Asocial blir man när man brister i relationsförmåga

 
Asocial blir man när man brister i relationsförmågaStefan Sandström, Leg. psykolog, föreläsare och författare har arbetat med beroendeproblematik i över 35 år. Foto: Marcus Gustafsson GÄSTKRÖNIKA: Inför valet nämndes problemet med asocialitet under många olika rubriker såsom bristande vandel, missbruk, gängvåld, bidragsberoende, kriminalitet med mera. För att komma till rätta med detta har man velat utvisa invandrare och även adhd-testa alla barn i ”utsatta områden”. Att utvisa flyktingar kunde ju vara funktionellt om det vore så att problemet med asocialitet uppstod i och med deras invandring till Sverige. Det är dock en självklarhet att så inte är fallet och att det är många inhemska grupper som i så fall borde gå förlustiga av sitt medborgarskap och utvisas.

Vad gäller adhd man tro att detta per se leder till asocialitet. Man missar då alla mer eller mindre framstående personer med adhd som varje dag går till jobbet och kommer hem till sin familj på kvällen i laga ordning. Ett problem här är ju också att adhd-diagnosen inte har någon fungerande differentialdiagnos gentemot PTSD eller andra trauman. Man kan alltså få exakt samma symptom av trauma som av adhd, och det är då inte enkelt att avgöra vilket som är vilket om man använder våra vanliga psykiatriska manualer, ICD och DSM.

För att komma till rätta med asocialiteten måste man förstå hur den uppkommer och hur den kan behandlas. Tyvärr måste man nog konstatera att vi inte har lyckats så väl med detta i Sverige. Det här kan inte minst avläsas på resultaten då det gäller behandling av missbrukare som tydliggörs av att Sverige nuförtiden ligger sämst till bland EU-länderna vad gäller narkotikarelaterade dödsfall, vilket inte vore fallet om vi var bäst på att bota missbruk.

Ansvaret för att bota sådana tillstånd borde logiskt sett ligga på psykiatrin, som aldrig under historiens lopp har visat sig kunna bota dem med framgång. Tyvärr lutar sig den svenska psykiatrin främst mot medicinering i sina behandlingar och tyvärr finns det ingen medicin som botar asocialitet. Således borde man hellre överväga psykoterapeutiska behandlingar. Problemet med dessa är att det då oftast skulle handla om långa psykoterapier och att sådana blir mycket dyrare än mediciner.

Det som först och främst skapar asocialitet är brister i personens relationer. Man har vanligen ingen enda person i sitt nätverk som man litar på och ingen förmåga att skapa tillitsfulla relationer. Om det förhåller sig så kan man inte skapa fungerande relationer på en arbetsplats, som till exempel till chefer, kolleger och kunder, inte skapa trygga relationer till sin partner eller sina barn, inte heller i ett boende där man måste kunna relatera till sina grannar vid samarbete om tvättstugor, cykelkällare och så vidare. På så vis halkar man lätt ur det vanliga samhällslivet och fastnar i asocialitet som bidragsberoende, kriminalitet, missbruk med mera.

Det vore en enkel bot om repressiva åtgärder kunde skrämma människor från asocialitet till ett produktivt arbets- och familjeliv, men hittills har detta fenomen aldrig skådats. Istället behövs det vård och behandling, främst för att skapa förmågan att skapa trygga och stabila relationer.

Med tanke på hur mycket ilska som spys på de asociala idag tycker man att Sverige borde vara framstående då det gäller sådant anknytningsarbete, särskilt som viktig forskning inom fältet har skett på svenska universitet. Men tyvärr. Jag har bara sett två strukturerade metoder som för närvarande används i Sverige för anknytningsarbete och det är Connect, som används av Humana vid behandling av missbruk och ICDP (International Child Development Program) som gradvis tar sig in i kommunerna och skolorna. Detta är bra, men långtifrån tillräckligt.


Stefan Sandström, 
Leg. psykolog, föreläsare och författare