Caroline Rosenkvist och hennes man hämtade lilla Noah från BB när han bara var 48 timmar gammal och akutplacerades enligt LVU.
Caroline Rosenkvist och hennes man hämtade lilla Noah från BB när han bara var 48 timmar gammal och akutplacerades enligt LVU. Första året var de jourhem åt honom men är nu familjehem sedan några månader. Kärlek och tacksamhet blandas med oro och ovisshet inför Noahs framtid och just nu vet de inte om de får vårdnadsrätten av honom när han fyller två år.
– Vi letade fram en bärsele, babyskydd, kläder i olika storlekar och en varm filt. Vi visste ingenting om barnet, inte ens om det var en tjej eller kille. Och sen åkte vi iväg, vi tvekade aldrig, berättar Caroline Rosenkvist.
På plats på BB fanns tre poliser och fyra socialsekreterare från olika avdelningar. Den lilla bebisen, som visade sig vara en pojke, var bara 48 timmar gammal och hade blivit omhändertagen inom LVU. Caroline minns känslan när hon fick det lilla knytet i famnen.
– Det är ju en väldigt speciell situation att plötsligt ta hand om ett nyfött barn. Det gjorde ont i hjärtat för jag visste att det fanns en biologisk mamma som inte fick ha sitt barn i sin famn. Det kändes också svårt och ovisst, för vi visste inte bakgrunden. Den lilla pojken var, av någon anledning, tvungen att omhändertas och jag skulle skydda honom med mitt liv, som om det var mitt eget barn. Det var faktiskt lite som att få sitt eget barn på bröstet för första gången och alla mammahormoner kickade in på en gång. Och sen var vi plötsligt hemma, med ett nyfött barn.
Skulle vilja hjälpa andra barn
Caroline berättar att hon och hennes man kände, när deras egna barn var små, att de skulle vilja hjälpa andra barn på något sätt. Caroline jobbade då som sjuksköterska neonatal intensivvård och både mötte och hörde talas om små barn som inte hade det bra.
– Vi har alltid varit sådana som hjälpt och stöttat andra, det har plingat på dörren och folk har sökt vår hjälp i olika krissituationer. Det är bara så vi alltid levt.
Caroline råkade ut för en bilolycka och slutade inom vården och jobbade under flera år inom IT-branschen, tills den stora IT-kraschen. Då valde hon att ta ett avgångsvederlag när hon var mammaledig med sin yngsta son. Under samma period drabbades ett barn inom närmaste familjen av en hjärntumör och Caroline tillbringade mycket tid på sjukhuset. Då insåg hon att det var inom vården hon skulle vara.
– Jag kunde inte längre sitta på ett IT-företag, det var bland barnen jag skulle vara och göra skillnad.
Telefonen ringer och det plingar på dörren, hundarna skäller och folk kommer och går. Deras hem är levande och välkomnande och det känns fint att sitta mitt i allt och betrakta livet, mötena och samtalen. Jag förstår vad Caroline menar med att det alltid är liv och rörelse i deras hem.
Mötte barn som mådde dåligt
Hon fortsätter att berätta om sitt ”kall” att återgå till vården och fick jobb på långtidsintensiven för barn med speciella behov. Ännu en gång mötte hon trasiga familjer och barn som mådde dåligt.
– Det var tungt och det var många tragedier, men arbetet var viktigt och givande. Efter ett par år började jag jobba på Neonatalens intensivvård på Karolinska. Det var världens bästa jobb men tyvärr den sämsta arbetsplatsen, då den politiken som förs där inte passade mig av olika anledningar.
Caroline blev mer och mer engagerad i familjers olika öden och förstod att alla barn har långt ifrån samma förutsättningar.
– Visst hade vi det tungt emellanåt med de egna barnen men vi kände tacksamhet för allt vi hade i våra liv och tänk om vi på något sätt kunde hjälpa andra. Barn är så värnlösa, de kan inte säga ifrån och finns där ingen förälder som är kapabel att läsa av barnets behov, far barnen ofta illa.
Caroline och hennes familj bestämde sig för att hjälpa till som jourfamilj. Under tre års tid hade de hand om handikappade tvillingpojkar, först privat och sedan med kommunens stöttning.
Noah var hemligt placerad
Det lilla knytet som de hämtade heter nu Noah och är 13 månader. Han kryper runt med hundarna på golvet, ställer sig ibland upp och han är obeskrivligt söt och charmerande. Eftersom Noah var hemligt placerad, av anledningen att man inte visste om det förelåg något hot mot honom, fick hans personnummer inte röjas. Istället hade han ett reservnummer, som tillfälligt personnummer, vid till exempel vårdkontakter. Efter ett halvår hävdes den hemliga placeringen och han återgick till sitt riktiga personnummer. Fem månader efter att de hämtat Noah hade de första umgänget med de biologiska föräldrarna.
