Barbro Westerholm – riksdagsledamot som för de årsrikas talan

 
Barbro Westerholm – riksdagsledamot som för de årsrikas talanBarbro Westerholm är utbildad läkare och har arbetat mycket med läkemedelsfrågor. Foto: Riksdagen. Barbro Westerholm är riksdagsledamot för Liberalerna. Några av hennes hjärtefrågor är diskriminering, framför allt ålderism, rätten till fri abort och aktiv dödshjälp. Som chef för socialstyrelsen drev hon på 1980-talet igenom att homosexualitet inte längre klassades som en psykisk sjukdom. Nu står en utredning om en fast omsorgskontakt i hemtjänsten på agendan. Barbro är vår äldsta, tillika en av de mest aktiva, riksdagsledamöterna. När Omtanke pratar med henne har hon suttit i åtta veckors frivillig isolering på sitt landställe på skärgårdsön Landsort. Och arbetar för fullt på distans.

Barbro Westerholm, riksdagsledamot för Liberalerna, inleder intervjun med att direkt prata om den märkliga tid som vi och resten av världen befinner oss i. Det märks att hon är engagerad, och irriterad, över hur situationen ser ut.

– Just nu är isoleringen och att vara 70 plus en av de frågor som sysselsätter mig mest.

Hon motsätter sig det faktum att alla som är 70 plus blir behandlade som ett kollektiv och utbrister i en retorisk fråga:

– Varför just 70 och inte 75? Jo, för att i den åldern har de flesta gått i pension och det anses då att de inte längre behövs.

Frågor om äldre och hur de behandlas är något som Barbro Westerholm brinner för. Hon har varit ordförande i Sveriges Pensionärsförbund och är i dag riksdagens talesperson för äldre. Ålderism och ”årsrika” personer, som hon kallar dem, är hjärtefrågor.

– Årsrika är de som är rika på år, rika på erfarenhet och rika på kunskap, förklarar hon.

Att årsrika ska skydda sig själva från smitta, undvika att smitta andra och inte ta upp platser i intensivvården menar hon är fullt begripligt. Men det underliggande budskapet till den här gruppen har blivit att de helst inte ska störa det övriga samhället.

– Trots att många sjuttioplussare är friska och kuranta. Många känner sig skuffade åt sidan.

– Jag skulle vilja ha ett tillägg! ”Det är viktigt att ni skyddar er själva och håller god hälsa – för ni kommer att behövas när Sverige ska byggas upp igen efter epidemien.” De här personerna ska inte omnämnas som ett kollektiv och ges en känsla av att de inte är önskvärda.

De årsrika kommer att behövas i civilsamhället. Deras ideella engagemang och arbete inom organisationer som Röda Korset, Amnesty med mera är viktigt. Även den här generationen måste få känna livsglädje.

– Vi vet att isolering med ensamhet också är en hälsorisk. Det skapar lågintensiv stress med depression, hjärt- och kärlproblem som konsekvens. På 1980-talet sa WHO att inte känna sig behövd till och med kan vara farligare än både tobak och alkohol.

Barbro Westerholm menar att myndigheterna måste arbeta med två spår där det ena är att kämpa ned virusinfektionen. Det andra är att samtidigt förebygga så att isoleringen inte blir en långvarig hälsorisk för alla dem som gick in i den med god hälsa.

– Det har blivit min tjatfråga på onsdagsmötena, tillägger hon och syftar på de veckovisa telefonmöte i socialutskottet där även Lena Hallengren, Olivia Wigzell (Socialstyrelsen) samt företrädare för Folkhälsomyndigheten är närvarande.

Isolerad på lantstället

Själv befinner sig riksdagsledamoten tillsammans med maken Peter på det lantställe på Landsort som hennes pappa en gång köpte. Efter två dagars arbete hemifrån i lägenheten i ”stenstaden Stockholm” försvann inspirationen, så de begav sig ut till ön i södra delen av Stockholms skärgård. De är inne på åttonde veckan när vi talas vid.

– Vi har det fantastiskt bra här med fin natur och ett trettiotal själar på ön. Vi möter dem några gånger i veckan, då den lokala affären har öppet och vi får boka in oss för en kvart vardera. Annars har jag fulltecknad dag.

Barbro Westerholm kom till riksdagen som ledamot för Folkpartiet Liberalerna 1988, stannade till 1999 och kom sedan tillbaka för Liberalerna 2006. Hon har suttit kvar sedan dess.

I dag är hon är inte bara den äldsta – årsrikaste – riksdagsledamoten, hon lär också vara en av de mest aktiva. Efter intervjun med Omtanke är det telefonmöte med Socialutskottet, därefter ett virtuellt möte med AGE – det europeiska nätverket för pensionärsorganisationer, ett med riksdagsgruppen och sist på dagens agenda står samtal med en grupp som skriver på en artikel om isoleringens hälsoeffekter.

– Alltså det som jag pratade om nyss. Så någon middag före klockan nitton blir det inte i dag, säger hon och skrattar.

Det mesta Barbro Westerholm gör utgår från deklarationen om de mänskliga rättigheterna och de sju diskrimineringsgrunderna. Alltså ålder, funktionsnedsättning, sexuell läggning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. De är de fyra första som hon har ägnat sig åt mest.

I dag ligger fokus på ålderism och en av de bedrifter som hon är mest stolt över, hittills, i sin långa karriär är att Lagen mot åldersdiskriminering blev breddad från att bara handla om arbetsliv och utveckling till att även täcka hälso- och sjukvård, från socialtjänst och omsorg till varor, tjänster samt transport.

