KRÖNIKA: Den nya socialtjänstlagen har ett stärkt barnrättsperspektiv. Den markerar en tydlig ambition: att barn ska lyssnas på, att deras rättigheter ska tas på allvar och att deras delaktighet ska förverkligas i praktiken. Men det är inte första gången barns ställning har stärkts och samtidigt hotats av vuxnas tolkningar, beslut och makt.
För att lagen verkligen ska fungera så som vi hoppas krävs att vi vuxna rannsakar oss själva. Hur ser vi egentligen på barn och på vår roll, i vår profession och i vårt vuxenskap? Hur ser vi på vår maktposition och hur använder vi den?
När jag tänker på vuxnas makt i relation till barnet tänker jag särskilt på hur makt och ansvar kräver att vuxna rannsakar sig själva för att förstå hur våra roller påverkar andra, ibland negativt, även när vi har goda intentioner.
Makten som vuxna har erkänns sällan fullt ut, kanske för att den är så självklar? Den finns inbyggd i våra strukturer, i våra yrkesroller, i själva språket vi använder när vi talar om barn och när vi talar med barn. Vi har mandat att definiera vad som är barnets bästa, att tolka deras berättelser och att fatta beslut som påverkar deras liv i grunden. Det är ett stort ansvar, men också en risk, eftersom makt kan leda till att vi slutar lyssna för att vi tror oss redan ha svaret.
Den typen av maktutövning, ofta omedveten, utgör en del av de strukturer som vidmakthåller ojämlikhet. Jag tror att en avgörande insikt gällandet detta är att ingen är immun mot de idéer och normer som skapar ojämlikhet. Men vad gör vi med den insikten? Jag är övertygad om att det krävs mer än goda intentioner för att motverka diskriminering och maktobalans. Det kräver ihärdig självmedvetenhet, självkritik och regelbunden självrannsakan. Det kräver att vi identifierar, ifrågasätter och nedmonterar de strukturer och praktiker som upprätthåller ojämlikhet, även där vi säger oss vilja skapa rättvisa.
Vi vet från både forskning och praktik att barns rättigheter inte blir verklighet bara för att det skrivs nya lagar. När vuxna inte reflekterar över den obalans som råder mellan barn och vuxna, riskerar vi att cementera den tystnad som lagen, i sin ambition att stärka barns rättigheter, säger sig vilja bryta.
Det är en modig lag som trätt i kraft. Det krävs modiga vuxna för att genomföra den. Vuxna som vågar rannsaka sig själva och som ser att lagstiftning inte ensam kan bryta maktordningar, om vi inte samtidigt utmanar de strukturer som står i vägen för lagens verkliga genomslag.
Jessika Arvik, föreläsare och barnrättsvetare
