Barn som växer upp till missbrukande riskerar att hamna utanför andra sociala sammanhang.
Barn som växer upp till missbrukande riskerar att hamna utanför andra sociala sammanhang. Så var det för Lena som först vid elva års ålder förstod att hennes pappa var alkoholist.
Före elva års ålder hann Lena genomlida en barndom fylld av skam och förnekanden. Behandlingshemmet ville väl när de försökte få henne att ventilera sina känslor, men själv anser hon att hon var för ung för att klara det på det sätt som erbjöds.
– Som barn förstår man snabbt om något är fel även om man inte förstår exakt vad som är felet. För mig blev det extra jobbigt eftersom båda mamma och pappa låtsades som om allt var som det skulle. Men det var det ju inte.
Lena menar att problemen förvärrades av att hennes mamma gjorde allt för att omvärlden inte skulle känna till pappans spritproblem. Med tiden blev familjen allt mer isolerad och man undvek kontakter med andra bara för att ingen skulle få veta.
Nu var inte problemen nya eftersom Lenas pappa fått problem med alkoholen redan som tonåring. Men trots ett accelererande missbruk lyckades han få jobb som verkstadsarbetare, gifta sig och skaffa barn.
Även om Lena inte kommer ihåg speciellt mycket av sina första år minns hon i alla fall hur hon kunde avgöra om pappan var full eller inte redan på sättet som han öppnade ytterdörren, om det var lugnt och försiktigt var han sannolikt nykter. Om dörren öppnades hastigt så att den slog i väggen hade han troligen druckit.
Hemmet blev med tiden ett fängelse där hon blev alltmer ensam med sina tankar och funderingar. Även om pappan aldrig var våldsam fanns det en isande tystnad i hemmet som hon beskriver som en slags psykisk terror.
– Visst hade jag kompisar men jag berättade aldrig något för dem. Det gjorde så ont inuti mig samtidigt som jag inte kunde sätta ord på vad det var som var fel. Jag ville inte att mina kompisar skulle få se pappa när han var konstig. Därför var vi nästan aldrig hemma hos mig och lekte, säger hon.
Det var först när pappa på eget initiativ lade in sig på ett behandlingshem för att komma tillrätta med sina alkoholproblem som Lena förstod vad som var problemet. Hon var då tolv år, gick på mellanstadiet, och tvingades vara med om en så kallad konfrontation där hon mittemot sin pappa skulle berätta om hur hon upplevde hans missbruk.
– Konfrontationen skedde på initiativ från behandlingshemmets personal. Men så här efteråt förstår jag att jag var alldeles för ung för att klara en sån sak. Dessutom hade jag lärt mig att inte känna eller prata. Trots det ville man att jag skulle berätta. Jag visste inte vad jag skulle säga utan hittade bara på. Jag sa det som jag trodde att de ville höra. Det var riktigt hemskt. Jag grät och pappa grät också.
Efter tiden på behandlingshemmet höll sig pappan nykter i flera månader. Men så skulle familjen hälsa på släktingar på annan ort där det vankades sprit vid otaliga middagsbjudningar. Pappan som inte ville avslöja sig som nykter alkoholist lyckades övertala familjen om att han bara skulle hålla sig till öl.
– Dumt nog gick vi med på det. Vi tyckte till och med att han var jätteduktig som tackande nej till alla snapsar. Men när vi kom hem spårade allt ur och han började dricka som tidigare.
– Det var som lugnast när han inte hunnit bli jättefull, då kunde vi ibland få en bra och nära kontakt. Men snart förbyttes det i svammel och borttappade trådar och då kändes det meningslöst att försöka prata med honom. Ibland ville jag bara skrika för att han skulle reagera. När jag var femton hade jag fått nog och ställde ett ultimatum. Antingen slutar du att dricka eller så vill jag inte längre vara din dotter.
Pappan gick med på att lägga in sig på ett nytt behandlingshem. Lena som tillbringade åtskilliga dagar på samma ställe fick hjälp med att omvärdera sitt liv.
– Det var först på det behandlingshemmet som jag förstod att jag hade ett värde som den jag är och att allt som hänt hemma hos oss inte var mitt fel. Jag lärde mig att det var bättre för mig att prata om problemen istället för att förtränga dem. Men för pappa gjorde behandlingen varken till eller från. Han var full redan första dagen efter att han kommit hem.
Efter en tid skilde sig föräldrarna och Lena fick bo hos sin mamma. Hon berättar att sedan dess har hon fått ett bra stöd från andra barn och ungdomar i samma situation, bland annat genom att delta i olika anhöriggrupper där hon fått hjälp med att bearbeta sina upplevelser men även från kompisar i samma situation. Även om alla har sina egna historier är det märkligt hur de känslomässigt upplevt liknande saker. Just skammen och lögnerna har satt djupa spår hos de flesta samtidigt som det fått olika konsekvenser för varje individ.¨
Lena säger att hon idag är glad över att ha växt upp som dotter till en missbrukare. Med det menar hon inte att hennes uppväxt var en idyll som hon längtar tillbaka till, snarare tvärtom.
– Har man lyckats ta sig igenom all den skit som jag gjort och gått starkare ur det, ja då har man verkligen vuxit som människa. I dag känner jag att jag har ett enormt självförtroende och en kunskap som jag förhoppningsvis kan göra något bra av.
Fotnot. Lena heter egentligen något annat och det är inte familjen på bilden. Hon har endast sporadisk kontakt med sin pappa som fortfarande dricker i perioder.
Fakta:
Så här påverkas ofta karaktären hos de barn som vuxit upp i alkoholistfamiljer, menar författaren Janet G. Woititz som skrivit boken Vuxna barn till alkoholister. Barnen…
…gissar sig till vad som är normalt, …har svårt att fullfölja ett projekt, …ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning, …dömer sig själva utan förbarmande, …har svårt för att ha roligt, …tar sig själva på mycket stort allvar, …har problem med nära relationer, …överreagerar på förändringar som de inte kan kontrollera, …söker ständigt godkännande och bekräftelse, …uppfattar sig själva som annorlunda, …är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga, …är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det, …är impulsiva.
Text: Peter Fredriksson