Existentiella frågor ger oss verktyg att hantera livet

Ett möte med en filosofisk präst väckte Anns intresse för existentiell filosofi. Hon djupdök ner i ämnet och skrev tillsammans med prästen Ted Harris boken ”Konsten att leva mer innerligt”. För 12 år sedan började hon leda existentiella samtalsgrupper, som lockat många som, liksom hon, tycker om att ”grubbla” över meningen med livet, vad som är döden och allt annat där emellan.
– Människorna som kommer till våra möten är så öppenhjärtiga och bidrar med fantastiska berättelser. Det är magi varenda gång, säger Ann Lagerström.

Under 2007 träffade Ann Lagerström prästen Ted Harris och det var ett möte som förändrade hennes liv. Ann arbetade då som frilansjournalist och skulle skriva om de tio budorden för vår tid. Hon fascinerades av Teds öppenhet och om hans stävan efter ett mer innerligt liv.

– Det var så befriande att prata med honom. Ted berättade om den danska filosofen Sören Kierkegaard, som var starten på den moderna existentiella filosofin. Jag blev väldigt förtjust i att varken Sören eller Ted var säkra på sin sak. Hela poängen med deras syn på filosofi är att du ska samla dig, tänka och känna efter: Vad är det du tror och vad är det du vill? Många andra filosofer är så höga på sin egen upptäckt, och står liksom fast i sina insikter, förklarar hon.

Ann dök ner i den existentiella filosofin, som är en egen gren inom filosofin, och skrev tillsammans med Ted Harris boken ”Konsten att leva innerligt” som kom ut 2008 och med en ny utgåva 2021.

Hon säger att hon själv är född till ”njutningsgrubblare”. Ann växte upp i Vasastaden i Stockholm och gick på Adolf Fredriks musikskola. Båda hennes föräldrar hade ett stort kulturintresse och de gick ofta på teater och konserter. Det var meningen att Ann skulle bli klassisk gitarrist men efter nio års spelande la hon gitarren på hyllan.

– Instrumentet stämde inte med min personlighet, jag behöver starkare uttryck. Jag tror att det mer var min pappa som ville att jag skulle bli gitarrist.

Hon hittade rätt

Ann utbildade sig till dramalärare och jobbade en tid med både vuxna och barn. När hon hade gjort ungdomsprogram på radio sökte hon och kom in på journalisthögskolan.

– Där kände jag att; yes, nu har jag hittat rätt. Det kändes så tydligt att jag var framme, där kunde jag luta mig tillbaka, säger hon.

Efter utbildningen arbetade Ann på Svenska Dagbladet i 20 år som redigerare, reporter och redaktör. De senaste åren har hon frilansat som journalist och ledarskapskonsult. Tills hon hittade en form för ”grubblandet”.

– Jag har alltid mått bra i mitt grubblande. Vem är jag? Varför är jag här? Vad är döden? Jag tänker att det för vissa människor är nyttigt att grubbla, inte för alla. De flesta går genom hela livet utan att prata om meningen med livet, om frihet, om val, de som för mig är de stora grundfrågorna, säger hon.

I den existentiella filosofin är grunden att människan är inkastad i en värld hon inte känner till, utan direkta verktyg för hur man skapar sig ett gott liv.

– Vi slängs in i ett kaos av ljud, färger och varelser som vi inte vet något om och så försöker vi skapa ordning och hitta ett sätt att hantera livet. Sen handlar den existentiella filosofin om att arbeta med frågor som det inte finns riktiga svar på, förklarar Ann.

Vad är meningen med livet?

Ett annat sätt att förklara den existentiella filosofin är att man som människa redan är inblandad i frågorna: Vad är meningen med livet? Vad är kärlek? Vad är en relation? Det är inte som generella frågor om vad som är rätt och fel, där man använder förnuftet.

– Det svar som man kommer fram till, om man gör det, är ett personligt svar och kan inte bytas, eller ges till någon annan. Visst är förnuftet med på ett hörn, men det handlar om frågor som måste processas om mitt eget liv och mitt varande, säger Ann.

För 12 år sedan började Ann leda existentiella samtalsgrupper, för att skapa möjlighet för andra att få grubbla, som hon uttrycker det. Grupperna varierar mellan sju och femtio deltagare och till samtalen kommer människor i alla åldrar, från livets alla hörn och alla yrkesgrupper.

