GÄSTKRÖNIKA: Vi vet att ett skyddsnät bara är starkt när det håller för alla. Ändå bär jag med mig minnet av en kvinna vars erfarenheter gjorde starkt avtryck på mig. Alltför ofta förvandlas samhällets skyddsnät till ett nät av villkor. Ett system som formellt öppnar dörrar för alla, men i praktiken har svårt för en varierad och ofta utmanande klientgrupp med olika bakgrunder och behov. Det kräver en hög anpassningsförmåga och förförståelse inför komplexiteten av olika identiteter.
Kvinnan som exempelvis har lyckats bryta sig fri från en våldsam verklighet, men inser snart att kampen är långt ifrån över. Språkbarriären reser sig som en mur hon måste klättra över och hennes papperslösa tillvaro förvandlar varje kontakt med myndigheter som en upplevelse av hot. För personalen framstår hon som ännu en kvinna som utsatts för våld, men det är lätt att missa det komplexa i hennes mångfacetterade bakgrund.
Just därför är det viktigt att ett skyddat boende är rustat med kompetens och erfarenhet, för att kunna möta dessa individer och tillgodose deras individuella behov. Hos oss på Hemstaden har vi gjort denna insikt till vår grundpelare: Förmågan att se hela människan genomsyrar vårt arbete.
Hos oss ska ingen behöva lämna sin tro, sin identitet eller sin rätt att existera som papperslös vid dörren. Dessa insikter kommer från våra erfarenheter i det dagliga arbetet. Problemet ligger sällan i personalens hjärtan, utan i en strukturell blindhet, en vana att bara se ett lager av en människa i taget.
Ser varje människa i helhet
Därför har vi valt en annan väg. För oss är intersektionalitet inte ett tomt akademiskt begrepp, utan vår livlina. Det handlar om att medvetet och aktivt se varje människa i helhet: inte bara offret för våld, utan också den rasifierade, den troende, den funktionsnedsatta, den papperslösa eller HBTQ-personen. Varje dimension av identitet är en nyckel som antingen öppnar dörren till räddning eller låser den för alltid.
Kvinnor vars hedersfängelse förblev ett låst rumsom ingen kände till, eftersom den var gömd i en kultur man aldrig lärt sig att ”se”. Transpersoner vars fristad förvandlades till en scen för ett ständigt förtryck. Män som i rädsla av att bli stigmatiserade aldrig har vågat erkänna för sig själva eller sin omgivning att de lider av psykisk ohälsa eller blir våldsutsatta av en partner. Ett skyddat boende måste vara en plats där varje mänsklig erfarenhet bekräftas. Först då kan sår börja läkas.
Hur gjorde vi då? Det började med ett ödmjukt lyssnande. Vi bjöd in klienter med egna erfarenheter i våra beslutsmöten, inte som statister, utan som likvärdiga medskapare av lösningar. Vi fick verktygen för att hantera denna komplexitet, via utbildning och senaste forskningsrönen inom området såsom våldets dynamik, samhälleliga maktstrukturer, orättvisa normer och i ett bemötande som upphöjer den enskilde.
Detta är ingen ideologisk lyx. Det är en etisk nödvändighet. Genom att se och tillgodose alla dimensioner av en människas vara, har vi sett att tryggheten blir äkta. Om den inte är tillgänglig för alla, i hela sin mångfacetterade prakt, är den inte trygg. Då är den bara ytterligare en institution där vissa får andas fritt medan andra tvingas lämna delar av sin själ vid dörren. Vi vet att det går att åstadkomma bättre. För hos oss, gör vi det varje dag. Och vi har en absolut moralisk skyldighet att fortsätta och visa vägen.
Noha Saed, socialpsykolog på Hemstaden
