Det betecknar ofta grupper vars utsatthet inte passar in i de stödstrukturer som finns i samhället. Exempel på sådana grupper är kvinnor med utländsk bakgrund som även är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.
Sårbarheten i dessa grupper innefattar tre dimensioner; utsatthet, konsekvenser och resurser. Detta innebär vidare dessa kvinnor kan vara utsatta i högre utsträckning än andra, våldet kan få särskilt allvarliga konsekvenser samt att de utsatta kvinnorna inte har resurser, för att förändra sin situation eller få stöd av samhället (Länsstyrelsens Metodstöd, 2018).
Ett intersektionellt perspektiv kan således användas för att belysa hur dessa kvinnors våldsutsatthet påverkas på olika sätt beroende på deras livsvillkor. Det intersektionella perspektivet används till syfte att förstå hur maktordningar samverkar i samhället. ”Att anta ett intersektionellt perspektiv innebär därmed att ta hänsyn till hur olika maktstrukturer kan påverka hur våldet tar sig uttryck, och vilka konsekvenser det får för den som utsätts för våld” (Nationellt centrum för kvinnofrid, 2024). Men varför bör skyddade boenden arbeta utifrån ett intersektionellt perspektiv i det här sammanhanget och hur kan man implementera perspektivet i verksamheten för att säkerställa klientens trygghet?
”Det är ett faktum att våra uppväxter ser olika ut, beroende på härkomst. Det spelar ingen roll, att jag är född och uppvuxen i Sverige. Mina föräldrar kommer från ett annat land, med andra seder och normer som genomsyrar deras kultur. Det är väl klart att det kommer spegla min uppväxt och att jag får med mig andra ”verktyg” från min familj än det som jag har lärt mig under min svenska skolgång samt svensk kultur. Vi lär oss exempelvis från barnsben att vara emotionellt investerande i våra familjemedlemmar. Våra band med familjen och släkten blir därmed ovärderliga och man kan inte bara ”klippa banden” med sina familjemedlemmar eller minimera kontakten med dem hur som helst pga. den starka emotionella anknytningen. Det kan vara på gott och ont. Även om jag inte kan relatera till våldsaspekten hos våra klienter, så förstår jag tyngden av uttrycket ”det inte bara att lämna min familj”, som man ofta får höra kvinnor från en hedersrelaterad våldskontext uttrycka, berättar Noha Saed, socialpsykolog på Hemstaden.
Vi på Hemstaden menar på att detta är något som man bör ha i åtanke i mötet med klienten. Att det finns kulturskillnader som gör att det kan kännas väldigt svårt och traumatiskt att behöva lämna sin familj, för att kunna gå vidare och må bra igen. Det är många gånger en separationsprocess fylld med ångest, men även en bottenlös sorg. En sorg över att man eventuella ka ha förlorat föräldrar och syskon, i vissa fall för evigt. En sorg över att man inte kommer få uppleva den både inlärda samt känslostyrda värmen som man har förknippat med närvaron av sina familjemedlemmar i sitt liv sedan barnsben. Att behöva riva bort sina rötter helt och hållet. En kvinna kan således ha varit våldsutsatt utav hennes familj, bryta kontakten med dem, flytta till ett skyddat boende och ändå uppleva blandande känslor kring att hon inte längre kan träffa sin familj. Det är inte alltid ”lätt” att enbart lämna familjen bakom sig och fortsätta sitt liv som om de aldrig hade existerat. Som personal i ett skyddat boende är det därför av ytterst vikt att framförallt lyssna på klienten, men även förstå uppkomsten av dessa känslor utan att sätta någon personlig värdering i hur det kan vara möjligt att kvinnan känner på det här sättet.
