Hon växte upp med två föräldrar som båda utbildade sig till socionomer och två syskon men också flera familjehemsplacerade barn. Kanske var det därför som Carolina började intressera sig för olikheter, NPF, familjehem och deras utmaningar.
Socionom var det sista Carolina Lindberg skulle bli. Hon växte upp med två föräldrar som båda utbildade sig till socionomer och två syskon men också flera familjehemsplacerade barn som kom och gick i hemmet. Kanske var det därför som Carolina började intressera sig för olikheter, NPF, familjehem och deras utmaningar. Det ledde tillslut in på socionom-utbildningen. Nu är hon också aktuell med en ny bok om att vara ny som socionom.
Hon menar att den kommande arbetsgivaren är fullt medveten om att de anställer en generalistutbildad person och kommer inte att ha förväntningar om att du som nyutbildad ska ha kunskap om en massa specialiserade metoder.
– Du har fått en bred och bra utbildning som du kommer ganska långt med och kan känna dig stolt över. Självklart finns det mer att lära. Det kanske låter klyschigt, men du kommer aldrig att bli helt fullärd. Det beror på att du kommer att arbeta med människor. Då finns det inget facit.
Oro att ta fel beslut
Det kan förstås finnas en oro att göra fel och ta fel beslut.
– Besluten som en socionom tar är ofta väldigt allvarliga och kommer att innebära en stor förändring i människors liv. Vi kan inte veta exakt vilka konsekvenser som ett beslut kan leda till. Men de svåraste besluten, till exempel om långvarig LVU-placering av barn ansvarar man inte för ensam.
De fall som har kommit upp i media om barn som har farit illa, både hos biologiska föräldrar och hos fosterföräldrar, kan göra att man blir nervös över den nya yrkesrollen.
– Men det är väldigt ovanligt med sådana händelser och det är heller inte bara en person och ett enskilt beslut som sådana saker beror på. Många saker ska gå fel för att det ska bli riktigt illa, säger Carolina Lindberg.
Det är också ofta när det krisar för människor som man som socionom kommer in i deras liv.
– Jag var ganska säker på att jag inte ville bli socionom. Båda mina föräldrar är socionomer och jag hade en föreställning om att man bara träffar människor som när de har det som svårast. Men det finns mycket förebyggande arbete som man kan göra.
Carolina Linberg väntade dock tills hon var närmare 40 år innan hon gick socionomutbildningen.
– Jag gick på Ersta Sköndal. Det var en jättefin utbildning med otroligt kompetenta lärare. Det var ett bra upplägg med mycket tid till diskussion om svåra etiska dilemman
Fokus på NPF
Yrkesbanan startade hon som pedagog med fokus på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).
– Intresset väcktes nog när jag bytte sommarjobb med en tjej så jag hamnade på en kolloverksamhet för ungdomar med autism. Det var en ren tillfällighet. Jag upptäckte att jag var ganska bra på att möta dem. Att vara tydlig, säga vad man menar och mena vad man säger. Att de ville ha en förutsägbarhet, att veta vad som ska hända, när och på vilket sätt.
Sedan började hon läsa böcker om autism och övrig NPF och sökte jobb inom det området. Bland annat som elevassistent.
De senaste tio åren har Carolina arbetat deltid i familjeföretaget som hennes föräldrar startade; Lindberg Utveckling AB (LUVAB). Där är hon utbildare och handledare inom NPF mot bland annat familjehem. Hennes två syskon jobbar också i företaget.
– Min familj var också familjehem, så jag är uppväxt tillsammans med andras barn. Det var mest äldre tonåringar som bodde hos oss ett tag från att jag var 7 år till 13 ungefär. Det var mycket utmaningar och svårt för mig att ta plats kanske men jag fick lära mig mycket om människors olikheter.
När det gäller NPF handlar det mycket om beteenden som andra uppfattar som ovanliga.
