Unga tjejer riskerar att bli extra utsatta i den kriminella miljön. Ofta utsätts de för våld och tvingas till kriminella handlingar, men ser inte sig själva som utsatta. Våldet har blivit så normaliserat. Därför riskerar också behovet av stöd för tjejer att inte uppmärksammas. Det här är något som behöver bli bättre, menar SIG-samordnare Sofia Skau.
SIG står för Sociala insatsgrupper och är en samverkansmodell mellan socialtjänst, polis, skola och ibland fritidssektorn som stöttar ungdomar med hög risk att hamna i kriminalitet. Sofia Skau arbetar som SIG-samordnare på Södertälje kommun och träffar ungdomar i åldrarna 12-20 år som befinner sig i riskzonen.
– Jag har primärt mött tjejer med två olika bakgrunder. Dels är det ungdomar som har upplevt våld under uppväxten, antingen sett eller blivit utsatt själv. Sedan är det också en grupp ungdomar vars familjer har det bra ställt, men där föräldrarna är frånvarande. Till exempel karriärfokuserade och låter ungdomen leva väldigt fritt utan regler.
Tjejer i risk för kriminalitet eller i kriminell miljö kan vara svårare att upptäcka.
– De finns de som skötsamma, klarar skolan bra, men blir en måltavla för kriminella killar som vill ha en tjej som är prickfri och går under polisens radar, en så kallad ”grön gumma”. Det är vanligt att tjejen bli ”love bombad”, överöst med smicker och gåvor. De kan också tycka att det känns spännande att vara i den här miljön. Likväl som för killar ger gänget en samhörighet, en ny familj, säger Sofia Skau.
Hon berättar att tjejerna ofta blir kontrollerade av sina pojkvänner, som bestämmer vad de får ha på sig, vem de umgås med och så vidare.
– Först kan de uppleva som att killen bryr sig om dem men genom en normaliseringsprocess trappas våldet upp. Grupptryck och gängens höga sociala status gör att den här livsstilen blir något som eftersträvas.
Som en ”grön gumma” får de utföra uppdrag under radarn
”Gröna gummor” är ett känt begrepp och även om polisen och socialtjänsten vet om det här så är det fortfarande så att tjejerna inte blir stoppade lika ofta. De får därför agera målvakter, hyra eller vara skriven på bilar om de har åldern inne för det och ta hand om droger eller vapen.
– Idag sker drogförsäljning helt öppet på våra skolor och torg. Det är ingen man smyger med längre. Jag hörde några killar som pratade helt öppet på pendeltåget från Tumba. Jag skulle åka två stationer och på den tiden fick jag höra vem som styrde på skolan, vem man kan få tag på droger hos och att de använt en av flickvännerna som ”målvakt” för att Polisen inte kollar henne.
Sofia Skau har också arbetat i Eskilstuna. På båda orterna har de hittat bilder och filmer på sexuellt exploaterade tjejer i de kriminellas mobiltelefoner. Tjejerna var knappt vid medvetande. Ofta fastnar de i drogberoende och det är inte ovanligt att de säljer sig själva för att ha råd med sitt missbruk eller andra dyra vanor.
– Tjejerna är ofta både offer och förövare. De luras eller hotas in i kriminalitet. Ofta tar de jobb som gynnar sina kriminella pojkvänner, till exempel som sjuksköterska eller kriminalvårdare. De kan också agera lockbete för att lura fram killar ur andra gäng.
Sofia har till och med varit med om att ”flickvänner” har ”sålts” för att betala en skuld. Vissa killar har också flera ”gröna gummor”.
Tjejerna får bekräftelse och upplever sig beskyddade
Barnombudsmannens årsrapport ”Ni måste hinna före” pekar på vikten av tidiga insatser och omedelbara åtgärder för att skydda barn från våld och förebygga kriminalitet. Barnombudsmannen är också djupt oroad över den eskalerande situation som råder där allt yngre barn dras in i gäng. I djupintervjuer beskriver tjejer hur de dras in i kriminella miljöer och det är precis så som Sofia beskriver det. De får bekräftelse och upplever sig beskyddade av pojkvännen mot exempelvis andra män eller den egna familjen, inte minst för de tjejer som växt upp i hederskontext.
– De här tjejerna anser inte att de är utsatta. De är unga och har inga referensramar hur ett sunt förhållande ska se ut. Redan innan har de ett dåligt mående och en utsatthet, vilket gör dem extra sårbara. De tycker inte att de är värda något bättre.
Ofta är familjen inte villigt inställd till stöd och hjälp från socialtjänsten.
– De är livrädda. Även svenskfödda föräldrar drar sig för att kontakta oss. Det är bara när det har blivit riktigt farligt som de kommer till oss och vill ha stöd, berättar Sofia.
Det finns också många hinder för att lämna hos ungdomen.
– Ofta har de inte har klarat skolan eller har ett jobb och inte heller stöd från familjen. De kanske har underliggande trauma som de dövar med missbruk. Då är den kriminella pojkvännen eller gänget den enda tryggheten. Det finns också många tjejer som vill ha pengarna och den glamorösa livsstilen, men de tänker inte på konsekvenserna, att det kommer med våld och missbruk.
Så fungerar arbetet i SIG-teamet
Sofia Skau träffar SIG-teamet varje vecka hos Polisen där de diskuterar vilka ungdomar som befinner sig i rött läge och behöver en SIG-insats, som är en biståndsbedömd insats.
