snäll mot dig?” Jag önskar att man hade mer civilkurage för barnens utsatthet.

Maria skäms inte längre för det som hände henne, hon har kommit till en acceptans.

– Jag förlorade i föräldralotteriet och har fått jobba med konsekvenserna i nästan hela mitt vuxna liv. Men jag är inte bitter, jag har ansvar för det liv jag vill leva nu och framåt. Jag är inte längre rädd för alla de känslor som jag bär på, jag har goda relationer och en fin relation med mina nu vuxna barn. Jag levde i många år med en giftig skam inom mig. Det fanns terapeuter som frågade om jag hatade mina föräldrar? Jag visste inte vad jag skulle tycka om mina föräldrar, jag skämdes och hatade den Maria som inte stod upp och sa ifrån. Men det går att prata om sexuella övergrepp. Det gäller att inte ge upp. Det är huvudtemat i mina böcker.