Reportage

De har gett röst åt de dödade kvinnorna

Journalisterna Kristina Edblom och Kerstin Weigl har arbetat länge med dödligt våld i nära relationer. Foto: Sofia Runarsdotter.

Varje månad dödas minst en kvinna i Sverige av sin man eller före detta man. När journalisterna Kristina Edblom och Kerstin Weigl började kartlägga dessa brott för tio år sedan visste man inte mycket om dessa kvinnor.

Varje månad dödas minst en kvinna i Sverige av sin man eller före detta man. När journalisterna Kristina Edblom och Kerstin Weigl började kartlägga dessa brott för tio år sedan visste man inte mycket om hur många dessa kvinnor var eller vilka de var och hur de hade dödats. Samhället har inte gjort tillräckligt för dessa 299 dödade kvinnor. Och fyra av tio barn som i många fall har bevittnat mordet hade fortfarande pappan som vårdnadshavare.

Våren 2009 fick Aftonbladets journalister Kristina Edblom och Kerstin Weigl uppdraget att granska alla fall under 2000-talet där en kvinna hade blivit dödad av sin partner eller före detta partner. När detta publicerades i maj väckte det stora reaktioner. Ingen hade vetat hur många de här kvinnorna var, vilka de var och vad som hade hänt.

– Det var inte meningen att vi skulle hålla på med den här granskningen i tio år, men det har vi gjort nu. Vi kunde inte och ville inte sluta, säger Kristina Edblom.

Resultatet har nu blivit en bok där fem bärande berättelser skildrar dödligt våld mot kvinnor i Sverige från den 1 januari 2000 och framåt. Totalt 299 kvinnor hade dödats av en man, exman eller pojkvän fram till juni 2019.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har granskat ljudinspelningar, filmer, fotografier, journaler och polisprotokoll. Kvinnorna själva talade till dem genom efterlämnade dagböcker, anteckningar och brev. Själva titeln på boken; I händelse av min död, kommer från några papperssidor som Susanne Ahl skrev i ett anteckningsblock två dagar efter julafton 2013. Blocket låg under förarsätet på hennes bil. Bilen stod utanför huset där hon blev skjuten av sin före detta man.

– Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer blir i många fall reducerade till familjetragedi eller lägenhetsbråk i en notisspalt. Det räknas inte riktigt som mord utan mer som något privat, en olycka. Vi vill synliggöra de här brotten och försöka ändra synen på dem, säger Kerstin Weigl.

Den vanligaste mordplatsen är kvinnans egen säng. De flesta slogs ihjäl hemma. De dödades med brödkniv, yxa, stekpanna, rep, koppel, sten, kofot, hantel. Strypta eller kvävda. Fem brändes till döds, tre dränktes, 48 sköts.

Totalt 246 minderåriga barn förlorade sin mamma, 92 barn var hemma i bostaden under brottet och 51 barn såg sin mamma dödas.

Kvinnorna var femton till nittioett år. De arbetade som kallskänka, advokat, lokalvårdare, lärare, väktare, kantor, psykolog, kontorist, läkare, kokerska, butiksbiträde, flygvärdinna. De var vanliga kvinnor. Det som de hade gemensamt var att de hade varit hotade och rädda för sitt liv, men ingen gjorde tillräckligt för att förhindra dådet.

Granskningen bekräftade vad forskning också har visat, att en kvinna oftast blir dödad när hon försöker lämna relationen.

– Var sjätte kvinna hade bett om hjälp hos polis, socialtjänst, kvinnojour. Genom intervjuer med anhöriga, vänner och arbetskamrater fick vi en större bild av de här kvinnorna, och av männen. Var tionde man hade vänt sig till psykiatrin samma vecka, säger Kerstin Weigl och fortsätter:

– Man brukar ofta fråga; ”Har du tänkt på att skada dig själv?” Men det måste bli lika självklart att fråga; ”Har du tänkt på att skada någon i din närhet?” Ofta är det här män som inte varit våldsamma tidigare. Det är mer ”Jag kan inte leva utan dig”, att de har psykiska problem.

En 31-årig kvinna berättade för exmannen att hon tänkte söka ensam vårdnad om barnen. Han hotade att döda henne och hon ringde polisen. Dagen efter köpte han en kniv och väntade utanför hennes port. Hon dödades den 29 november 2010.

Boken skildrar vardagen och utsattheten hos några av kvinnorna på ett nära sätt. År 2013 började journalisterna ta reda mer på vad som hade hänt barnen.

– Det är otroligt olika hur barnen har tagits omhand. Några har inte fått någon hjälp alls med att bearbeta sina känslor efter det att pappan mördat deras mamma, säger Kerstin Weigl.

Det finns barn som tvingas träffa sin pappa.

– Hovrätten kan ha beordrat umgänge, i domen kan det stå att barnet ”har rätt till umgänge”, men det är inte barnet utan pappan som kräver sin rätt. De flesta barn vill av förståeliga skäl inte träffa sin pappa. De vet vad han har gjort.

– Vi fann att fyra av tio barn fortfarande hade sin pappa som vårdnadshavare. Det innebär att han kan neka dem vård, neka pass, säger Kerstin Weigl.

Hon berättar att föräldrabalken är stark och att det står i socialnämndens riktlinjer att man bör ta vårdnadsfrågan till domstol i de här fallen. Inget tvingande att man ska göra det.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom hade kontakt med ett tjugotal barn och gjorde längre intervjuer med nio av dem. 2018 följde de upp granskningen. Då hade fortfarande 16 barn sin morddömde pappa som vårdnadshavare.

Alexandra var nästan fyra år när hon såg sin mamma dödas, fjorton år när hon intervjuas om händelsen. Hon minns att hon försökte hindra mamma att öppna dörren vid mordtillfället.

– Ofta har barnen varit medvetna om hoten, deras värsta farhågor har inträffat. Det är många som inte har fått reda på hela händelseförloppet, inte har läst domen. När de har blivit lite äldre vill de ta reda på mer. Vi har hjälpt några som till exempel ville se inspelade förhör som de inte längre kommer ihåg, säger Kristina Edblom.

Kartläggningen visade att det saknas en plan för barnen.

– De har varit med om ett allvarligt trauma. De behöver en individuell plan. Istället hade många halkat ur, de fanns inte kvar hos BUP, säger Kerstin Weigl.

Från början var Kristina och Kerstin tveksamma till att intervjua barnen. De rådfrågade erfarna barnpsykologer och utredare, och var beredda på att bli avrådda, men de sa bara ”Äntligen!”

Nu hoppas de att fler vågar prata om våld i nära relationer. Att det inte ska vara något skamligt att berätta eller fråga. Förr var det en privat angelägenhet vad som skedde mellan hemmets fyra väggar.

– Vi kan skapa förändring. Det saknas fortfarande kunskap, men det är på väg att bli bättre. Våld i nära relationer har kommit med i Socionomutbildningen. Och de flesta av de närstående som intervjuats i boken har gjort det med förhoppning att det ska leda till en förbättring, avslutar Kerstin Weigl.