Debatt: Professionalisera arbetet med våld i nära relation

Nätverket "Tillsammans mot våld i nära relation" skriver om vikten av privata skyddade boenden för våldsutsatta.
Maria Fischer

Nätverket ”Tillsammans mot våld i nära relation” skriver om vikten av privata skyddade boenden för våldsutsatta.

Nätverket ”Tillsammans mot våld i nära relation” skriver om vikten av privata skyddade boenden för våldsutsatta.

Katastrofen är ett faktum. Vi vet inte omfattningen av den ännu men vi vet att det är alldeles för många som har drabbats av olika förluster. Detta både i form av närstående som insjuknat och avlidit, arbeten som förlorats och skyddsnät som krympt eller helt försvunnit. Flera internationella studier visar dessutom att våld i nära relation ökat dramatiskt under denna tid av isolering.

I Sverige har vi en historia av ideellt engagemang när det kommer till arbetet med våld i nära relation. Frågan har under de senaste decennierna främst drivits av kvinnojoursrörelsen. De har uppmärksammat både politiker, rättsväsende, sociala myndigheter och allmänheten om den utsatta livssituation de våldsutsatta tvingas befinna sig i. Många kvinnojourer erbjuder våldsutsatta, i vissa fall enbart kvinnor, utöver stödsamtal även skyddat boende.

På senare år har flera privata aktörer identifierat ett behov och en efterfrågan från kommuner att bedriva skyddat boende. Detta utifrån att det varit brist på skyddade boenden och att de våldsutsatta haft olika behov av stöd och skydd. Vår erfarenhet är att denna variation av behov som är extra tydlig hos särskilt sårbara grupper av våldsutsatta inte alltid har kunnat tillgodoses av de ideella kvinnojourerna.

Privata aktörers initiativ till att starta skyddade boenden har dessvärre inte mottagits väl hos de två partipolitiskt obundna riksorganisationerna; ROKS och Unizon. Deras representanter har ett antal gånger både i skrift och i tal uttryckt sitt missnöje över att det finns privata aktörer. De uppger att dessa endast vill tjäna pengar på våldsutsatta och inte besitter den kunskap som kvinnojoursrörelsen gör.

Då vill vi upplysa om att kunskap inte sitter i väggarna, även om väggarna är fyrtio år gamla.

Vi är representanter från ett antal privata skyddade boenden som inte längre accepterar att bli utmålade som riskkapitalister vilka enbart utnyttjar våldsutsattas lidande utan någon som helst empati, kunskap och engagemang. Huruvida vi erbjuder ett kvalitativt stöd och skydd ska grundas på kunskap om vår verksamhet, inte på ideologi och rädsla för att förlora sin ställning i samhället.

Att lägga fokus på annat än de våldsutsattas väl och ve är ett obegripligt slöseri av resurser. Vi anser att det missgynnar de våldsutsatta både som grupp men även som individer om fokus läggs på ”smutskastning” mellan olika aktörer på grund av dess driftsform. Istället önskar vi samarbeta med alla professionella och seriösa aktörer som kan tillgodose de våldsutsattas behov av ett rättssäkert, kvalitativt och individuellt anpassat stöd och skydd. Vi ser nämligen att det brister ibland hos en del skyddade boenden. Bristerna är synliga både hos privata, kommunala och ideellt drivna skyddade boenden varför frågan om driftsform borde vara underordnat. De våldsutsatta behöver aktörer som erbjuder stödsamtal, skyddade boenden på alla olika skyddsnivåer samt boenden med behandlande insatser. De behöver aktörer som arbetar utbildande och opinionsbildande om våld i nära relationer.

Ingen är mer eller mindre viktig för att bryta spiralen av våldsutsatthet. Framför allt behöver dock de våldsutsatta att vi arbetar tillsammans mot målet om en nollvision när det kommer till våld i nära relation.

Vi föreslår följande:

• Professionalisera arbetet med våld i nära relation. I ett välfärdssamhälle värdigt sitt namn kan inte ett av världens största folkhälsoproblem motverkas och bekämpas med ideellt engagemang.

• Gör skyddat boende till en tillståndspliktig insats för både barn och vuxna. Vi ser det exempelvis inom omhändertagandet av barn- och unga där det är en självklarhet att varje aktör måste ha ett tillstånd utfärdat av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för att få bedriva verksamhet. I väntan på tillståndsplikten bör vi ta fram en nationell riktlinje för att förtydliga vad de våldsutsatta kan förvänta sig för lägsta nivå av stöd.

• Öka omedelbart insyn och kontroll i samtliga verksamheter som bedriver skyddat boende genom exempelvis upphandlingsförfaranden eller andra kontrollsystem. Detta för att förhindra oseriösa aktörer och för att öka kvalitén av insatsen skyddat boende. Fokus måste nu vara att uppnå vårt gemensamma mål – det vill säga att ingen ska behöva leva i våldsutsatthet och förtryck. Alla som behöver ska erbjudas stöd och skydd fram till den dagen då våld i nära relation inte längre förekommer. Att inte ta ansvar för att skapa samverkansformer och kvalitetsutveckla det arbetet som idag bedrivs vore ett svek mot dem vi är ämnade att finnas till för.

Avsändare:

Attendo Vilhelmsgården

Blomman gruppboende

Devinagården

Eira familjegård

Millegården MKFB

Mälarbygden skyddat boende

Mälarfridens stöd. och skyddsboende

Nationella skyddsinsatser (NSI)

Vejbyhem Vård & Boende

Safe Homes and Care

Säkra Hem

Marigården HVB

Related posts