– Sedan har den fortfarande för tunna muskler, i och med att alla olika diskrimineringslagar har slagits ihop till en. Så nu gäller det att den blir kraftfullare, säger hon.

Homosexuellas rättigheter

En fråga som har satt avtryck och fått stor uppmärksamhet i media är när hon som nybliven generaldirektör för Socialstyrelsen såg till att homosexualitet inte längre skulle klassas som en psykisk sjukdom.

Barbro Westerholm satt inne på sitt kontor när en grupp homosexuella aktivister ockuperade trappan utanför och skanderade att de ville ha bort sjukdomsstämpeln. I stället för att köra bort demonstranterna gick hon ut för att prata med dem och höra efter vad de ville. Svaret gjorde henne förvånad. Att homosexualitet på den tiden klassades som en mental rubbning var något som hon inte kände till.

– Hur kunde kärlek mellan två människor, oavsett kön, vara en sjukdom?

Två månader senare var Sverige det första landet i världen att friskförklara homosexuella. En handling som då ansågs kontroversiell.

Barbro Westerholm har alltid stått upp för sin övertygelse. Hon berättar med skratt i rösten om när hon var ny på sin post som generaldirektör på socialstyrelsen och Svante Nycander, journalist på Dagens Nyheter, kallade henne för Pastor Jansson. Han syftade på en monolog av Hasse Alfredsons om en person som inte hade några bestämda åsikter om någonting.

– Därför jag var ny och kunde för lite om de socialpolitiska frågorna. Men när jag stod där på trappan och det här med homosexualitet och sjukdom kom upp, då visste jag precis vad jag tyckte. Det var då jag kände att jag har makt. Bara jag är påläst, och vet vad jag tycker, är det ingen fara att säga min åsikt.

Har du någon gång varit utsatt för hot eller rädd för att säga vad du tycker?

– Jag har varit utsatt för hot sedan jag höll på med läkemedelsbiverkningar i mitten av 1960-talet.

Utbildad läkare

Barbro Westerholm är utbildad läkare. Från början var siktet inställt på att bli barnläkare, men hon gifte sig med en kursare som skulle bli kirurg och de ville ha många barn.

– Det skulle bli svårt att kombinera familjeliv med två föräldrar som ligger jour stup i kvarten, så jag gick över till läkemedelsfrågorna i stället.

1961 kom neurosedynkatastrofen och med sina farmakologiska kunskaper blev hon verkställande ledamot i den läkemedelsbiverkningsnämnd som bildats, och fick ta emot och analysera rapporterna om de neurosedynskadade barnen.

– I den disciplin där jag verkar är det ont om folk. Jag är inte ekonomiskt beroende av de uppdrag som jag sitter på och har därför en fri ställning. Om det blir för bökigt för att jag tycker annorlunda än många andra, kan jag alltid gå tillbaka till mina läkemedel. Därför är jag inte rädd för att höja min röst.

Vi pratar vidare om det här med makt. För Barbro Westerholm har makten i sig aldrig lockat – det är att skapa förändring som driver henne, och där spelar den roll. Den som har makt har också möjlighet att påverka.

Hon berättar att hon har gått från att vara chef för Socialstyrelsen med över 3 000 medarbetare till Apoteket AB och chef över trettiotal personer. I SBF seniorerna var hon ledare för 200 000 medlemmar och i Friluftsfrämjandet likadant. I dag, som ersättare i riksdagens utskott, är det utan chefsansvar.

– Jag har gått av och an – ibland som ordförande för en jätteorganisation, vilket är väldigt bra för att kunna påverka besluten. Men har man gjort det ett tag så har man fått en röst och kan även påverka från en position utan underställda.

Hon bad självmant om att få bli ersättare i riksdagen i stället för ordinarie.

– Det är eftertraktat att bli ordinarie, men jag har varit med så länge att man lyssnar på mig ändå och medierna hör av sig. Som ersättare är jag inte schematekniskt bunden att vara där vissa dagar, utan kan resa ut i landet och till exempel delta i Mänskliga Rättighetsdagarna eller föreläsa någonstans, och så vidare, förklarar hon.

För närvarande ansvarar Barbro Westerholm för en utredning om en fast omsorgskontakt kan införas i hemtjänsten, en fråga som har aktualiserats i samband med coronakrisen. Trots den svenska strategin om att skydda de äldre har smittan tagit sig in på många äldreboenden och drabbat både dem och hemtjänsten hårt.

Vad säger du om så många att äldreboende har drabbats så hårt av covid-19?

– Det är inte så konstigt, för de visioner vi hade när äldrereformen kom i början av 90-talet har inte förverkligats. Man har varken byggt ut äldreboendena eller utvecklat hemtjänsten på det sätt som var tänkt. Utbildningen i geriatrik för läkare är nästan obefintlig. Man har inte prioriterat äldres omsorg, hälso- och sjukvård och därmed inte heller personalutveckling och byggnad.

Barbro Westerholm spår att detta kommer att ta fart och leda till förändring när pandemin har dragit över.

– Det är så många som nu upplever de här försummelserna. Dels alla årsrika människor som har dött i boendena, dels personalen som har utsatts för smitta. Det här blev en katastrof!

Hon menar att det är den årsrika gruppen som står längst ned på prioriteringslistan när det ska spara inom sociala hälso- och sjukvårdsområdet.

– Ingen erkänner att prioriteringen ligger i att ”de har så kort livstid kvar ändå”. Men skrapar man på ytan känner man ålderismen ända in i märgen, avslutar hon upprört.


Åsa Larsson