Activera Hundcenter är en daglig verksamhet med hunddagis. Hit kommer hundälskande arbetsdeltagare med beviljade insatser enligt LSS, för att gosa med de fyrbenta vännerna, samt sköta dem och ta ut dem på promenader. Det krävs ganska mycket av hundarna. De måste ha en grundläggande lydnad och vara snälla och lugna, för att få en plats här. Jag spenderade en halv dag tillsammans med nio hundar och deras hängivna skötare; och fick uppleva både agility och en promenad en iskall men solig vinterdag.
Jag öppnar dörren till Activera Hundcenter i Täby och möts av en överraskande tystnad. Inte ett ljud, inga skall eller gläfsande, inget som tyder på att det finns hundar här, förutom fotografierna med tillhörande krok för koppel på hallväggen. Ida Senrell som föreståndare möter mig och efter en stund får jag träffa den strävhåriga taxen Cilla som hälsar med nyfiken blick, slick på handen och med en glatt svängande svans.
Activera är en daglig verksamhet med hunddagis som drivs sedan ungefär femton år av Frösunda Omsorg. Syftet med verksamheten är att ge arbetsdeltagare inom LSS en meningsfull sysselsättning med arbetsliknande uppgifter. Hit kommer tio arbetsdeltagare dagligen och sköter om de tio hundarna.
En del hundar har egen box med soffa och/eller madrass, andra delar med en kompis och de tittar sömnigt upp när jag kikar in hos dem. Verksamheten vaknar upp och förberedelserna är igång inför dagens första promenad. Några har ätit frukost hemma, andra har ätit här på plats. Hundarna får sele och täcke på sig, för det är iskallt idag, trots solen som kämpar på. Himlen är äntligen blå, men man längtar ju efter värmen nu, konstateras det.
Det krävs ganska mycket av hundarna
Ida som har arbetat här i tre år är beteendevetare och har arbetat inom socialpsykiatrin och LSS samt varit enhetschef på flera olika boenden. Hon har stor erfarenhet av hundar från sin uppväxt i Dalarna, med bland annat jakthundar i huset. Hon berättar hur det går till när hundar matchas med de som är på den dagliga verksamheten.
– Hundägare hör av sig till oss och frågar om vi kan ta emot deras hund. Men de flesta vet inte att det här i första hand är en daglig verksamhet. Sen är det väldigt speciellt; det krävs ganska mycket av en hund som ska kunna få vara hos oss, säger hon.
Det är viktigt att hunden har alla grundläggande kunskaper på plats, som att den kommer på inkallning och kan gå i koppel. Hundarna måste vara snälla och tåliga, för att arbetsdeltagarna ska kunna handskas med dem. De testar hur lydig hunden är och om man kan gå fram och klappa den eller om det är en hund som morrar. Dessutom måste de fungera väl med andra hundar.
– Hunden måste alltså vara fostrad. Under pandemin köpte många hundvalp och ville lämna dem hos oss, men vi tar generellt inte emot valpar, vi kan inte fostra andras valpar här. När hunden klarat den ”första gallringen” får den följa med på en provpromenad för att ta reda på hur den fungerar vid hundmöten.
– Då blir det ju skarpt läge så att säga. När vi är ute och går allihopa så är det vi och dem, enligt hundarna. De försvarar sin flock, men ska inte göra utfall. Om allt går bra så får hunden vara hos oss på prov, så det är en lång process innan en hund får en permanent plats.
Får ökat välmående av hundarna
De personer som kommer till verksamheten har fått det beviljat av en biståndshandläggare inom LSS. De har sökt sig till hundcentret, för att de tycker om att vara med hundar och får ett ökat välmående av att arbeta med dem.
– Djur är ju väldig läkande generellt och en hund kollar inte om du är annorlunda på något sätt utan älskar dig villkorslöst. En hund kan vara väldigt betydelsefull för en person som till exempel har haft svårt med vänskapsrelationer. En del har inte haft det lätt i skolan, kanske har de blivit mobbade. Att få gosa med hundarna här är guld värt för dem. Men de som ska vara här på dagarna måste också kunna sköta djuren, hålla i ett koppel och ta instruktioner. De som inte kan det på grund av olika grad av funktionshinder, kan inte ha det här som sin dagliga verksamhet. Det skulle bli direkt farligt när vi går ut.
Förutom att hundcentret är en icke diskriminerade miljö där alla får vara sig själva, är det en lugn och trygg plats. En plats för vila och reflektion. Och inte bara för dem som arbetar här, utan även för besökare. Det är ett lugn som är nästan svår att beskriva, som en annan värld, långt bort från trafik, buller och höga röster.
– Men så här tyst är det inte alltid. Snart får du höra, säger Ida och skrattar.
Hundarna är redo och vi ska ut och gå. Så fort ytterdörren öppnas börjar den första hunden att skälla och snart hänger alla på. Det tysta förvandlas i ett slag till en skällkör. Alla vill säga sitt och de väntar inte på sin tur. Ida berättar att de personer som behöver mer stöd går närmast en personal och de andra går i mitten av ledet.
Inte förrän vi gått över den stora vägen, i två grupper eftersom trafikljusen slår om så fort, tystnar hundarna. I ett långt led går de alla och nosar i marken. Men när de ser en främmande hund på andra gatan sätter de igång att skälla igen, en efter en. För att varna, att här kommer vi.
Ungefär en timme senare är vi tillbaka och det vankas lunch. En del har med sig matlåda, andra har beställt mat och några går till pizzerian bredvid för att hämta mat. Vi äter gemensamt i köket och sedan släcks lamporna inför en stunds vila, både för hundar och personal. Hundarna ligger hoprullade på sina bäddar och sover, som hundar gör. När lamporna tänds igen är det dags att ge hundarna mat. Alla går iväg och hämtar mat och häller i skålar som de delar ut.
På schemat står agility inomhus. Jonas plockar fram hinder, tunnlar och koner. Sedan hämtar han pudeln Jupiter Junior som varit utställningshund, minsann. Jupiter Junior vet vad han ska göra och drar iväg, flyger över hindren och dyker in i först den röda och sedan den blå tunneln. Det går så fort att det inte går att få till en skarp bild. Sen applåderna efteråt och ett nytt ekipage på tur.
– Hundarna kan det här. De har gjort det några gånger nu, skrattar Ida.
Jobbar med lågaffektivt bemötande
När fyra hundar gjort sin agilityrunda, fått sina applåder och godis pratar Ida och jag om utmaningarna med jobbet. Den största utmaningen, och den viktigaste uppgiften är att vara flexibel som personal.
– Vi jobbar genomgående med lågaffektivt bemötande och man behöver bemöta varje enskild individ på olika sätt. Det sättet som man till exempel ger instruktioner på varierar beroende på vem jag talar med. Det som passar en person passar inte alls den nästa. Det är viktigt att vara inkännande och lugn.
Just att vara inkännande och lyhörd är en stor del av arbetet. Ibland räcker det med att lyssna och ibland stöttar man på olika sätt.
– Vi brukar säga att det är bättre att de kommer hit och vi tar hand om dem, än att de, ifall de mår dåligt, stannar hemma och grubblar för sig själva. En annan del av det dagliga arbetet handlar om att motivera.
När de på eftermiddagen börjar göra i ordning igen för promenad tackar jag för att jag fick komma på besök och träffa dem alla. En av arbetsdeltagarna, Jaana ropar ”Kom och hälsa på igen” och det vill jag absolut göra. Vem vill inte vara i den härliga varma miljön med de fina människorna och söta hundarna?
Text: Anne Haavisto
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
'; 
';