Att vara inlåst sätter spår

GÄSTKRÖNIKA. Hur ska en institutionsplacering kunna lära dig att må bra och fungera i samhället, när institutionsvardagen inte alls påminner om livet utanför? Det här brukar ibland kallas för institutionsvårdens klassiska problematik, motsättningen mellan den artificiella vårdmiljön och syftet med placeringen. Risken med detta, som forskning länge pekat ut, är att du lär dig fungera i avdelningsvardagen, och att bedömningarna som görs huruvida du är redo för utskrivning baseras på denna förändringsprocess.

När du sedan skrivs ut är det därför inte alls säkert att du är förberedd på livet utanför institutionsområdet, eftersom du primärt lärt dig att fungera innanför. En sådan risk är extra stor när du skrivs ut från låst vård. Ju mer sluten en institutionsmiljö är, desto mindre liknar den samhället i övrigt, något som kommer fram i rapporten "Vad är det för fel på dig?" – Tjejer med NPF på SiS där Stella beskriver känslan att som ett lejon vant vid livet i fångenskap släppas ut på savannen.

Denna inbyggda motsättning kan sägas bli ännu mer påtaglig när det kommer till unga människor som parallellt med övergången från institution till ett liv i frihet också ställs inför övergången från barndom till vuxenliv. I denna övergång behövs inte bara färdigheter att klara livet utanför institutionen, det behövs också färdigheter att lära sig leva på egen hand.

Behovet av ett sådant stöd är stort och särskilt stort om man dessutom har en funktionsnedsättning, i jämförelse med unga som växer upp i sina familjer, då samhällsvårdade unga ofta saknar ett stabilt och resursstarkt nätverk som kan hjälpa dem i övergången. Unga som lämnar samhällsvården tvingas därför ofta bli vuxna tidigare och snabbare.

Dessa svårigheter har länge uppmärksammats internationellt och i flera länder har det utvecklats så kallades ”leaving care services” som syftar till att hjälpa unga i övergången från barndom och samhällsvård till ett självständigt vuxenliv.

Studier som gjorts visar bland annat att en god leaving care-insats ska vara flerdimensionell och bestå av en rad olika tjänster. Man pekar också på att fokus bör ligga på såväl ”hard skills”, dvs praktisk hjälp med hur man exempelvis betalar räkningar och hanterar en tvättmaskin, som ”soft skills”, som rör stöd för social och emotionell utveckling. Det finns också forskning som pekar på vikten av en specifik person som följer den unge genom denna process.

I Sverige, till skillnad från flera andra länder, finns ingen reglering av mer specifikt riktade insatser till unga som lämnar samhällsvården, utan stöd ges primärt inom ramen för det övergripande välfärdssystemet även om det finns ett allmänt ansvar reglerat i socialtjänstlagen. Det saknas därför i hög utsträckning fler specialiserade verksamheter för en mycket utsatt grupp unga. Risken är därför stor att man som ung vuxen i Sverige lämnas relativt ensam, och att man bollas runt av, eller hamnar mellan stolarna hos olika samhällsaktörer.

Vi vet också att unga kvinnor med erfarenhet av SiS-placeringar fortsätter kämpa med psykisk ohälsa på ett sätt som väcker frågor om huruvida det finns insatser som passar denna grupp. Upplevelsen av att vara inlåst, att inte ha makt över sin egen vardagssituation, sätter spår som stannar kvar långt efter utskrivning.

Vad dessa unga kvinnor, och andra i samma situation, behöver är en tydligare utvecklad vårdkedja, där samverkan mellan olika samhällsaktörer fungerar, så att det finns en utstakad väg mot ett självständigt liv där de inte lämnas ensamma, men där de får hjälp att på sikt klara sig på egen hand eller få det livslånga stöd de har rätt till utifrån sin funktionsnedsättning. Här finns mycket kvar att göra.