I vardagen på ett skyddat boende arbetar vi med att skapa trygghet. Det kan vara allt från praktiskt stöd som att ordna boende och ekonomi, till samtal och medmänsklig närvaro. Det är en arbetsmiljö där små handlingar kan ha avgörande betydelse. Att se en klient våga skratta igen, klara av att sova en hel natt, eller våga ringa och be om hjälp är de största belöningarna som skyddskonsulent.
Samtidigt är arbetet fyllt av utmaningar. Stressen är hög, resurserna knappa och
ansvaret tungt. Vi står ofta mitt i komplexa samverkansprocesser där olika myndigheter
behöver dra åt samma håll. Tyvärr ser vi att socialtjänsten brister i sitt ansvar att värna
sekretessen kring skyddsplacerade klienter, speciellt när andra faktorer än skyddet
väger tyngre.
En stor bidragande faktor vi ser är barnens situation. Ofta beslutas det att barn ska ha
umgänge med den förälder som är hotbilden. Då förväntas barnet bära ett orimligt
ansvar – att inte råka säga var de bor, vilken skola de går i eller andra detaljer som kan
avslöja placeringen. Det är en omöjlig börda för ett barn. När systemet kräver det läggs
ett ansvar på dem som de varken kan eller ska behöva bära, och riskerna blir
överhängande.
Vi har upplevt situationer där klienters adresser eller placeringar röjts – ibland av slarv,
ibland av okunskap. Det kan handla om att information lämnas till fel person, att man
inte tänker på att en aktör i ett ärende också kan stå nära förövaren, eller att brist på
rutiner gör att sekretessbelagd information sprids för lättvindigt. I många fall har man
glömt att avidentifiera vilken ort barnet bor på i en utredning och lämnat ut barnets akt
direkt till hotbilden/vårdnadshavaren.
En annan betydande riskfaktor utgörs av skolan. Vi ser att det på många håll saknas
personal med den nödvändiga kompetensen för att hantera situationer som rör barn
med skyddad folkbokföring. Det förekommer även brister i skolors rutiner och riktlinjer
för hur uppgifter om dessa barn ska hanteras på ett säkert sätt. I vissa fall har nya skolor
kontaktat tidigare skolor för överlämningar utan att beakta skyddsbehovet, och det har
även förekommit att vårdnadshavare med hotbild kontaktats i vardagliga ärenden. Detta
har i praktiken lett till att barnets nya ort röjts, vilket medför allvarliga säkerhetsrisker
samt stor psykisk stress.
Ett vanligt misstag som kan ske i polisens arbete handlar om hanteringen av
dokumentation. I utredningar journalförs ofta detaljer som var en polisanmälan lämnats
in eller på vilken ort ett förhör hållits. Om dessa uppgifter sedan inte maskas korrekt vid
utlämning av handlingar kan känslig information röjas. Sådana brister uppstår ofta på
grund av mänskliga misstag, stress eller otydliga rutiner, och kan i värsta fall äventyra
skyddet för personer som lever under sekretess.
Konsekvenserna är enorma. För klienten innebär det att hela den mödosamma resan
mot trygghet rämnar. Den känsla av säkerhet vi tillsammans byggt upp kan på några
sekunder bytas mot panik, misstro och rädsla. För oss som personal innebär det att vi
står med ansvaret för att hantera en kris som aldrig borde ha uppstått. Det är svårt att
trösta en människa som fått veta att systemet som skulle skydda henne i stället har satt
henne i fara.
Det här är inte en fråga om enskilda misstag – det handlar om systemfel. Socialtjänsten
behöver bättre rutiner, mer utbildning och tydligare förståelse för riskerna. Det krävs
också starkare samverkan med skyddade boenden, där personalen ofta har bäst
kännedom om klientens säkerhetsbehov i praktiken.
Skyddade boenden finns för att rädda liv. Men då måste hela kedjan fungera. När en länk
brister riskerar vi allt. Vi vill därför rikta en uppmaning: ta sekretessen på allvar. Ingen ska
behöva tveka om att samhället kan skydda den som söker hjälp.
Förslag till åtgärder som skulle kunna ge omedelbara resultat är att endast en begränsad
grupp utsedd personal får arbeta med skyddade personers ärenden oavsett vilken
verksamhet eller myndighet det gäller. Samma grupp bör ha relevant utbildning kring
säkerhetsrutiner och sekretesshantering, våld i nära relationer och dess konsekvenser
samt kompetens i juridiska ramar för skyddade personers rättigheter. Verksamheter och
myndigheter behöver införa principen ”minsta möjliga åtkomst”, det vill säga personal
ska endast se den information som är absolut nödvändig för arbetsuppgiften, och alltid
använda sig av obligatorisk dubbelkontroll vid utlämnande av uppgifter.
Det tar en sekund att rasera en annan persons liv genom att lämna ut felaktig
information, men det kan ta månader och år att reparera skadan för personen i fråga.
Att arbeta med skyddade personer är ett ansvar som kräver både kunskap och mod. När
samhällets skydd brister kan konsekvenserna bli livshotande, men när rutiner, utbildning
och respekt för sekretessen fungerar kan vi i stället skapa trygghet och framtidstro. Varje korrekt hanterat ärende kan vara skillnaden mellan fortsatt hot och ett nytt liv i säkerhet. Därför måste vi tillsammans stå fast vid att skyddet aldrig får kompromissas bort.
Nettan Skoglund
Skyddskonsulent & Teamledare
Våld i nära relation
