Edward Summanen är socionom och genusvetare och har jobbat med HBTQI-frågor sedan 2008. De senaste fyra åren har han varit sakkunnig hos Transammans, Sveriges största förbund för transpersoner och närstående. I sin senaste bok ”Bi- och pansexualitet” skriver han om den ganska osynliga gruppen bi- och pansexuella.
– Många tänker inte på bisexuella som en grupp, utan man tänker att man antingen är homo eller hetero. Det finns ett genomgående behov hos bi- och pansexuella att bli sedda och bekräftade, säger Edward.
Boken, som är den första på svenska i ämnet, är skriven för många, både på samhälls- och individnivå.
– Jag ville fylla kunskapsluckor och belysa olika områden som är bra att känna till, som till exempel begreppsutveckling, bemötande och rättigheter. Jag ville också ge röster till fler bi- och pansexuella och lyfta fram olika erfarenheter och behov. Boken är skriven för alla som är bi- och pansexuella, som letar efter spegling, representation och bekräftelse på att det man känner är giltigt, förklarar Edward.
En annan stor grupp som boken riktar sig till är yrkesverksamma, särskilt inom människovårdande yrken som socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
– Att söka vård som bi- och pansexuell person kan vara en utmaning och många drar sig för att söka vård. Studier visar att man inte vågar vara öppen med sin sexuella identitet av rädsla för att ses som lösaktig eller obegriplig och därmed få ett sämre bemötande. Förhoppningen är att ge redskap och öka kunskapen för vårdgivare. Jag har själv lärt mig mycket under skrivprocessen, även om jag nördat ner mig i de här ämnena under många år.
Det finns fler sexualiteter än homo och hetro
Bokens första kapitel handlar om den viktiga vokabulären, orden som blir begripliga för oss alla när det handlar om sexualitet.
– Jag ser två olika aspekter när det gäller vilka ord vi använder. Den ena är att bredden av begrepp kan underlätta för en person att förstå sin unika position i världen, vilket kan vara viktigt för både identitet och att förstå sig själv. Då kan det finnas behov av många fler ord än bara bi eller pan. Den andra aspekten är att alla yrkesverksamma inte behöver ha stenkoll på exakt alla begrepp. Däremot behöver man ha grundläggande förståelse för att det finns fler sexualiteter än homo och hetero, och aktivt inkludera bisexualitet i sitt språkbruk. Det handlar om att inte tappa bort bi- och panfrågor i samhället i stort. Till exempel att inte säga att ”homosexuella fick rätt att gifta sig år 2009” utan ”samkönade par fick rätt att gifta sig”. Men för samhället i stort ser jag inte ett behov att känna till exakt alla små och föränderliga begrepp som finns inom HBTQI-rörelsen.
Vad är skillnaden på bisexuell och pansexuell?
Begreppet bisexuell har använts sedan slutet av 1800-talet. Ordet pansexuell vet man inte exakt när det började användas i den betydelse det har idag, men det började användas mer frekvent på 2010-talet. För många är orden bi och pan synonymer och innebär att man blir kär och attraherad av en person oavsett kön. En del använder båda orden för att beskriva sig själva precis som man kan säga både bög och gay eller lesbisk och flata.
Historiskt har bi definierats som att gilla både män och kvinnor men det har breddats i takt med förståelsen för att det finns fler kön än två. Idag definierar många det som att attraheras av personer oavsett kön. Pan, som betyder alla, handlar om att gilla alla kön. Begreppet kommer delvis från ett behov av att synliggöra att det finns fler kön än två, eller att kön är helt irrelevant.
Det är olika från person till person, hur man identifierar sig och vad man känner för orden. Sen kan man använda ytterligare ord om sig själv, till exempel att vara både bisexuell och asexuell. Det kan innebära att man blir kär i personer oavsett kön men inte ha något intresse för sex.
Många begrepp plockas upp
Än så länge har det inte forskats så mycket vad gäller språkutvecklingen kring pan-begreppet, hur ordet kom till och varifrån.
– Många begrepp plockas upp av personer som berörs och sedan kommer de in i HBTQI-rörelsen, för att spridas i samhället över tid.
Att det länge saknats ett biperspektiv generellt i samhället tror Edward handlar om synen på bisexuella personer.
– Jag tror att många historiskt har haft svårt att se bi och pan som stabila identiteter, utan mer flyktiga och experimenterande. Man har inte, till exempel inom politiken och hos myndigheter, lyft bifrågor på allvar.
Det har gjorts studier i andra länder, på diskriminering av bisexuella personer.
– I en studie skapade man fiktiva jobbansökningar som var identiska men med skillnaden att hälften beskrev sig som homosexuella och andra hälften som bisexuella. Det visade sig att öppenhet med homosexualitet sågs som något mer positivt, att personerna stod upp för sin identitet. Men ansökningarna där personer kom ut som bisexuella ansågs vara oprofessionella. Det tolkades som att skriva om sitt sexliv, man såg alltså inte bisexualitet som en identitet. Studien sätter fingret på att bisexualitet ofta tolkas som något privat eller sexuellt, och inte en stabil identitet. Det här synsättet bidrar till att folk inte vågar vara öppna.
