Äldre med PTSD riskerar att feldiagnostiseras

– Likheterna mellan PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom, och demens i kombination med att symtomen dyker upp sent i livet gör att många äldre feldiagnostiseras.

Hon har tidigare arbetat på Röda Korsets center för torterade flyktingar och tyckte att det var väldigt spännande hur hjärnan omformas när vi blir gamla.

– Jag bad att få ta de äldre patienterna för att kunna fördjupa mig i PTSD och demens. Tyvärr har de som drabbats av PTSD dubbelt så hög risk att utveckla demens. Som boken heter så blir det tillslut att kriget är allt du minns. Traumaminnen är mer resistenta mot demens, så de är kvar.

PTSD handlar ju om att den som har varit med om en fruktansvärd händelse återupplever den skräcken så som att händelsen sker här och nu. Det kan vara mardrömmar eller något som påminner om händelsen som utlöser dessa flashbacks av skräck.

Det går att behandla PTSD hos äldre som inte är demenssjuka. Men de traditionella behandlingsmetoderna mot PTSD kräver ett fungerande närminne och är därför svårare att genomföra i sen demensutveckling.

– I tidig demensutveckling kan man lyckas med behandling. Därför är det så viktigt att identifiera och behandla äldre traumatiserade i tid, säger Frida.

Det kom många flyktingar från Chile på 70-talet, Iran på 80-talet och Bosnien under 90-talet, som börjar bli gamla nu. Vissa kanske har haft samma mardröm ända sedan kriget men aldrig fått någon PTSD-diagnos.

– Många förstår inte att de lider av PTSD. Det finns också de som drar sig för att söka vård. När de nu blir äldre kan symptomen bli värre. Det går inte att föreställa sig hur skräckfyllt det måste vara för dem när dessa hemska minnen återkommer med full kraft.

Frida Johansson Metso brukar tala om tre grupper. De som haft PTSD hela livet men inte fått hjälp. Den andra, John Wayne-patienterna, är personer som aktivt har hållit sig undan sina symptom och klarat sig bra genom att distrahera sig med jobb, politik, familj. De är ofta krigsveteraner som när de blir äldre får grövre symptom.

– Den tredje gruppen är de som har varit helt friska, har haft ett jobb och integrerats bra i samhället. När åldrandet kommer och minnesstrukturerna i hjärnan förändras klarar hjärnan inte längre att vara på sin vakt. Då kan de här hemska minnena komma fram. De kan bli rädda, oroliga, förvirrade och arga. De kan också ha svårt med koncentrationen, tänker mest på dåtiden och saknar förmåga att bilda nya minnen. Det är symptom som är vanliga hos dementa och därför finns det stor risk för feldiagnostisering hos den här gruppen.

Frida skulle önska att vi blir bättre på att upptäcka traumaproblem. Att om man vet att någon har varit med om en traumatiserad händelse så ska man kunna misstänka att denne kommer att utveckla PTSD som äldre.

– Det är lätt att upptäcka demenssjukdom och skilja den från PTSD om man har tillgång till röntgen och blodprov, men de flesta diagnoser sätts i bedömningar sjukvården gör med samtalet som instrument – och då är det viktigt att ställa rätt frågor och tänka på båda sjukdomarna samtidigt.

Enligt Frida finns det mycket man kan göra för att skapa trygghet för den äldre som är drabbad av PTSD.

– Personalen på vårdboendet bör veta vilka traumatiska minnen de olika boende har så att man till exempel inte håller fast Hanna när man ska försöka lugna henne eftersom hon har traumatiserats efter att ha blivit fasthållen. Utan kunskap kan man förvärra situationen.

För vissa kan det väcka hemska minnen från kriget att känna hunger, så det ska man försöka undvika. Mörker är en annan vanlig utlösare.

– Doften av nygrillat kött kan vara fruktansvärt för torterade offer. Hårda steg i korridoren är ett annat exempel på ljud från ett fängelse som man kan försöka undvika. Sedan finns det helt personliga ljud, dofter och annat som kan trigga just den människan. Det gäller att notera när något sådant kommer upp så alla görs medvetna om det. Till exempel var det en av mina patienter som inte klarade av doften av nygräddat bröd för att hans mamma hade bakat bullar just när bomberna föll.

Frida tipsar också om att bygga upp välbekanta miljöer med fotografier, möbler och annat som kan väcka positiva minnen.

Av dem som tvingats fly krig utvecklar ungefär elva procent PTSD åren efter händelserna. Hur många som riskerar att drabbas av traumaminnen som äldre vet vi inte – alltför lite forskning har gjorts. Frida understryker att kunskapen som sent uppdykande PTSD, och dess likhet med demens, behöver spridas – och att det är bråttom.

– PTSD kan behandlas, om vi identifierar patienterna i tid. Om inte, riskerar vi att kriget blir allt de till slut minns, avslutar hon.