KRÖNIKA: En del dagar är mamma mer närvarande än andra. De senaste veckorna mer. Det är ingen slump. Hösten är den årstid då jag tänker på henne som mest. Framför allt på grund av dofterna. Skogen, bären, svampen, allt det som var mammas glädje. Kanske till och med hennes lycka. Definitivt en liten paus från kriget inuti.
En annan anledning är årsdagen. Den 17 september 2016, klockan 12.47, skickar mamma en emoji till mig. En räv som fäller upp en lapp där det står “I love you”. Därefter ringer hon Sankt Görans psykiatri två gånger. Några timmar senare hittas mamma död i centrala Stockholm. Dagen därpå, den 18 september, kommer beskedet från polisen. Jag har nyligen fyllt 25 när jag i sorg faller ihop på Sankt Eriksbron. Jag får svårt att andas, som om luften gått sönder. Marken under mig försvinner, och samtidigt som jag försöker laga luften så greppar jag efter något att hålla i. Men jag faller, och tystnaden blir istället till skrik.
Dagen efter blir allt konkret igen, byråkratiskt. En mordutredning inleds. Man kan inte utesluta att fler personer befunnit sig på platsen. Mammas saker ska hämtas på polisstationen, en tid måste bokas. Försäkringsbolag ska kontaktas, begravningsbyrå väljas. Vilka blommor? Vilken dryck? Vilken förtäring, gravsten, annons i tidningen? Det är så många val, och det enda vi egentligen vet med säkerhet är att mamma vill ha ”Sol, vind och vatten” med Ted Gärdestad spelad på sin begravning. Det berättade hon för mig när jag var fem år gammal, som om hon redan då visste att livet inte skulle få ett lyckligt slut.
Begravningsbyrån föreslår att vi ska servera kakor som mamma tyckte om. Jag minns att jag undrade varför, hon är ju den enda vi med säkerhet vet inte kommer vara där. ”Ingen alkohol överhuvudtaget ska serveras på begravningen”, säger vi. Begravningsbyrån antecknar: ”Helst ingen alkohol.” I kontakten med begravningsbyrån, där varje fråga och önskemål blev en kamp, tänkte jag att samhället ändå aldrig var till för min mamma. Det känns närmast omänskligt att skriva det, men det är sant. Hon var för sjuk för att klara sig på egen hand men för frisk för att få hjälp. Hon hamnade mellan alla stolar, där människor som hon tynar bort och dör. Psykiskt, själsligt och till slut fysiskt.
Bollades vidare när hon ringde om hjälp
Jag minns samtalen med vården, de gånger hon faktiskt ringde och bad om hjälp, men bollades vidare. Eller de gånger jag ringde i desperation för att jag visste att snart dör hon. ”Det är inte vårt ansvar”, ”hon måste själv vilja”, ”vi kan inte tvinga någon”. Som om hjälpen bara är till för den som redan vet hur den ska bli hjälpt. När hon försökte bli nykter möttes hon av så höga krav att kraven i sig ledde till att hon behövde dricka för att klara av dem. Och när hon föll tillbaka, stängdes dörrarna. Jag vet att jag tänkte flera gånger att det inte finns plats i det här samhället för den som inte orkar vara perfekt i sitt lidande. Ett system som säger att alla har rätt till vård och stöd, men som i praktiken bara fungerar för den som redan har ork och struktur nog att navigera i det.
Tänk om någon hade sett mamma för precis den hon var. Snabbtänkt, varm, hysteriskt rolig. Exalterad till den grad att hon skrek rakt ut av lycka när hon hittade ett kantarellställe. Mamma som plockade blåbär tills händerna blev lila. Mamma som hade mycket energi och stora drömmar, men som till slut inte orkade bära sig själv genom mörkret. När jag tänker på henne nu, om hösten, bland dofterna av jord och mossa, känns det som att naturen fortfarande håller henne kvar. Jag går ofta till skogen för att känna hennes närvaro. Skogen är min fristad, den största gåvan mamma har gett mig, näst efter mina syskon.
Skogen var mammas tillflykt. Den dömde inte. Den hade inga begränsade öppettider eller krav på nykterhet. Det var nog där hon kände sig mest hemma, mest som den hon var och ville vara. Inte i samhället som inte klarade av att hantera hennes mörker, utan i skogen som bara tog emot henne som hon var. Och ibland tänker jag att det är precis det som saknas i samhället. Skogens oändliga tålamod med människor.
Jessika Arvik, föreläsare och barnrättsvetare