Den psykiska ohälsan är stor
Vi lever i en värld som präglas av normer, föreställningar och maktsystem som påverkar hur vi mår och interagerar med andra. Undersökningar visar att den psykiska ohälsan är stor bland bi- och pansexuella, större än hos den homosexuella befolkningen.
– Bi- och pansexuella saknar skyddsfaktorer som homosexuella har tillgång till. Några exempel är sammanhang och gemenskap som bidrar till spegling och representation. Att känna gemenskap och samhörighet är viktigt för att må bra. Många bisexuella har också svårt att bli accepterade av sin omgivning och andra vågar inte vara öppna med sin identitet, av rädsla för negativa reaktioner, menar Edward.
Två stora bidragande faktorer till den psykiska ohälsan handlar om minoritetsstress och mikroaggressioner. Minoritetsstress är en psykologisk teori som använts för att förklara fysisk och psykisk ohälsa hos homosexuella, jämfört med heterosexuella för att senare ha breddats till att inkludera fler minoriteter som bisexuella, transpersoner eller personer som riskerar att utsättas för rasism.
– Alla bisexuella mår inte dåligt men det finns en klart ökad ohälsa, och minoritetsstressteorin kan delvis förklara varför. Forskning visar tydligt att det är påfrestande att vara minoritet. Som bi- eller pansexuell blir man ifrågasatt, utsatt för hat eller får hör att det bara är en fas man går igenom. Man saknar förebilder och riskerar att exkluderas. Att inte känna sig inkluderad eller att oroa sig för att bli illa bemött ökar risken för att drabbas av psykisk ohälsa.
Ord kan såra och skapa utanförskap
Mikroaggressioner är små, ofta undermedvetna, handlingar som sårar och väcker obehag.
– Det kan vara kommentarer från medmänniskor som sällan syftar till att kränka eller vara elak. En del säger saker för att försöka trösta, men som kan upplevas sårande eller skapa större utanförskap. Som att säga ”nu kan du kanske träffa en kille och leva ett normalt liv istället” till en tjej som precis blivit dumpad av sin flickvän. Alla små handlingar och uttryck av mikroaggressioner kan leda till minoritetsstress. Ofta handlar det om okunskap hos människor och vi behöver bli medvetna och tänka mer på det här sakerna.
Hur kan man göra för att synliggöra bi- och pansexuella?
– En sak som kan vara nyttigt att tänka är att var tionde person är bi- eller pansexuell. Att vara medveten om det kan påverka både vårt språk och våra rutiner inom till exempel olika människovårdande yrken. Förhoppningsvis kan den tanken leda till att man får syn på saker hos sig själv som kan vara användbara i bemötandet. Ett konkret sätt är att, när man möter människor till exempel inom vården, ställa frågan; finns det något annat jag behöver känna till om dig? En sådan öppen fråga kan göra det lättare att komma ut. Det kan komma fram allt möjligt med en sån fråga, inte minst saker kopplat till sexualitet. Tyvärr finns det mycket så kallad dubbel missriktad respekt, som innebär att både vårdpersonal och vårdtagare inte vill vara integritetskränkande, så båda håller tyst om frågor som rör sexualitet.
Identitet är hur man identifierar sig
En annan viktig sak att känna till är skillnaden mellan sexualitet och sexuell identitet.
– Sexualitet är både praktik, identitet och preferens. Identitet är hur man identifierar sig men det säger inget om hur man faktiskt vill ha eller har sex. En del människor skiljer på sex och kärlek: man har sex med personer av alla kön, men blir enbart kär i personer av samma kön som en själv. Det finns även en betydande andel män som identifierar sig som heterosexuella, men som ibland har sex med andra män. Det här är viktigt att ha koll på, framförallt är det relevant inom sexuell hälsa som testning och smittspårning men också i samtal som rör identitet och relationer, resonerar Edward.
Det senaste decenniet har antalet personer som identifierar sig som bisexuella fördubblats i Stockholm. Varför det här så går inte riktigt att ta reda på menar Edward.
– Det är nog många bidragande faktorer; ökad tillgång till ord, större öppenhet i samhället och större bredd av förebilder inom populärkulturen.
Engagemanget i Sverige för bi- och pansexualitet har varierat mycket genom åren. Edward märker av ett nyfunnet intresse för bi och pan inom HBTQI-rörelsen, men även att flera myndigheter börjat se bisexuella som en egen grupp. Däremot är han besviken på utspel från regeringen.
– Regeringen har en handlingsplan för HBTQI-personers lika rättigheter, men där nämner man inget om bisexuellas utsatthet och ohälsa, vilket är anmärkningsvärt. Dessutom behövs mer riktad forskning och medel, det räcker inte med att bara prata.
Text: Anne Haavisto