– Jag bidrar med samtalsregler och filosofisk inspiration. Och sen börjar man prata, ibland öppet, ibland i smågrupper och så delar vi våra olika tankegångar, får mer inspiration som föder mer samtal. Grundformen är att tala om livet, sen kan man använda det på olika sätt.

För några år sedan var Ann med och initierade existentiella samtal hos Stadsmissionen i Stockholm. En anställd gick kurs hos Ann och idag är flera utbildade och jobbar med samtal.

– På Mötesplats Mariatorget drog vi igång filosofiska salonger och då kommer ett femtiotal personer. Det är en unik samling av människor som skapar otroligt dynamiska och spännande samtal. Människor som aldrig hade mötts annars. De som kommer är hemlösa, nyanlända, volontärarbetare och allmänheten.

Samtalen ingår i den ordinarie verksamheten

De här samtalen, som är kostnadsfria, ingår numera i Stadsmissionens ordinarie verksamhet. De stora salongerna är engångsträffar men det finns även små grupper som träffas sju gånger under en termin, säger Ann.

Ann berättar om samtalsreglerna, som är minst lika viktiga som själva samtalen. Hon kallar de för en demokratisk utbildning, som leder till mycket bättre samtal.

– Första regeln är: Var respektfull och ömsint mot dig själv så du hör vad du tänker. I den här filosofin är det meningen att tänka allt, ta emot allt som dyker upp i huvudet. Det är ju tankarna som är vårt material. Andra regeln är att var och en har rätt till sina tankar, tre; var nyfiken på det andra säger, även om det är något du inte håller med om eller som låter dumt. Luta dig framåt och säg ”Vad intressant, berätta mer”. För det är ju genom andras tankar man kan vidga sin egen vy. Fjärde regeln är att målet inte är att komma överens, varje ny tanke drar igång processer och idéer.

Människor är inte vana vid att tycka olika, utan i vår kultur är det vanligaste att man håller med varandra. Och kommer någon med en avvikande åsikt kan det lätt bli dålig stämning.

– Vi har generellt svårt att hantera att folk tycker olika. Men om alla skulle gå i samma spår och tycka likadant så kommer inte filosofin någonstans, menar Ann.

Det händer att det i de existentiella samtalen kommer upp olika åsikter och då brukar Ann gå in och säga ”Vad intressant att ni tänker så olika”, och uppmana till att stå för sina olika åsikter.

– Ju mindre man håller med varandra desto roligare har vi, för då uppstår nya infallsvinklar att grubbla över, säger hon och ler.

Utan bra sätt att reflektera blir det svårt att hantera livet menar hon.

– Jag har genom den existentiella filosofin fått ett verktyg för att hantera att vara människa. Jag har fått nya och bredare perspektiv och en förmåga att betrakta mitt liv. På så sätt får jag en kreativ rörelse mellan närhet och distans, och vara medveten om var jag är med om och hur jag ska handskas med det, förklarar hon.

Sex givna grundfrågor om existens

Just nu skriver Ann på den metodbok som vuxit fram under åren, för att fler ska kunna leda och vara med i såna här samtal. Till boken har hon valt ut sex existentialer, givna grundfrågor. Frågor som alla kommer att möta, menar filosoferna.

– Vad innebär det att vara människa, vad är ett jag? Vad är frihet och hur mycket frihet har jag? Vilka val har jag, hur ska jag veta vad jag vill? Vad är att vara i relation? Vad är meningen med och i livet, den individuella meningen och med livet generellt? Och vad är döden?

Behovet av den här typen av samtal verkar bottenlöst, tycker Ann, särskilt efter pandemin och den konstiga pausen vi alla sattes på.

– Hos oss finns inga svar utan vi delar alla den fundamentala osäkerheten och livsprocessen med att vara människa. I vanlig terapi finns en idé om vem du är och vad som kan hjälpa. I kyrkan finns i grunden svar från den kristna tron. Men här ska vi utforska livet tillsammans. Många går hem och grubblar vidare och förändrar sina liv, då de inser hur mycket frihet vi har egentligen, som vi inte använt oss av. Jag kan bli rörd och ömsint redan en kvart in i samtalet, för att den kreativa processen och det gemensamma utforskandet är så häftig, säger hon.

Hon har ingen lust att pensionera sig och tänker inte luta sig tillbaka, utan jobba vidare.

– Jag ska skriva klart min utbildningsbok och fortsätta utveckla samtalen och hålla retreater. Och så har jag en annan bok på gång. Det finns mycket att göra, det tar aldrig slut.

Anne Haavisto