"Att bli familjehem är bland det bästa vi gjort"

 
Att bli familjehem är bland det bästa vi gjortSanna och Micke Nöjd i Tungelsta har varit familjehem till barn och ungdomar i 14 år. Foto: Anne Haavisto Sanna och Micke Nöjd har varit familjehem till barn och ungdomar i 14 år. De har även haft två skyddsplaceringar, samt varit jourhem. Då de misslyckades med den första placeringen tvekade de ett tag ifall de skulle göra ett nytt försök, vilket de gjorde. Och sedan dess har de haft tio barn som under olika långa perioder bott hos dem och hundarna på gården i Tungelsta.
– Det gör ont i hjärtat när man hör vad de här barnen varit med om och ibland känner man sig maktlös. Men att bli familjehem är bland det bästa vi gjort i livet, säger Sanna.

Sanna berättar att hon alltid varit en person som vill hjälpa andra, särskilt barn och djur. När hon gick barn- och ungdomsprogrammet träffade hon en flicka på praktiken som inte hade det bra hemma, som hon ville hjälpa. Redan då, när Sanna var 18 år, såddes fröet till det familjehem som hon och hennes man Micke har sedan 2008. Deras egna barn var då tonåringar och Sanna kände att hon hade tiden som behövdes. Efter att hon sett en tidningsannons att Nynäshamn kommun sökte jour- och familjehem tog de kontakt med dem och blev utredda, men första uppdraget var via något som hette familjehemspoolen.

– Jag och min man träffade bland annat en psykolog och en socialsekreterare som frågade oss om allt; vår uppväxt och hemmamiljö, skolgång, kompisar, trauman eller jobbiga händelser vi varit med om, berättar Sanna.

Efter en tid fick de meddelandet att de var godkända. Sanna hittade via familjehemspoolen en pojke på 13 år som behövde ett familjen, som de trodde kunde passa.

– Bara vi ger honom mycket kärlek så löser sig allt. Så var det ju inte, fick vi snabbt lära oss, säger hon.

Pojken flyttade in och Sannas familj blev familjehem direkt under en längre tid, vilket inte var helt korrekt, då barn först ska vara på ett jourhem i väntan på utredning.

– Vi klarade inte av uppdraget. Vi älskade honom och han älskade oss, men han var svår. Han drack och tog droger och rymde, vi visste inte hur vi skulle hantera honom och vi hade heller ingen att ringa och rådfråga. Han var hos oss i fem månader och det var även jobbigt för våra barn som då var i tidiga tonåren. Jag grät när han åkte, arg och besviken på mig själv för att vi hade misslyckats.

Bestämde sig för att prova igen 

Sanna och Micke var tveksamma om de skulle göra ett nytt försök. Men när de fick höra talas om ett så kallat konsulentstött företag som hjälper jour- och familjehem bestämde de sig för att prova igen.

– Södertörns familjehemsvård arbetade med mycket stöd och handledning för familjerna och man kunde få råd och stöttning dygnet runt, vilket vi tyckte lät väldigt bra. De kom hit, det gjordes en ny utredning och vi kunde sätta igång som jourhem, berättar Sanna.

Hos ett jourhem är tanken att barnet ska stanna i max fyra månader, under socialtjänstens utredningstid, men det blir oftast längre.

– Det tar tid för socialtjänsten att utreda barnets behov och hitta ett passande familjehem. Vår längsta jourplacering har varit nio månader.

Placeringen av barnet är oftast omedelbar, samma dag eller dagen efter. Man kan som familj tacka nej om det inte passar tidsmässigt eller av andra skäl.

– Det har hänt att vi har varit jour- och familjehem samtidigt åt två olika barn. Till exempel hade vi en flicka här i fyra år och i samråd med den flickan tackade vi ja till en jourhemsförfrågan. Det är viktigt att ha en bra kommunikation med sina egna barn och eventuella familjehemsbarn, vid en jourhemsförfrågan, så att allt blir så bra som möjligt, säger hon.

Byråkrati och pappersarbete 

En svårighet i början av en placering är, enligt Sanna, byråkratin och pappersarbetet. Barnens föräldrar är oftast vårdnadshavare oavsett vilken lag som ligger till grund för placeringen. 

– Då behöver man föräldrarnas underskrift i många ärenden, till exempel vid bokning av läkare och andra vårdkontakter och när man ska hämta ut medicin till barnet. Då kan man få vänta på att socialtjänsten fixar en fullmakt, och det kan ta tid. Jag önskar att fullmakten kom tillsammans med barnet, det skulle spara mycket tid och energi. Så det kan vara tungrott, säger Sanna.

Det är viktigt att barnets föräldrar är så involverade som det bara går och att det är viktigt att försöka hålla en god kontakt, för att visa barnet att man respekterar deras föräldrar.

– En flicka till exempel ville färga håret och då sa jag att vi skulle fråga hennes mamma. Sånt är superviktigt tycker jag. Vissa saker måste föräldrarna vara med och bestämma och förklara det sakligt för barnet. Nästan vid alla placeringar har vi haft umgänge med barnets föräldrar, genom telefonsamtal eller möten i och utanför vårat hem. Att förklara för barnet att föräldrarna älskar hen, för oftast finns där en eller två föräldrar som verkligen gör det, men av olika anledningar är de inte kapabla att ta hand om sitt barn.

