Barnen blir en bricka i spelet i eftervåldet

Enligt en ny avhandling används barnen i eftervåldet mot kvinnan. Att behöva samarbeta med mannen när det gäller vårdnad och umgänge upplevs väldigt otryggt och motstridigt, då det i uppbrottsskedet främst handlade om att skydda sig och sina barn från våldet. Det blir som skilda planeter, trots att vi har föreskrifter som säger att socialtjänsten ska samverka internt och extern så att inte insatser motverkar varandra.

Vi vet sedan tidigare forskning att våld i nära relationer trappas upp och ökar i samband med separation. Våldet slutar inte, det bara skiftar form. I eftervåldet finns det psykiska våldet, det ekonomiska våldet och i eftervåldet används också barnen.

– Som en kvinna uttryckte det ”Jag blir inte fri förrän barnen fyller 18”, säger Josefin Kjellberg, doktorand i socialt arbete vid Uppsala universitet.

Hon disputerar i januari med sin avhandling där hon har undersökt hur partnervåldsutsatta kvinnor ser på sina strategier för att hantera våldet, sina uppbrottsprocesser och hur de upplever det stöd de har fått när de har försökt frigöra sig från våldet.

I studien har hon intervjuat 17 kvinnor som alla hade varit utsatta för våld i nära relation och alla hade också avslutat sin relation. Alla utom en hade barn tillsammans med mannen.

– Majoriteten av kvinnorna beskrev att de var utsatta för ensidigt våld. De uppgav alltså att det var mannen som var våldsam och det verkade vara kopplat till makt och kontroll. Våldet beskrevs som omfattande och skadligt.

Flera hade sökt stöd eller gått i parterapi

Det var på Dagen för Skyddat boende i Göteborg den 26 oktober som Josefin var en av talarna och presenterade sin avhandling. Det är viktigt att ny forskning kommer ut till verksamheterna och handläggarna som kan lära sig mycket av vad de utsatta kvinnorna beskriver, både om våldet ur ett säkerhetsperspektiv och om det bemötande som de har fått. Frågan är om man hade kunnat göra något för att förhindra att våldet förvärrades.

– Flera av kvinnorna hade sökt stöd från familjerådgivning eller gått i parterapi tidigt relationen, men att detta inte hade gjort att våldet minskade, då männens bild bekräftades och våldet omskrevs som konflikter.

Samtliga kvinnor i studien hade protesterat mot våldet och utvecklat strategier eller motstånd samtidigt som de försökt skydda sig själva och sina barn. När våldet ökade blev motståndet mer dolt och subtilt.

– Mannen kunde till exempel utnyttja tillfällen när barnen var med för att minska motståndet från kvinnan. Kvinnorna berättade om utbrott och förhör som kunde vara i timmar. Mannen försökte också kontrollera vilka kvinnan hade kontakt med, men kvinnorna berättar att de fortsatte att ha kontakt med vänner och familj, ibland i smyg. De slutade dock att anförtro sig till vänner som upplevdes som dömande och kunde säga sådant som ”Varför går du inte bara?”

Såg inte sig själva som våldsutsatta

Kvinnorna såg inte sig själva som våldsutsatta trots att de började planera uppbrott från en våldsam och kontrollerande man.

– Det blir en normalisering av våldet under lång tid och mannen använder sig av gaslighting för att kvinnan ska börja tvivla på sig själv. Han kan säga att hon inbillar sig, att han inte alls sa så eller att det är hennes fel. Vi har en föreställning om att våld är att bli slagen, men vi behöver få en bredare definition.

Själva uppbrottet har sett lite olika ut för dessa kvinnor. Vissa uppgav att kärlek, hopp om förbättring och liknande kunde fördröja uppbrottet, medan andra tyckte att kärleken dog i takt med våldet och skyndade på beslutet. Normer om kärnfamiljen kunde försvåra beslutet och ekonomi/bostad kunde göra det praktiskt svårt att lämna.

– Vissa ville separera för att skydda barnen från våldet, medan andra var rädd för vad som skulle hända när de inte fanns där för att skydda barnen så de hade svårare att ta steget.

Motstånd behöver inte öka risken för våld

Tidigare forskning har visat att motstånd kan öka risken för våld eller vara kvarhållande, men Josefin Kjellbergs avhandling visar att det inte behöver vara så.

– Du som möter våldsutsatta kvinnor kan hjälpa kvinnan att synliggöra hennes motstånd, för att minska hennes skuld och skam, så hon blir medveten om att hon gjorde det hon kunde utifrån situationen. Det är också viktigt att benämna våldet.

Våld kan vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt. Särskilt eftervåldet fortsätter ofta som psykiskt och ekonomiskt. Det kan pågå i flera år. Dessutom utnyttjas gemensamma barn för att behålla kontrollen över kvinnan.

