Demensvårdens nya riktlinjer har individen i fokus

Nya riktlinjer ska ge bättre vardag för den som drabbats av demens.

Socialstyrelsen uppdaterar de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom. Bättre utbildad personal och mer dagverksamhet är exempel på nya rekommendationer som kan leda till att de som drabbats får ett bättre bemötande och en bättre vardag.

Det finns cirka 160 000 personer med demenssjukdomar I Sverige. Varje år insjuknar runt 24 000 personer och ungefär lika många avlider. Det finns i dag inget sätt att bota sjukdomen, men om diagnosen ställs i tid kan man med olika insatser lindra symptomen. Det går också att göra en hel del för att underlätta i vardagen och öka livskvaliteten hos de drabbade och deras anhöriga. 

Sedan en tid tillbaka pågår arbetet med att ta fram nya nationella riktlinjer för demensvården i Sverige. Förslaget som utarbetats under ledning av Socialstyrelsen blev klart och lämnades ut på remiss i november 2016. Just nu pågår en genomgång remissvaren och en omarbetning utifrån dem. De slutgiltiga riktlinjerna förväntas vara färdiga att tas i bruk någon gång under hösten 2017. 

De nya riktlinjerna är färre än de gamla som är från 2010. Antalet rekommendationer har minskats från 157 till 73. Den reviderade versionen innehåller, till skillnad från den tidigare, endast ny kunskap eller sådant som idag inte fungerar optimalt. Det innebär alltså att det finns många åtgärder som inte ingår i riktlinjerna men som hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör fortsätta med eftersom de fungerar väl.

– En del av de åtgärder som togs upp i de tidigare riktlinjerna är redan rutinåtgärder inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, och ingår därför inte i de reviderade riktlinjerna. Några rekommendationer har vi slagit ihop. Förhoppningsvis kommer det nu att bli ännu tydligare och bidra till att ge bättre förutsättningar för de som jobbar med vård och omsorg av personer som har demenssjukdom, säger Stefan Brené, projektledare på Socialstyrelsen. 

Riktlinjerna riktar sig främst till politiker, tjänstemän och verksamhetschefer. Andra viktiga mottagare är yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Tanken är att de ska ge vägledning om vilka insatser som bör sättas in vid olika sjukdomstillstånd. De grundar sig på aktuell forskning och beprövad erfarenhet.

Eftersom ingen bot finns är syftet med hälso- och sjukvårdens samt socialtjänstens åtgärder för de demenssjuka alltså främst att underlätta vardagen och ge bästa möjliga livskvalitet. 

Utgångspunkten i de nya riktlinjerna är att alla insatser ska göras utifrån ett personcentrerat förhållningssätt. Det gäller i allt, från utredning och uppföljning till stödinsatser och läkemedelsbehandling så ska personen, och inte sjukdomen, vara i fokus. Avsikten är att få en mer personlig omvårdnad och vårdmiljö samt förståelse för de olika problem som kan uppstå i samband med sjukdomen.

I de nya riktlinjerna rekommenderas exempelvis att den som har lätt till medelsvår demenssjukdom och bor kvar hemma bör erbjudas dagverksamhet. I dag bor ungefär 100 000 personer med demenssjukdom kvar i sitt hem.

– Den aktivering och gemenskap som besöket innebär leder bland annat till förbättrad livskvalitet och mindre vårdkonsumtion. Dessutom blir det en tillfällig avlösning för vårdande anhöriga, säger Stefan Brené.

Om fler ska kunna erbjudas dagverksamhet behöver den byggas ut, något som skulle innebära kostnader för framför allt Sveriges kommuner. 

Riktlinjerna föreslår dessutom utökad utbildning, vilket också kan innebära ökade kostnader. I dag utförs den mesta vården och omsorgen av undersköterskor och vårdbiträden – personal som ofta endast har en kortare teoretisk utbildning. För att dessa och andra yrkesgrupper ska kunna arbeta med ett personcentrerat förhållningssätt säger riktlinjerna att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda långsiktig och kontinuerlig utbildning kombinerad med praktisk träning och handledning i personcentrerad vård och omsorg.

Även biståndshandläggare och LSS-handläggare bör erbjudas utbildning då beslut i olika ärenden som rör personer med demenssjukdom förutsätter en grundläggande förståelse för sjukdomen och vilka konsekvenser den medför.

En av dem som läst de nya rekommendationerna och inkommit med remissvar är Sven Larsson, läkare samt ordförande i Alzheimerföreningen i Örebro. 

Ett område får enligt Sven Larsson dock för lite fokus i de nya riktlinjerna: de anhöriga.  

– Den informella sektorn, i detta fall insatser av anhöriga, spelar en avgörande roll för vården och omsorgen och beräknas stå för två tredjedelar av den totala omsorgen. Med tanke på omfånget av de anhörigas insatser, anser jag att de har fått en alltför perifer uppmärksamhet i riktlinjerna, säger han. 

Han menar att eftersom de spelar en avgörande roll för hjälp och vård till demenssjuka, behöver de information, utbildning och stöd för att klara det så viktiga och tunga arbetet.

– Jag vet av erfarenhet från vårt föreningsarbete att det är vanligt att anhöriga får mycket bristfällig information eller ingen alls, särskilt i tidiga skeden av sjukdomsförloppet. Jag skriver därför i vårt remissvar från Alzheimer Örebro, att åtgärden bör lyftas fram tydligare, till exempel i en slags generalrekommendation med hög prioritet att anhöriga bör involveras i alla skeden av åtgärdsbatteriet, fortsätter han.

Sven Larsson menar också att demenssjukdomar är ett område som är eftersatt i vården och kunskapen mycket ojämn. Intresset är inte alltför sällan svagt och värderingarna ibland problematiska.

– Därför är det ytterst angeläget att utveckla samarbetet mellan hälso- och sjukvård, kommunens vård och omsorg och anhöriga. Riktlinjernas påverkan mot en god vård blir mycket beroende av satsningen på att för ut dem i verksamheterna, menar han.

Sven Larsson hoppas därför att Socialstyrelsen lägger stor kraft på att initiera och genomföra en implementeringsplan tillsammans med andra berörda, myndigheter, organisationer och anhöriga, så att det här verkligen når ut till alla som berörs.