Klienter som bor på skyddade boenden kan i början av placeringen ha svårt att föreställa sig hur framtiden kommer att se ut för dem. De genomgår ofta en form av multitrauma utifrån våldskontexten, vilket medför utmanande känslor som de behöver navigera kring. Det är därmed inte ovanligt att de befinner sig i ett kritiskt kristillstånd, speciellt i början av placeringen. Personal på det skyddade boendet behöver därmed aktivt arbeta med klienten, för en ökad upplevelse av tillit och trygghet. ”Empowerment” används således för att frambringa bättre självkänsla och självförtroende hos klienten, för en ökad förståelse över sitt liv, främja egenmakt samt en positiv utveckling hos den våldsutsatta individen. Men hur mycket egenmakt har egentligen en placerad klient på ett skyddat boende?
”Det är både personalen på det skyddade boendet och socialtjänstens uppgift att professionellt kunna bemöta klienten i sin oro över denna begränsning som råder. En placering på ett skyddat boende är alltid frivillig och det är därför viktigt att tydliggöra detta för klienten på ett pedagogiskt och empatiskt sätt redan från början, men även förklara varför det från ett långsiktigt perspektiv är viktigt att klienten förhåller sig till de riktlinjer och regler som råder på boendet. Det är av ytterst vikt att det finns kompetent personal som faktiskt kan ta dessa samtal, men även att man i högsta möjliga mån involverar klienten och diskuterar olika alternativ. Ju mer man kan inkludera klienter i de frågor som rör deras egna liv, desto mer kan man hjälpa till att upprätthålla deras känsla av kontroll och värdighet,” berättar Monika Gdowik, Socialpedagog på Hemstaden.
Steven Lukes (1974) belyser i sin forskning inom maktteori, tre olika dimensioner av maktutövande, där den sista dimensionen är av särskild vikt för yrkesverksamma att reflektera kring i mötet med traumatiserade individer. Den sista dimensionen kallas för den ”ultimata makten”. Enligt Lukes är den ”ultimata makten” förmågan att ha inverkan på en annan individs identitet. Han påpekar att det handlar om den subtila och osynliga påverkan som riktas mot att forma och styra människors preferenser, värderingar och uppfattningar. Här är det inte nödvändigtvis frågan om att tvinga någon att göra något, utan istället att forma och begränsa de tänkbara alternativen och att påverka hur människor tänker och ser på världen. På det här sättet kan de som utövar makt skapa en situation där människor självmant accepterar och internaliserar de rådande maktstrukturerna, utan att inse att de gör det.
För personalen på skyddade boenden är balansgången mellan skyddet och självbestämmandet en ständig och ofta svår uppgift. Å ena sidan är det deras uppdrag att ge klienten de verktyg de behöver för att återfå sin självständighet. Å andra sidan har de ett ansvar att skydda klienten från fortsatt skada. Det är dock väldigt viktigt att personal omedvetet inte faller för risken att utöva den ”ultimata makten” genom att subtilt styra klientens beslutsprocess, istället för att övertala klienten med hjälp av ärlig och öppen kommunikation. Personal kan ibland behöva fatta beslut som går emot klientens omedelbara vilja, för att det finns en oro för klientens framtid om hen fattar beslut som verkar destruktiva. Detta leder ibland till att man sätter sin egen professionella bedömning före klientens vilja, för att skydda klienten. Det är dock viktigt att poängtera att självbestämmande inte enbart handlar om att få göra val på samma sätt som alla andra i samhället. Det handlar främst om att återfå känslan av kontroll över sitt eget liv, att kunna påverka sin situation och sitt eget öde, vilket ofta är en viktig del i läkningsprocessen. Att återta autonomin är således en avgörande faktor i återbyggandet av klientens känsla av värde och egenmakt. Personal på Hemstaden arbetar därför utifrån den individuella förmågan och behovet av stöd. Vissa klienter har en högre grad av självinsikt och förmåga att fatta egna beslut än andra som kanske ännu inte har återfått förmågan att göra produktiva val på egen hand, på grund av trauman eller för att de befinner sig i ett kristillstånd. Hur man hanterar dessa skillnader på ett respektfullt, professionellt och medmänskligt sätt, utan att skapa en upplevelse av orättvisa hos klienten är en konst i sig.
På Hemstaden är det viktigt att skapa en förtroendebaserad relation där klienten känner sig sedd, hörd och respekterad. Det handlar vidare om att aktivt arbeta med en öppen kommunikation, där personal inte enbart erbjuder lösningar, utan hjälper klienten att själv formulera sina önskningar och förstå konsekvenserna av sina val. En viktig aspekt här är att erbjuda alternativ snarare än att ta bort valmöjligheter. Genom att ge klienten möjlighet att göra val inom ramen för säkerheten, kan man stärka deras känsla av autonomi. Detta kan innebära att man tillsammans med klienten hittar säkrare sätt att exempelvis upprätthålla kontakt med en familjemedlem eller vän. En annan viktig aspekt är att ständigt arbeta med långsiktiga mål. Återtagandet av autonomin sker inte över en natt och ibland kan det därför vara nödvändigt att ingripa, för att ge klienten möjlighet att på sikt återfå kontrollen över sitt liv på ett hållbart sätt. I detta avseende måste personalen vara lyhörd för förändringar i klientens psykologiska och fysiska tillstånd och justera sitt förhållningssätt därefter. Personalens roll på Hemstaden är att vara beskyddande och stödjande, men samtidigt tillåta klienten att hitta sin egen väg, även om den vägen ibland verkar ”krokig”. I slutändan är det en fråga om en människas grundläggande rättighet att få bestämma över sitt eget liv. Och här, mellan dessa två ytterligheter, finner vi själva kärnan i etiken kring omsorg på skyddade boenden. En balansgång som kräver professionell finkänslighet i stödet som erbjuds, för att klienten skall återfå sin frihet och ett värdigt liv.
Text Noha Saed