– Om man förstår varför de är annorlunda, att det beror på hur deras hjärnor fungerar, så kan man underlätta för både dem och deras omgivning. Det krävs en ganska ordentlig kunskap om autismspektrumtillstånd för att vardagen ska fungera när man har familjehemsplacerade barn med den problematiken. Det går inte att förvänta sig att det löser sig med enbart kärlek och värme, säger Carolina.
Helt andra förväntningar
Man måste sätta helt andra förväntningar och krav på dessa barn.
– Du blir bara besviken själv annars och så går det ut över barnen när du kräver sådant som egentligen är för svårt för dem. Personer med autism har svårt med socialt samspel. Då kan man inte kräva att de ska kunna umgås med andra på samma sätt. De behöver ofta få en ordentlig förklaring vad som kommer att hända. Om vi till exempel ska åka och hälsa på någon, så vill barnen kanske veta exakt vad som kommer att hända; hur vi tar oss dit, vad vi ska göra där, och vart de kan ta vägen om det blir för jobbigt.
Man behöver acceptera att de behöver kunna gå ifrån och vara ifred.
– Om det kostar en massa energi för barnet att vara social behöver vi som finns i omgivningen ge utrymme för att barnet ska få fylla på med ny energi. Det är ofta inte konstigare än så.
Ett visuellt stöd med bilder på rutiner och hur dagen ser ut kan hjälpa till att få vardagen att fungera utan tjat. Vissa tycker att det är jobbigt att komma ihåg om man brukar duscha eller borsta tänderna först. Då kan ett bildschema eller en påminnelse i mobilen vara en bra hjälp.
Carolina tipsar också om att prata med kortare meningar och vara konkret i det man säger.
– Använd inte ordet kanske eller inte. Säg ”gå” istället för ”spring inte”. När ett barn precis kommit till familjen kan det vara bra att tänka på att många med autism tolkar det man säger väldigt bokstavligt och att det kan vara extra viktigt att hålla det man lovat för att kunna skapa en bra och pålitlig relation till barnet.
– Det är lätt att tro att alla barn gillar aktiviteter och blir trygga av närhet eller ett gosedjur. Vi behöver hela tiden påminnas om att vissa personer är annorlunda. Personer med autism vill ofta inte hitta på något nytt varje helg eller åka till ett stojigt nöjesfält. De kanske hellre vill hålla på med sitt specialintresse. Att få göra samma sak många gånger kan kännas avslappnande och tryggt.
Carolina berättar om en kompis till henne med autism som brukar sitta och titta på tvättmaskinen när tvätten åker runt runt.
– Det gör hon när hon vill slappna av. Jag undrade vid något tillfälle om hon verkligen inte hade något bättre för sig. Då undrade hon om jag inte hade något bättre för mig än att titta på skräp-serier på tv. Där fick jag, haha.
För även om man vet ungefär hur personer med autism tänker och fungerar så är det så lätt gjort att döma personer som gör något utanför normen för det normala. Vår hjärna är blixtsnabb på att anta hur andra borde uppföra sig.
– Det kan vara extra svårt med omvärldens dömande. Att människor tror att mitt placerade barns eller biologiska barns beteende beror på dålig uppfostran. Ett barn med autism kanske inte säger ”hej” på ett sätt som andra förväntar. Och vissa saker får man helt enkelt släppa om att det ska kunna fungera. Då får man hitta en lösning som kan fungera ändå i familjen.
Nu under corona så har det blivit mycket handledning via telefon för Carolina, annars är hon van att träffa familjerna i hemmiljön, att sitta vid köksbordet och dricka kaffe. Liksom många andra saknar hon de personliga mötena och ser fram emot att kunna träffa familjerna hon samarbetar med igen.
Flera böcker om NPF
Carolina har också varit medförfattare till flera böcker om NPF; Vill du ha hjälp? – Nej tack gärna! Att ge stöd till personer med adhd och Aspergers syndrom (2014), Föräldraboken om autismspektrumtillstånd – Om att komma vidare efter diagnosen (2015), Ung och vuxen med asperger och AST – en guide i vardagen (2017), Värsta bästa jobbet – Att arbeta som resurs för elever med autism och adhd (2019). Samtliga utgiven hos Gothia Kompetens (tidigare Gothia Fortbildning).