– Det är viktigt att uppmärksamma att våldet trappas upp när kvinnan säger att hon vill skiljas. Även de män som inte har varit fysiskt våldsamma tidigare kunde yttra dödshot och våldtäktshot.

Det psykiska våldet kan vara att kvinnan straffas för att hon valt att separera. Att han till exempel säger till barnen att ”mamma tycker inte om oss längre”.

Barnen används som kontrollmedel

– Tidigare forskning har visat att kvinnorna utsätts för smutskastningskampanjer där männen kunde ringa runt till familj, vänner, arbetsgivare och myndigheter för att svartmåla kvinnan. Även utdragna vårdnadstvister där barnen har använts som kontrollmedel. Kvinnorna berättar att männen inte varit engagerade i sina barn under själva relationen, men efter separationen kunde de visa stort intresse att vilja ha vårdnad om barnet, vilket kvinnorna upplevde som ett sätt att fortsätta kontrollera och skada henne, säger Josefin Kjellberg.

Mer än hälften av kvinnorna i studien hade erbjudits eller sökt stöd från kvinnojour eller skyddat boende och kunde berätta om flera positiva erfarenheter: Ett varmt, ickedömande bemötande där de blev trodda, lättillgängligt samtalsstöd, hjälp att sätta ord på erfarenheterna av våld, skuldavlastning genom att få syn på hur lika våldsutövande män kan vara, praktiskt stöd som hjälp att hitta bostad, stöd i myndighetskontakter och rättsprocesser.

Efterlyste insatser till våldsutövaren

Kvinnorna efterlyste insatser riktade mot våldsutövaren och konkret hjälp att få eftervåldet att upphöra.

– Tiden i skyddat boende beskrevs som att vara isolerad i en bubbla utan chans till sociala kontakter. Det upplevdes som väldigt otryggt för barnet och samtidigt fick förövaren leva sitt liv som vanligt. Man var nöjd med det samtalsstöd och bemötande man fick hos socialtjänst och skyddat boende men sedan kunde det vara ett helt annat bemötande från andra yrkesverksamma på socialtjänstens familjerätt och tingsrätten. Det var som natt och dag. Från att mötas av förståelse och skyddsinsatser så skulle kvinnan helt plötsligt bli tvungen att lösa konflikterna med mannen och samarbeta med honom när han skulle ha umgänge med barnen.

Andra studier visar på samma sak, att våldsutsatta kvinnor blir utsatta i familjerättssystemet där våldet tappas bort, omskrivs till konflikter och de tvingas till samarbete med sina förövare.

– Det är som olika planeter, något som Hester beskriver 2011 i tre-planets-modellen för arbetet mot partnervåld i Storbritannien, säger Josefin Kjellberg.

Först skydd sedan krävs samarbete med mannen

Hon visar en bild där den första planeten ”Våld i nära relation-planeten” utgörs av polis, kvinnojourer, skyddat boende och socialtjänst som arbetar med våld i nära relation. Där ligger fokus på skydd och stöd till den utsatta och sociala och straffrättsliga insatser för våldsutövare. Budskapet till våldsutsatta är att vidta skyddsåtgärder och minimera kontakten med våldsutövaren.

Den andra planeten kallas Barnskydds-planeten. Här samlas barnenheter och barnahus som har till uppgift att skydda barnet. Budskapet till våldsutsatta är att skydda sina barn från våldsutövaren.

Tredje planeten är Familjerätts-planeten, där familjerätt och tingsrätt finns. Där tenderar man att bortse från våldet och istället vilja titta framåt och främja barnets kontakt med båda föräldrarna. Deras budskap till våldsutsatta är att samarbeta med våldsutövaren.

– En avhandling från 2003 visade på de problem som våldsutsatta kvinnor upplever hos familjerätten. Lite verkar ha förändrats på tjugo år. Vi har föreskrifter som säger att socialtjänsten ska samverka internt och externt så insatser inte motverkar varandra. Vi behöver utveckla system för samverkan och samsyn. Vi har också annan lagstiftning att ta hänsyn till så att man idag tittar mer på nära och god kontakt än skydd från våldet.

Men vi har nya lagar på gång för att bland annat kunna förhindra umgänge med en våldsutövande förälder. Det finns också annan forskning som visar hur kontakt mellan förövare och barn kan göras säkrare. Barn som är rädd för pappa och inte vill träffa honom behöver ha rätt att avböja kontakt. Det behövs större medvetenhet om hur eftervåldet attackerar mamma-barn relationen. Det ska inte förstärkas genom att till exempel anklaga mamman för umgängessabotage.