Ingen barndom går i repris

– När vi pratar om våld i nära relationer tänker vi i första hand på vuxna. Men att växa upp i en familj där det förekommer våld kan ge djupa spår hos barnet. Det är föräldrarna som ska stå för barnets trygghet och det är familjen som lär oss hur vi som människor ska vara mot varandra, säger Åsa Källström.

I många fall av våld i hemmet handlar det om en man som försöker kontrollera och dominera sin fru och barn. I andra familjer blir en eller båda föräldrarna våldsamma i vissa situationer; i slutet av månaden när pengarna är slut eller när man dricker.

– Barnen kan se det här mönstret och börja känna ett ansvar att till exempel hälla ut sprit för att förhindra att situationen eskalerar. Det kan leda till skuldkänslor de gånger som de inte har vågat göra något.

Ur barns egna perspektiv kan våld ses som lydnadskrävande. Som barn tror man då att bara jag gör som han säger så kommer han inte att bli våldsam. Där tar man också på sig skulden.

– Men hur mycket barnen än försöker göra rätt och vara som änglar, så kommer de att misslyckas. De här barnen är också svåra att identifiera.

Föräldrapräglat våld kallar hon när barnet älskar den förälder som de önskar att de hade.

– Många av de här barnen kan säga att de älskar sin förälder och vill vara med denne, bara för att de så starkt önskar att allt var bra. Man målar upp en bild av hur det skulle kunna vara.

En annan typ av våld är helt enkelt bara kroniskt och elakt i barnets förståelse. Där har barnet förstått att pappa är farlig.

– Ofta passerar föräldern den ena gränsen efter den andra. Det kan börja med en örfil och tillslut har det nått till sparkar i magen när barnet ligger ned, säger Åsa Källström.

Våld mellan syskon får man heller inte glömma bort. Ofta blir barn som utsätts för våld mer benägna att själva använda våld.

– Skolan är den miljö där det förekommer mest våld och kränkningar. Det är där barnen spenderar större delen av sin tid. Att bli utsatt i skolan drabbar särskilt känslan att höra till, att vara värd något.

Åsa beskriver att ett barn som blir utsatt för våld i hemmet inte känner sig älskad, för ”hur kan de älska mig när de utsätter mig för det här”. ”Om jag är en sådan person som inte ens mina föräldrar kan älska, vem ska då kunna älska mig?”

– Att ständigt vara rädd hemma och att känna sig ensam i skolan kan öka risken för våld i ungas kärleksrelationer. De tvivlar på kärleken och de testar gränser. Det är svårt att hålla gränser om man inte kunnat skydda sina gränser som barn och om man bevittnat våld inom föräldrarnas kärleksrelation.

Tjejerna kan säga att de aldrig skulle bli som mamma och killarna att de aldrig skulle bli som sin pappa. Men våld brukar upprepa sig. Åsa visar hur en killes tankemönster kan se ut:

– ”Det är klart att vi bråkar i bland. Det gör väl alla. Vi kanske blir fulla och jag kan ta tag i henne och spänna ögonen i henne. Det brukar räcka med att jag höjer rösten och säga ’Nu djävlar’. Ibland kan jag snärta till lite med handloven.”

Självklart har hon aldrig hört någon som har sagt ”Det här med våld verkar vara en fiffig idé”.

Ofta finns det fler former av utsatthet. Cirka en av tre är multipelt utsatta, enligt forskning.

För flickor är det vanligast att bli utsatt av fysiskt våld från pappa (18,5 procent) och fysisk, verbalt och sexuellt våld av en partner (11,4-24,4 procent). Killar löper störst risk att utsättas för fysiskt gängvåld (31,4 procent). Den överlägset största risken att drabbas av våld och kränkningar är i skolan. Där utsätts pojkar för fysiskt våld och kränkningar till 57,8 procent, verbalt 82,5 procent och bevittnat våld 32,0 procent. Flickor utsätts för fysiskt 41,2 procent, verbalt 77,4 procent och bevittnat 32,0 procent.

Ett stort problem är att både forskning och insatser ofta görs i stuprör, man arbetar med mobbning för sig, bevittnat våld i hemmet för sig. Detta trots att vi vet att så många är utsatta för flera typer av våld och kränkningar samtidigt.

– Om vi får reda på en typ av våld måste vi ta reda på om det finns fler former av utsatthet. Det är svårt att hjälpa våldsutsatta barn. De är ofta rädda att stödinsatser ska leda till ökad utsatthet. Forskning visar att barnen värdesätter att själva få ta initiativ till hjälp och att de får möjlighet att välja själv. Det är extra viktigt när man har utsatts för våld och självvärdet är skadat.

Att ha förtroende för den man berättar för är också viktigt. Vissa elever vittnar om hur till exempel en skolkurator har informerat lärare utan att stämma av med eleven först att det var okej.

– Det kan ta lång tid innan man vågar lita på någon. Ibland kan barn testa en persons förtroende innan man öppnar sig. Det finns också de som inte har varit med om så allvarliga saker och inte har behov att prata, säger Åsa Källström.

Det är viktigt att informera om vilken hjälp som finns att få.

– När man ska låta ett barn komma till tals om vilken hjälp som passar bäst så kräver det att barnet vet vad det finns för alternativ. Många tror att Soc. bara tar barn ifrån sina föräldrar. Då kan det vara svårt att nå fram, avslutar hon.