Det är även viktigt att låta kvinnan komma underfund med dessa känslor på egen hand, utan att begära något utav henne såsom att ”inte sakna dem” eller ”inte tänka på dem”, för att de har utsatt henne för våld. Det blir ohållbart i längden, då kvinnan kan uppleva sig oförstådd, åsidosatt samt skuldbelagd för att hon uttrycker dessa känslor. Kvinnan kan därmed förlora förtroendet samt isolera dessa känslor och tankar för sig själv, istället för att öppna upp sig under stödgivande samtal som skulle kunna vara livsavgörande i hennes fall. Annars är risken att kvinnan återvänder till sin familj, att våldet sedan eskalerar och i värsta fall att hon blir mördad, menar Noha.
Det är en del av återhämtningen och bearbetningsprocessen, att fortsatt sakna sin familj och gå runt i tankar om att återvända till dem, då känslan av ensamhet helt enkelt är för obekväm och okänd. För en människa som har vuxit upp i ett kollektivistiskt tänk, där familjen betyder allt är det inte mer än naturligt, att känna sig vilsen och ensam när familjen utesluter dig eller när du blir tvungen att utesluta din familj. På Hemstaden har vi gedigen utbildning kring hur man bemöter dessa känslor, men även en djupgående förståelse som gör att kvinnor med dessa tankar kan känna sig trygga i samtal med personalen. Det är inte ovanligt att dessa kvinnor uttrycker fraser såsom ”jag tror att du vet, vad jag menar” eller ”det är inte bara att lämna min familj, du förstår mig säkert?” för personalen, vilket tydliggör behovet för kvinnorna att få en bekräftelse på att de inte behöver känna skuld över sina skiftande känslor. Det gäller att bemöta dessa känslor med en hög grad ödmjukhet, nyfikenhet och öppenhet vilket är något som personal på Hemstaden uppger att de är särskilt bra på.
”Det svenska samhället har fortfarande långt kvar till att ge stöd till alla unga som lever i hedersnormer. Det kan vara svårt att förstå vilka stora konsekvenser uteslutning kan få om man inte är uppvuxen i ett kollektivistiskt sammanhang […] En annan risk är att den egna föreställningen tillåts vara måttstock för hur världen ser ut. För att ge ett bra bemötande måste jag därför först se över mina egna värderingar och hur det påverkar mig i min yrkesroll – det är a och o! […] Sen behöver jag ha funderat igenom vad jag behöver veta för att ge ett gott bemötande och ha frågeställningar för att kunna se just den här personens situation […] det är en varningslampa när man tänker att man ”vet” hur hedersrelaterat våld ser ut. Det viktigaste är att se och vilja höra hur det är för personen man har framför sig” förklarar Anna-Lena Näsström, barnmorska på Origo Stockholm (Länsstyrelsens Metodstöd, 2018).
På Hemstaden utformas ett skräddarsytt individuellt stöd utefter ett intersektionellt perspektiv, vilket innebär att personal utgår ifrån att olika former av marginalisering i samhället, kan påverka kvinnor som har varit utsatta för hedersrelaterat våld samt hur de väljer att hantera trauma och återhämtning under vistelsen på boendet. Normaliseringen av våldet och den svåra känslan av att inte kunna uttrycka saknaden efter sin familj under uppbrottsprocessen bearbetas tillsammans med klienten i motiverande och känsloladdade samtal. Det finns därmed en grundläggande medvetenhet samt utbildning hos personalen kring hur kulturella och religiösa skillnader interagerar med andra former av förtryck i samhället som kan förvärra utsattheten för kvinnan. Kvinnor som kommer från etniska minoriteter som söker skydd i boenden kan därmed uppleva ytterligare utmaningar såsom diskriminering och förbisedda behov i samhället på grund av språkbarriärer, utbildningsnivå, rättslig osäkerhet, ekonomiska svårigheter och kulturella skillnader som påverkas av intersektionella faktorer. Hemstaden antar därmed ett intersektionellt perspektiv och strävar efter att uppmärksamma hur klientens livsvillkor kan ha påverkat våldsutsattheten på olika sätt, för att bidra till att stödet samt skyddet är fullt anpassat efter klientens behov.
Text Noha Saed
