Linn Moser Hällen är socionom med lång erfarenhet av socialt arbete med våld i nära relationer. Hon är även föreläsare, författare och redaktör. Just nu är hon aktuell med en nyutgåva av boken ”Våld i nära relationer – socialt arbete i forskning, teori och praktik.” Hennes varierande arbete gör att hon inte känner sig överbelastad och hon har lärt sig hur hon kopplar av bäst, för att hålla i längden.
– Variationen håller mitt engagemang uppe, säger hon.
Inför universitetet valde Linn mellan att läsa till jurist eller till socionom. Hennes mormor tyckte att det var viktigt med en akademisk utbildning och att göra nytta och hjälpa andra på något sätt. Där någonstans, väcktes drivkraften att jobba för att alla människor ska få möjlighet att leva ett gott liv. Hon växte upp i den lilla byn Boda Glasbruk i Småland. Hennes mamma var gymnastiklärare och pappa keramiker och de var familjehem till vuxna som hade haft missbruksproblem.
Några år senare, under tiden på Socionomhögskolan i Lund, åkte Linn till Guatemala, där hon arbetade som volontär på ett boende för kvinnor som var utsatta för våld.
– I Guatemala mördas närmare 500 kvinnor per år av någon närstående. Att få se verkligheten på så nära håll var viktigt för mig. Mitt engagemang blev starkare och yrkesvalet ännu tydligare, berättar hon.
Linn visste inte mycket om våld i nära relationer här i Sverige och man pratade inte om det på utbildningen. På sin första arbetsplats på Socialtjänsten i Haninge kommun fick hon möjligheten att arbeta med gruppen våldsutsatta.
– En kollega skulle gå i pension och jag fick möjlighet att ta över för henne, men på den tiden handlade bedömningen till stor del om ekonomisk bistånd. Mitt första möte med en våldsutsatt kvinna var en chock, när jag förstod att ärendet var färgat av ekonomisk bistånd. Hon var självförsörjande och skulle kunna lösa sin situation själv. Jag tänkte att det inte var så man skulle jobba med problemet, det kan inte handla om pengar när en person blir utsatt för våld, säger Linn.
Ändå kändes socionomyrket rätt från första början. Linn berättar att hon fick utforma sin tjänst mycket själv.
– Det var väldigt givande. Att jag fick stort handlingsutrymme passade mig som person bra. Det fanns ju inga kollegor att fråga, inte speciellt mycket forskning heller.
Påverkades av stress
Som ensam handläggare engagerade hon sig i sina klienter och det var ibland svårt att veta var gränserna gick och engagemanget blev en baksida av arbetet. Det var också då hon började förstå att hon påverkades negativt av sitt jobb.
– Jag började, efter något år, uppleva flera olika fysiska symptom som jag idag inser är stressymptom. Jag hade svårt att sova, kände mig uppvarvad och kände hela tiden att jag var tvungen att vara på jobbet. Om jag inte var där så skulle ingen annan hjälpa mina klienter. Jag kände mig ofta otillräcklig och som att jag alltid hade kunnat göra lite mer och lite bättre. Eftersom jag var ensam i rollen hade jag ingen att prata med som kunde hjälpa mig att få lite perspektiv på mitt ansvar i relation till yrket. Jag minns även att jag upplevde mycket frustration över systemfelen i arbetet med våld. Denna frustration tog mycket energi, men blev även till en drivkraft att jobba på för förändring, förklarar Linn.
En kollega gav henne en artikel skriven av Hanna Olsson, terapeut och författare av boken ”Det farliga men viktiga lyssnandet” och då föll pusselbitarna på plats.
– Jag förstod att jag drabbats av sekundär traumatisk stress och att mina reaktioner inte var konstiga alls. Efter detta började min resa för ett mer hållbart yrkesliv och hållbart förhållningssätt, att hitta balans mellan mitt engagemang för frågan och att hålla i längden. Jag har förstått att engagemang och upplevd meningsfullhet i arbetet skyddar mot stress och sekundär traumatisk stress, men att jag även behöver fylla på med annat i livet som inte handlar om våld.
Arbetet går framåt, och bakåt
Tjugo år senare har det hänt mycket i arbetet med våld i nära relationer. Men det går framåt för att sedan gå bakåt igen, menar Linn.
– Det går lite trender och ibland känns det som det knappt hänt något alls. Det är ett värderingsstyrt område med mycket tyckande. Utvecklingen går långsamt för att det är så komplext, svårt och väcker mycket känslor, oavsett forskning och lagstiftning. Inom till exempel beroendevården kan man ta blodprov och se status, men våldet går inte att mäta på ett objektivt sätt. Socialsekreterare har inte fått tid och rätt förutsättningar och den viktiga möjligheten till reflektion saknas eftersom man måste förenkla på grund av arbetsbelastning. Många är också rädda för att göra fel.
En trend som är tydlig är den ökade misstron mot våldsutsatta personer.
– Ingen säger det rakt ut men man hör det i diskussionerna. Det pratas om att våldsutsatta ljuger, för att få en lägenhet, ekonomiskt bistånd eller ensam vårdnad i en vårdnadstvist. Jag upplever att detta är något som har ökat igen och att många våldsutsatta möts av denna misstro och ifrågasättande, vilket i sig kan orsaka nya och värre negativa konsekvenser för de som är utsatta, att de inte får rätt hjälp i rätt tid och så kallad sekundär viktimisering.
Föreställningar om våld
Linn menar att människors uppfattning och föreställningar ofta styr ens bedömning, vilket är problematiskt.
