Berättelse från en tidigare placerad på SiS

 
Berättelse från en tidigare placerad på SiS"Jag vet att jag suttit isolerad mycket längre än vad som står i mina journaler". Foto: Getty Images "Tänk om alla föräldrar skulle brotta ner sina barn och låsa in dom på rummet. Dom hade fått fängelse." Barnrättsbyrån har i sin rapport "...och jag kunde inte andas" tagit med en lång och stark berättelse från en tidigare placerad på SiS. 

Jag försökte rymma en gång. Jag visste inte att det var taggtråd runt, jag visste inte att jag inte hade någon chans. Jag kände mig så jävla maktlös, så jävla ensam och liten. Det var ingen som kunde rädda mig därifrån. Hela vuxenvärlden var emot mig, det var min känsla i alla fall. 

Jag blev placerad på SiS när jag var 14 år. Sen var jag där två år i sträck. Under dom åren hade jag inga permissioner. Dom enda gångerna jag fick komma ut var med polistransport, från ställe till ställe. Det var polis, kriminalvården, socialtjänsten och personal. Inte ens en mördare har så många personer med sig. 

Jag har upplevt mycket våld från personalen. Under perioder var det avskiljningar varje dag. Det var kaos. Både våld i form av det jag kan tycka är psykiskt våld. Att dom skrattade åt mig eller la elaka kommentarer. Men också fysiskt, alla gånger jag blev nedbrottad. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns när det kommer in tre till fyra personer i ens rum och brottar ner en, håller fast en mot golvet. Den totala paniken. Alla andra tjejer som står och tittar på en. Skammen. Det finns inte ord för vad det gör med ens psyke. Det är den värsta formen av våld, när de brottar ner en. 

"Det enda stödet jag fick var från dom andra tjejerna" 

 Jag minns mycket från SiS, även om första året är lite som en dimma. Inte bara för att jag har svårt att komma ihåg, utan för att jag var så tungt medicinerad. Jag var inte självmordsbenägen innan jag kom dit, 2.1 men under tiden jag var där kom de tankarna till mig. Jag testade olika sätt att skada mig själv, tills jag samlade modet att göra ett ordentligt försök. Jag hade samlat mediciner i två månader och gick in på toaletten och hängde mig. En tjej hörde mina kroppsryckningar och larmade. Jag låg inlagd på sjukhuset länge, jag fick skador på levern. Jag fick inget stöd efter, inget samtalsstöd, ingenting. Det enda stödet jag fick var från dom andra tjejerna. Det borde inte varit barnens ansvar att stötta mig, men det fanns ingen vuxen där. Jag kan inte säga annat än att det var fruktansvärt. Det ska gå väldigt långt innan man försöker att ta sitt liv på det sättet. 

Jag vet att jag suttit isolerad mycket längre än vad som står i mina journaler. När jag tittat i mina journaler har de inte stämt överens med vad som faktiskt hänt. Vid ett tillfälle kom jag exempelvis ihåg att jag åt lunch i isoleringen, att det blev mörkt, att jag fick min kvällsmedicin och morgonmedicin dagen efter. Men i journalerna står det att jag bara var där i några få timmar. Det är så många avskiljningar, det måste varit hundratals under mina år på SiS. 

"De visste att jag hade PTSD utifrån det jag varit utsatt för som barn. Att man då aktivt väljer att inte sätta in vård är obegripligt för mig. Det var bara förvaring." 

Ingen mår bra att vara på en plats där man inte vet när man ska komma ut. Jag var inte delaktig i några beslut. De visste att jag hade PTSD utifrån det jag varit utsatt för som barn. Att man då aktivt väljer att inte sätta in vård är obegripligt för mig. Det var bara förvaring. 

Jag hade önskat människor runtomkring mig som var engagerade, som såg mig, som hörde mig, som fanns där för mig. Jag behövde att någon uttryckte att du är älskad, att du har en bra framtid, att du kommer fixa det här. Någon som tror på mig, som hjälper en att fixa vardagen, visar hur man lagar mat, tar hand om sig själv. Jag hade behövt vård närmare den vanliga världen. Någon som sagt till mig ”det du har nu är inte ett aggressionsutbrott – du är bara ledsen”. 

Jag fick faktiskt uppleva det på ett SiS. När jag kom dit var alla jätteglada, de välkomnade mig fast jag varit på rymmen i tre veckor. Personalen var inte auktoritära personer som satte sig över mig, de gav mig en chans att göra mig delaktig i alla beslut som togs. De lät mig behålla min kontroll. Det gjorde jätteskillnad i hur jag bemötte dem. Det sätt jag tidigare blivit behandlad gjorde att jag inte hade några spärrar, att jag fick utbrott. De hade makt och jag hade ingen kontroll, och de brottade ner och höll fast mig. På det här ungdomshemmet frågade de mig ”får jag ge dig en kram?”. Det var personer som ville ha mig där, som tyckte om mig och hade längtat efter mig. Det gör stor skillnad. När jag fick en panikattack där en gång och slog sönder saker på mitt rum så tittade en personal på mig och frågade ”kommer du göra dig illa?”, ”Nej” svarade jag. ”OK, då låter jag dig vara i fred”. När paniken lagt sig kom hon in, tröstade mig och satt vid min sida. Det var första gången jag fick uppleva att jag fick utrymme att bara vara. Utan att bli straffad. Har man inte upplevt det förut, att bli förstådd och omfamnad, då betyder det allt. Efter det fick jag inga utbrott. Jag hade ingen avskiljning där på ett år. De gjorde ett val att inte utsätta oss barn för det. Vi fick lära oss att lösa konflikter, med varandra. 

Det var inte förrän jag i vuxen ålder kom till ett behandlingshem som jag fick lära mig vad mina känslor stod för. Där jag fick hjälp och stöd att förstå mig själv. Vad är en dysfunktionell familj, vad är våld och hur påverkas jag av det? Det har hjälpt mig så mycket. Varför kunde jag inte få lära mig det på SiS? Där fick jag bara överleva dagen. 

Det är avgörande för ganska många att få lära sig att hantera livet, att lära sig hantera känslor. Att det är okej att bli ledsen eller arg. Istället för att bli bestraffad för att man blir arg, för att man inte vet vad som händer i sin kropp. Det är jobbigt nog att vara tonåring, att då vara inlåst och blir bestraffad. Hur många tonåringar smäller inte i en dörr? Det är normalt. Tänk om alla föräldrar skulle brotta ner sina barn och låsa in dom på rummet. Dom hade fått fängelse.

Taggar

Nyheter Reportage