GÄSTKRÖNIKA: Vi upplever en period av mycket kritik och ifrågasättande av privata utförare inom socialvård och då särskilt privata utförare som bedriver HVB. Regering, myndigheter och upphandlare har unisont accepterat en bild av att det är ett stort problem med kriminella aktörer, att många HVB är så dåliga att de behöver stängas och att institutionsvård inte är bra. Mycket av det som har hänt har haft media som en arena där negativa budskap förstärks och där komplexa sammanhang förenklas och reduceras.
Samtidigt som vi kan irritera oss över det som uppfattas som en orättvis bild av vekligheten måste vi inse att denna bild har en grogrund. Enligt min mening är grogrunden att det saknas underlag för ett förtroende för branschen och aktörerna i branschen har ett stort ansvar för att det förhåller sig på detta sätt.
Ett förtroende byggs upp över tid genom att visa på att de insatser som görs leder till ett bättre liv för dem som får samhällsvård och att samhället därmed använder sina resurser på ett klokt och effektivt sätt när privata företag anlitas. Vi som har arbetat och arbetar i branschen vet vilka insatser vi gör och att de ger resultat. Ofta vet även de handläggare som arbetat direkt med ärendena detta. Men det uppstår ett glapp mellan dem som står närmast vården och dem som fattar övergripande beslut om samhällsvården och det är i detta glapp som förtroendet behöver byggas.
Lite handlar om behandling och resultat
Mycket lite av den debatt vi ser handlar om vård och behandling och vilka resultat vården resulterar i. Det läggs enligt min mening alldeles för lite resurser på att mäta och utvärdera vården och på att visa att det som görs är meningsfullt och baserat på evidens. När detta trots allt görs kommuniceras det inte effektivt till omvärlden.
I min roll som coach till olika företag har jag bland annat arbetat med att föreslå sätt som vården kan utvärderas. Jag möter ofta attityder som utgör hinder. Det sägs att vi inte ska mäta klienterna, att det inte finns bra mätmetoder och att det inte går att mäta något så komplicerat som människors psykiska hälsa. Dessutom sägs det att varje ärende är helt unikt och att det inte går sammanställa resultat på gruppnivå.
Mitt svar är att det visst går att mäta, att vi behöver börja mäta det vi kan mäta och att enkla mått inledningsvis är bättre än avancerade mått. När vi börjar mäta kan vi börja diskutera kvaliteten i det vi mäter, utveckla vårt sätt att mäta och stegvis bli bättre på att mäta. När vi inte mäter och redovisar det vi mäter avhänder vi oss ett viktigt verktyg för utveckling av våra verksamheten. I förlängningen innebär det att vi att inte förmår att skapa det förtroende som vi vill åtnjuta.
Därför är relationen avgörande
Låt mig ta ett exempel. Det finns evidens för att relationen mellan en behandlare och den som får behandling har större betydelse för vilket utfall som uppnås än den specifika behandlingsmetod som används. Givet att detta är korrekt så borde man försöka mäta kvaliteten i relationen mellan behandlarna i verksamheten och klienterna. Om man då kan se att vårdresultatet blir bättre när relationen har hög kvalitet kan man gå vidare och undersöka vad som utgör kvalitet i en relation och därefter undersöka om hur man bygger en relation med hög kvalitet.
Det finns givetvis forskningsbaserad kunskap om detta redan idag som man kan använda som utgångspunkt, men det är hur varje verksamhet tillämpar denna kunskap och utvecklar sina arbetssätt som blir intressant när resultatet ska utvärderas och verksamheten ska utvecklas.
Om branschen ska återfå samhällets förtroende måste vi få samtalet att handla om det vi faktiska arbetar med — vård och behandling. Jag är övertygad om att sättet att få samtalet dithän är att påvisa de resultat som våra insatser ger och på så sätt erbjuda ett svar på frågan ”Vad får samhället för pengarna?”.
Fredrik Ewerlöf, Omsorgsutvecklarna