Mötet, som var på socialkontoret varade i en timme, var känslofyllt. Caroline upplevde det som ångestfyllt, eftersom föräldrarna hade svårt att skilja på sina egna och pojkens behov.
– Jag hade aldrig kunnat tänka mig att ett så litet barn skulle reagera så starkt på ett möte med två helt okända människor. Han var inte sig själv på två veckor och backade tydligt i sin utveckling. Han hade svårt att sova och ville bara vara nära och sitta i bärselen. Vi bromsade allt umgänge och drog ner tiden till en kvart var tredje vecka. Även nu reagerade Noah, han var fortfarande väldigt orolig veckan efter umgänget och vägrade att bli lämnad ens för en minut, säger Caroline.
De har bett om att få ha med en umgängesstödjare, då den personen är som hjälp för att göra umgänget så bra som möjligt för barnet. Familjehemmet ska inte behöva säga nej eller ”uppfostra” föräldrarna, det är bättre om en utomstående person har den uppgiften.
– Mitt uppdrag är att ta hand om Noah och ge honom det bästa och att han får en så bra relation som möjligt till sina föräldrar. För mig känns det viktigt att han känner till sitt ursprung. Det är även viktigt att föräldrarna ser att han har det bra, så bra det går, trots allt. Jag försöker vid umgängena att vara så behjälplig jag kan, utan att styra helt och hållet, för det kan umgängesstödjaren göra. Det går bra oftast, men det är inte alltid så lätt.
Föräldrarna får veckobrev
Caroline skickar veckobrev till föräldrarna med en sammanfattning om vad de gjort, resten av kontakten sköts via socialtjänsten för att att undvika missförstånd.
– Det är en kort och enkel resumé av den gångna veckan. Jag skickar även foton och filmklipp på Noah.
Hon berättar att hon och Noah kommunicerar med stödtecken. Hon började med det för det är kul och han snappade snabbt upp teckenord.
– Jag har läst mycket om tecken- och bild-stöd, då vår yngste son hade en språkstörning. Barn som lär sig kommunicera med tecken, kommunicerar tidigare än andra barn, som väntar på sina ord. Noah älskar att bada och det är det första han tecknar när han vaknar på morgonen, säger Caroline. Båda gör tecknet för bada och Noah lyser upp.
Sedan juni är de inte jourhem utan familjehem åt Noah och den största utmaningen är ovissheten för framtiden.
– Varje halvår har hans biologiska föräldrar rätt att göra en prövning om att få hem honom. Det är alltid en klump i magen under den perioden, för Noah har ju varit hela sitt liv hos oss. Personligen tycker jag att alla barn självklart ska vara hos sina föräldrar, om det fungerar och är det bästa för barnet. Det är svårt med planeringen känner jag, som om man ska starta sparande, etablera allt från förskola, kö till skola och alla andra kontakter som ett litet barn får. Sen är det ju känslomässigt plågsamt, även om det är en del i uppdraget, förklarar Caroline.
När Noah fyller två år kommer en vårdnadsöverflytt att diskuteras. En vårdnadsöverflytt är för att trygga barnets situation och kommer som en del av LEX-Lilla hjärtat. Tidigare kunde man begära en vårdnadsöverflytt först då barnet bott i familjehemmet tre år eller längre. En vårdnadsöverflytt innebär att vårdnaden övergår till familjehemmet för en stabil uppväxt utan massa flyttar, men även att barnet har fortsatt arvsrätt från sina biologiska föräldrar.
Får så mycket kärlek
Caroline berättar att hon aldrig njutit så mycket av ett föräldraskap.
– Jag är mycket lugnare och tar saker med ro, visst är tröttheten lite större och så klart finns det mycket oro, men det är så härligt. All kärlek jag får från den här lilla människan är oslagbar. Våra egna barn tog honom till sig från första stund och älskar honom och deras kompisar frågar alltid efter baby-Noah.
Förutom ett brinnande intresse för att hjälpa barn har Caroline inspirerats av sin tio år äldre moster som är familjehem och även sin kusin som är jourmamma på heltid.
– Vi kan inte hjälpa alla men vi kan hjälpa några. Vi skulle kunna tänka oss ett barn till, någon som är yngre än Noah, i framtiden. Men just nu är det Noah som är i fokus.
I bakgrunden hörs barnvisan ”Lilla snigel akta dig” och Noah sitter en stund stilla och tittar på tv, men bara en kort stund, sen kryper han runt och småpratar igen. Det bibliska namnet Noah återfinns både inom kristendomen och islam och betyder ”den store konungen” och ”en stor person”.
– Ett passande namn för vår lilla stora person, säger Caroline och ger Noah ännu en puss på den mjuka kinden.
