KRÖNIKA: Det är slutet av terminen. Som universitetslärare innebär det ett intensivt arbete med examinationer och bedömningar. Det är bitvis stressigt – så som det alltid är i slutet av en termin.
Mitt i det hektiska arbetet kommer en annan känsla smygande. Ett eko från min barndom: den där gnagande oron som alltid infann sig inför sommaren. När andra barn såg fram emot lov, glass och resor, kände jag bara en växande ångest. Inte för att jag inte ville vara ledig, men för att ledigheten innebär att jag blev lämnad ensam med ett hem som aldrig någonsin varit tryggt.
Det har tagit många år i terapi att förstå hur mycket det påverkade mig. Att känna trygghet i mitt eget hem är något som jag som vuxen har byggt upp, och först nu kan vila i. Minnena från barndomen lever kvar, särskilt i tider som dessa.
Samtidigt pågår en politiks offensiv där krafttag utlovas mot ungdomskriminalitet. Men i debatten lyser barns uppväxtvillkor med sin frånvaro. Istället riktas uppmärksamheten mot nationella strategier för psykisk hälsa, ofta med fokus på skolan. Med kampanjen Psykisk hälsa på schemat föreslås att psykiska hälsa ska bli ett ämne i undervisningen, där barn får schemalagd tid för att lära sig om sitt mående.
Jag läser dokumenten och ser bilder på beslutsfattare som slår sig för bröstet. De använder vackra ord om värdegrunder och välmående. Men mitt i allt detta saknas något avgörande: barnens egna röster. De som lever i kaos. De som inte vet hur sommaren ska bli, om den blir farlig eller bara ensamt lång.
Förslaget låter bra på papper
Förslaget om schemalagd psykisk hälsa låter kanske bra på papper. Men det barn som lever i otrygghet behöver inte en lektion, de behöver en vuxen. Någon som ser, hör och stannar kvar.
Bygg i stället upp starka elevhälsoteam. Sätt ett maxtak för hur många elever en kurator eller en skolsköterska ska ansvara för. Bemanna upp skolorna så att det finns tid att upptäcka det där barnet som blir tystare, eller stökigare när terminen går mot sitt slut. Det barn som räknar ner dagarna, inte till frihet, utan till utsatthet.
Jag var ett av de barnen. Hemmet var inte en trygg plats, utan en plats för ovisshet och övergrepp. Jag visste aldrig när något hemskt skulle hända, bara att det kunde hända. Jag hade inte behövt undervisning, jag hade behövt skydd.
När jag var sexton år upptäcktes jag, till slut. Av en skolsköterska på väg mot pension. Hon såg mig. Kanske hade hon tid. Jag bar redan på tydliga tecken på psykisk ohälsa, bland annat en kraftig viktnedgång. Men ansvaret för att jag skulle bli upptäck låg inte på mig. Och borde aldrig ha gjort det.
Om vi i Sverige menar allvar med att sätta barnen först, då måste vi sluta producera strategier som ser bra ut i en pärm, men som aldrig når fram till verkligheten. I varje klass finns det någon som likt mig undrar: Hur ska jag orka vara hemma ännu ett sommarlov?
Maria Lundberg, socionom