– Överlag är det ett problem när det handlar om föreställningar om vem som kan vara utsatt för våld och vem som kan utöva våld. Man säger att personer som misstänks för att utöva våld inte ”verkar vara sån” att den personen ”verkar ju så trevlig”. Vem som helst kan vara den som utsätter eller utsätts för våld. Vi människor vill så gärna kategorisera för att ta till oss komplexa saker, och att förstå dem.
Våld är inte bara fysiskt och kanske inte ens det mest skadliga. Fysiskt våld ger synliga skador på kroppen. Kontroll och gaslightning syns inte som blåmärken.
– Även socialsekreterare kan fastna i tänket att det ”bara handlar om psykiskt våld” och då missar man det osynliga våldet och att det finns olika typer av våld, menar Linn.
Under en utbildning för yrkesverksamma förra året, uppmanade Linn deltagarna att se bortom fördomarna när det gäller vem som kan tänkas vara utsatt för våld.
– Alla har fördomar, även jag. Jag uppmanar människor att prata mer om sina fördomar och dela med sig av det man tycker är skamligt – och ställa sig frågan varifrån fördomarna kommer? Man behöver reflektera kring hur våra föreställningar påverkar oss och bli självmedveten och börja jobba aktivt med det här i varenda klientmöte. Det är inte lätt, eftersom man ofta skäms över sina fördomar.
Att vara aktsam om trauma
Linn säger att hon inte hade klarat sig som behandlare idag utan traumaperspektivet. I det traumamedvetna bemötandet utgår man från att de flesta man möter är traumatiserade. Konkret i ett samtal kan det handla om hur man pratar och hur man sitter i rummet och aktivt jobba med att klienten inte ska få posttraumatiska reaktioner och att förebygga retraumatisering.
– Kroppskontakt till exempel kan trigga sexuella trauman och vissa frågor kan leda till retraumatisering, så man behöver gå varsamt fram. En del personer har svåra trauman som tar tid att upptäcka. Jag tycker att traumakunskap borde ingå i utbildningarna inom det sociala fältet, jag har fått ett helt annat förhållningssätt – ett mer försiktigt förhållningssätt- sedan jag utbildade mig inom traumamedvetet bemötande, berättar hon.
Variationen på arbetsdagarna gör att Linn inte upplever arbetet lika belastande. En dag i veckan är hon samtalsbehandlare för våldsutsatta på Kriscentrum i Lund. Resten av tiden arbetar hon som handledare i psykosocialt arbete och med att utbilda om våld i nära relationer, för till exempel polisen och socialtjänsten. Hon utbildar även i hur man kan stå emot empatitrötthet, emotionell stress och sekundärtrauma och är lärare på Marie Cederschiöld Högskola i Stockholm.
– Inget av det här hade jag velat göra på fulltid. Variationen passar mig och håller dessutom engagemanget uppe, menar Linn. Kreativiteten i arbetet som föreläsare och författare ger även mycket energi och glädje vilket skyddar mot stress, säger hon.
Barnperspektivet en stor utmaning
Vad är det mest utmanande i yrket?
– Hela barnperspektivet är fortfarande en jättestor utmaning. Hur barn drabbas av våld i nära relation tas inte på tillräckligt stort allvar, tycker jag. Det finns många bra utbildningar, men det syns inte så mycket resultat i det praktiska sociala arbetet. Många jag utbildar säger att de skäms för att de inte förstått bättre och många är frustrerade för att de inte räcker till. Och som alltid handlar det om vilka förutsättningar socialarbetare får.
Just nu utbildar Linn om den nya reformen avseende stärkta rättigheter för vuxna och barn i skyddat boende. Det borde se bättre ut efter ändringarna i lagstiftningen i Socialtjänstlagen och lagen om placering av barn i skyddat boende.
Men i många kommuner är trösklarna fortfarande höga för att placera i skyddat boende.
– Man behöver diskutera vad ett skyddat boende är, varför det behövs och för vem? Det är en stödjande insats för att bli fri från våld, men än finns det mycket kvar att göra för nästa viktiga insats; rehabiliteringen och möjligheten att komma vidare i livet. I forskning lyfter man vikten av att planera för vården efteråt, men det saknas helhetsgrepp fortfarande. Att bli placerad på ett skyddat boende är bara början på en lång process.
Lyfter gärna det medningsfulla
Känner du dig uppgiven någon gång?
– Ja, det gör jag, särskilt när jag handleder socialsekreterare. Ibland är det tröstlöst på vissa arbetsplatser. Men det kan vända snabbt när jag hjälper dem att skifta perspektiv och se nyanser, för de som är öppna för att se andra sidor av arbetet. Jag försöker jobba med att lyfta det meningsfulla och få dem att känna stolthet, även för små saker. Ibland lyckas jag, men inte alltid.
Du verkar jobba mycket, hur kopplar du av?
– Något jag lärt mig är att ha ett ankare till det som är friskt och bekymmersfritt, när man jobbar med våld. Man behöver aktivt välja att göra saker som påminner om att alla inte är våldsutsatta eller slår sina barn. Jag pratar inte mycket om sociala problem i mitt umgänge. Jag älskar att vara i skogen, att laga mat, läsa romaner och har börjat att styrketräna och så åker jag gärna på fotbollsresor till Spanien med min son, som börjat lära sig spanska.
Vad är det allra viktigaste i arbetet med våld i nära relationer?
– Till att börja med, en förståelse för att våld innebär att mönster av handlingar och att sätta sig in i varje individs situation. Det är viktigt att vara nyfiken och undersökande och inte fyrkantig i vad som är våld eller inte. Jag jobbar mycket med psykoedukation, de utsatta själva definierar inte alltid det som har skett som våld. För mig är det viktigt att ställa mig frågan, är det något i den här personens historia som jag har missat? Och att aldrig nöja sig med de första svaren.