Sanna berättar att de även haft två skyddsplaceringar.

– Det innebär att ingen får ge ut barnens namn eller personnummer. De får heller inte figurera med namn i e-post eller på sociala medier. De gångerna hade vi ingen kontakt alls med föräldrarna. Allt blir sekretess, och än mer tungrott. Första gången var det lite läskigt och jag tänkte att tänk om någon kommer hit och hotar oss med vapen till exempel.

Tio barn genom åren 

Hittills har de haft tio barn placerade hos sig. Genom åren har de haft ett eller två barn i olika perioder.

– Ett barn i taget passar vår familj bäst, då det kräver mycket ork och energi. Vi har sagt att vi bara ska ta emot tonåringar, men det har även glidit in tre mindre barn; två femåringar och en åttaåring. Socialtjänsten är ansvariga för barnen till de är 18 år eller har gått ut gymnasiet. Sedan händer det att de ”släpps fria”, utan någon ordentlig plan.

– Vi har hört fruktansvärda historier om ungdomar som bara släppts efter att de fyllt 18 och att de i princip stått på gatan med sina väskor. Då är det lätt att som familjehem känna sig utnyttjad av socialtjänsten, då de vet att vårat hjärta brinner för barnen och att vi inte slänger ut dem på gatan. Och skulle alla barnen få stanna kvar hos oss några år skulle vi inte kunna ta emot nya barn, för det finns ingen plats i hemmet. Jag tycker det alltid skulle finnas en plan för "Vad händer nu?" Och alla borde ha rätt till hjälp att skaffa eget boende, men så är det inte hos alla kommuner. Jag skulle vilja ha ett kontrakt, när jag tar emot en ungdom, där det står vad som ska hända sen. Det skulle vara en trygghet både för ungdomen och oss som familjehem.

Sanna och hennes man är mycket nöjda med Humana, som de jobbat för sedan några år. En gång i månaden träffar de en grupp med andra familjehem.

– Det är en trygghet att följa varandra och få stöd och hjälp. Man kan ringa sin konsulent på Humana dygnet runt och vill jag att någon av dem kommer så gör de det, oftast redan nästa dag. Om jag av någon anledning inte har möjlighet att ringa samtal, till skola eller myndigheter så hjälper de till med det. Det har också all kontakt med socialtjänsten, vilket är väldigt skönt. Det jag saknar är en slags ”barnvaktspool” där vi kan hjälpa varandra och dit man kan höra av sig om man behöver barnvakt, ifall man måste åka i väg på något viktigt, berättar Sanna.

Imponerad av barnen 

Sanna säger att hon är så imponerad av barnen som kommer, ibland med bara en liten väska med kläder.

– Där står barnet i hallen, tillsammans med vuxna människor de aldrig träffat tidigare, till ett hem de aldrig varit i. Och de har aldrig gråtit. Vilka kämpar, vilka små krigare. Det gör ont i hjärtat att tänka på vad de stått ut med i sina liv, och då har hundarna varit guld värda, säger hon.

Hundarna Chilla och Essie, av rasen Pumi, arbetar två dagar i veckan som skolhundar. De är en stor tröst och glädje även för barnen som kommer hem till oss, för de avdramatiserar situationen.

– Barnen får godis i handen som de ger till hundarna. Hundarna hjälper till vid överlämnandet av barnen och stämningen är inte lika laddad.

Barnen som kommer hem till Sanna och Micke har varit med om tunga saker, som ingen ska behöva vara med om i sitt liv. Att ge kärlek och visa att man finns för dem och bryr sig är det allra viktigaste. Men ibland är det tufft, när barnen mår dåligt och man känner sig maktlös.

Bättre en gång för mycket 

– På kvällarna ligger de i sina sängar med alla tankar och man lyssnar efter gråt och knackar på och erbjuder sin närvaro och stöttning. Jag anser att det är bättre att knacka en gång för mycket än en gång för lite, vi har lärt oss att vi på så sätt kommer närmare dem. Många är bra på att anförtro sig till oss, men ibland är det frustrerande att inte få veta allt de varit med om. För de mindre barnen, som inte förstår vad det är som händer, brukar jag berätta kvällssagor där jag väver in historier som de kanske känner igen från sin tidigare vardag. Då kan de börja berätta om sina erfarenheter.

Det är viktigt att man har en förmåga att känna in olika människor och vara genuint intresserad av barnen.

– Att visa intresse för deras liv och kultur är jätteviktigt. Till exempel genom att fråga vad de brukar äta för mat hemma och hur de firar jul och födelsedagar. Sen brukar jag berätta skojiga saker om vårat liv och hur vi brukar göra, säger Sanna.

Vad har ni fått för insikter sedan ni blev ett familjehem?

– Jag har förstått att jag har lätt för att prata med barn och tonåringar och få dem att ta kontakt och öppna sig. Och att vi som familj får dem att känna sig trygga, uppskattade och älskade. Jag fick ett sms från en flicka som bara bott här i en vecka där hon skrev ”Jag älskar dig”. Sånt går ju rakt in i hjärtat och värmer. Jag har lärt mig att det finns många olika typer av familjer, många i fattigdom och misär, även här i Sverige.

Vad är det bästa med att vara familjehem?

– All kärlek. En del människor tror att man gör det här för pengar, men så är det inte. Vi har ett stort hjärta, älskar barn och vill hjälpa.


Anne Haavisto