Det är inga tjocka tegelstenar som tar lång tid att skriva för Catharina och hon gillar att skriva på ett lättförståeligt sätt. Efter sin egen socionomexamen är hon glad att det också blev en bok om den nybakade socionomen.
– Socionomens kompetens är ett hjärteområde för mig. Det är viktigt att få komma till sin rätt med sin kunskap och personlighet. I boken trycker vi på att man ska inventera sina styrkor och utmaningar så att man kan hamna på en arbetsplats där man kommer till sin rätt.
Boken tar bland annat upp att man ska våga göra fel, annars är det svårt att utvecklas. Vi behöver också dela med oss av våra framgångar, stanna upp ibland och tänka på vad ens styrkor är. Ledarskapet är viktigt. En bra ledare hjälper sin grupp att utvecklas på gruppnivå och vad var och en behöver för att utvecklas som individer.
Ny som socionom
Inom det sociala fältet finns en hel del arbetsgrupper där medarbetarna har olika utbildningsbakgrund. I boken berättar några socionomer om sina erfarenheter som nya inom yrket. Sara berättar att hon började jobba på ett litet behandlingshem för ungdomar. Tidigare hade hon jobbat som assistent på ett annat behandlingshem och då tyckte hon att socionomerna hade så roliga arbetsuppgifter, då de hade ett mer övergripande ansvar för behandlingens upplägg och genomförande, samt kontakt med myndigheter och föräldrar. Hon tyckte att det var logiskt att när man hade utbildat sig i mer än tre år så fick man sådana uppgifter som man hade lärt sig om i utbildningen. Men på det nya jobbet var det mer så att alla gjorde allt, oavsett utbildningsbakgrund.
En av socionomens viktigaste arbetsuppgifter är att förmedla hopp. ”Om vi tappar hoppet är det dags att byta arbetsuppgifter” skriver Carolina Lindberg och Anna Fredriksson i boken. ”Men det är inte okej att jobba kvar om vi långsiktigt förlorat förmågan
att förmedla en känsla av hopp. Att de som kommer till oss då och då förlorar hoppet är inte konstigt alls.” Det gäller att hitta verktyg för att identifiera små frön som tyder på hopp
om förändring.
– Socionomer är ganska hårt utsatta. De har en hög arbetsbelastning och det finns stor personalomsättning. De ska kunna mycket, bemöta många typer av människor, ofta ta del av känslosamma berättelser och ta svåra beslut. Många är unga och högpresterande. Det är inget konstigt att utmattning är vanligt förekommande. Jag skulle önska att det fanns mer tid för återhämtning och djupgående reflektion, att man som ny på jobbet får tid att vara ny och gå bredvid en erfaren socionom det första året så att man kan få erövra jobbet.
Socionomer har ofta ett stort engagemang för utsatta människor och förstås för barn som far illa.
– Jag hoppas att vi ska bli bra på att hitta riktigt bra familjehem. De finns så många som är bra och gör ett fantastiskt jobb. De öppnar sitt hem och privatliv, inte bara för barnen, utan också för socialtjänsten, myndigheter och biologiska föräldrar. Jag känner en stor respekt och ödmjukhet för familjehemmen. Det är en stor sak att ta hand om någon annans barn som om det vore ens eget.
Carolina håller som bäst på att välja ett ämne för en magisterexamen.
– Jag vill undersöka myndighetens syn på familjehemsuppdraget, jag är nyfiken på det. Jag tänker mycket på vad viktigt det är att hitta rätt familjehem till barnet. Där handlar det också om att man måste få komma till sin rätt, både barnet och familjen ska kunna komma till sin rätt med styrkor och behov, avslutar hon.