– Vi jobbar nära varandra, men skulle kunna samverka mycket mer. Det finns fortfarande viss oförståelse för varandra och ärenden riskerar att flyttas runt. Vi skickar vidare till BUP. Polisen hittar samma personer ute igen och undrar varför socialtjänsten inte gör något. Vi behöver hitta bättre sätt att jobba tillsammans.
Hon märker också att många unga tjejer har mötts av negativa sociala responser när de har berättat för någon om sin utsatthet. Då är det mindre troligt att de berättar igen eller samarbetar med myndigheter, visar en internationell studie. Det är också större sannolikhet att utveckla psykisk ohälsa och depression eller ptsd.
– Till exempel en 15-årig tjej som råkat ut för misshandel och sexuellt våld av sin pojkvän. Hon ringer sina föräldrar som hämtar henne, men de reagerar med ilska och undrar hur hon har kunnat stanna hos honom. Hon drabbas av skuld och skam, går tillbaka till pojkvännen i 1-2 år till.
Möter man i stället positiva sociala responser så återhämtar man sig snabbare från våldet, samarbetar bättre med myndigheter och anmäler oftare brott igen.
Tjejernas behov kan missas
– Närstående och skola vet inte alltid hur man bemöter tjejer som är våldsutsatta och i riskzon för kriminalitet. Stödet för tjejer kan lätt försvinna eller att behovet inte uppmärksammas. Vi behöver säkerställa att det finns rätt kompetens så att vi som möter dessa tjejer kan ställa frågor på rätt sätt.
Vi kan inte fråga ”Har du blivit utsatt för våld?” eftersom de inte tycker att det är våld som de har utsatts för. Enligt Sofia behöver du i stället fråga ”Har du känt dig tvingad att göra saker mot din vilja?”, ”Har någon kallat dig för elaka saker, som ’hora’ eller att du är värdelös?”.
Sofia tipsar om att det finns många jourer som har lågtröskelstöd där man kan chatta anonymt. Det är ett enkelt första steg att vända sig.
Många i risk för kriminalitet eller som har begått våldsbrott blir placerade på HVB eller SiS. Barnombudsmannen har inför sin rapport genomfört 88 djupintervjuer med frihetsberövade barn och unga och i en enkätundersökning samlat 543 svar.
Tjejer har i högre utsträckning svarat i Barnombudsmannens enkät att de blivit utsatta för våld i hemmet, 61 procent, medan motsvarande siffra för killar är 24 procent. Hälften av alla utlandsfödda tjejer som besvarat enkäten har uppgett utsatthet för hedersrelaterat våld och förtryck. 44 procent av alla tjejer uppger att de har erfarenhet av sexuellt våld.
Barnen har berättat att skola, socialtjänst eller andra myndigheter sällan ställt frågor om de har bevittnat eller utsatts för våld. Det gäller även när socialtjänsten varit inkopplad i familjen. Samhällets insatser har oftast fokuserat på problem med barnets beteende utan att uppmärksamma dessa som en konsekvens av den, ofta traumatiska, uppväxtmiljön.
Någon ställde frågor för första gången
Enligt Barnombudsmannen hade de intervjuade barnen ett enormt behov av att prata och ville bidra. Många har efter samtalen berättat att det varit skönt att för första gången få prata om saker som gjort ont under uppväxten. De har även sagt att det faktum att någon för första gången ställt frågor om våldsutsatthet, lyssnat, tagit emot och bekräftat dem i sina berättelser har bidragit till att deras tillvaro blivit mer begriplig.
En relativt stor grupp av de intervjuade tjejerna berättar om en egen missbruksproblematik. Många har växt upp i hem med utsatthet för våld och missbruk i hemmet, och de har själva tidigt börjat använda droger som en överlevnadsstrategi för att hantera sitt dåliga psykiska mående. De beskriver att kriminaliteten syftat till att finansiera missbruket, men hur de sedan blivit utnyttjade och tvingade att fortsätta utföra brott åt gäng.
En tendens Barnombudsmannen kan se i materialet är att killarnas väg in i organiserad brottslighet tar lite längre tid än tjejernas. De börjar långt ned i hierarkin, även om killar också snabbt kan fastna genom exempelvis utfärdade påhittade skulder. Killar dras oftare till status och pengar, och lockas av sammanhållningen. Många beskriver även att det är trendigt och ”coolt” att vara kriminell. Ofta har våldet normaliserats redan under uppväxten och killarna kan se kriminaliteten som en möjlighet att vinna respekt från sin omgivning. Efter ett tag skaffar de egna yngre killar som de styr över.
Många killar berättar att de efter att ha placerats på SiS eller HVB har rekryterats till eller dragits djupare in i kriminalitet.
Barnen efterlyser tidiga insatser
De flesta barn och unga som Barnombudsmannen har samtalat med saknar en kontinuerlig relation med socialtjänsten och upplever inte att de har fått hjälp. De efterlyser tidiga insatser från skolan och socialtjänsten, där de får vara delaktiga i utformningen av insatserna.
Många av råden från frihetsberövande barn och unga handlar om att Sverige måste satsa på förskola, skola, fritidsgårdar, fritidsaktiviteter. Det måste finnas forum med vuxna människor som verkligen bryr sig på riktigt. Barnens råd ges också utifrån vad de själva hade önskat – men aldrig fått.
Ungdomarna efterlyser också att man skulle prata mer avskräckande om kriminalitet. När det har hänt en skjutning så är det ingen som pratar om det. Att man skulle prata mer om konsekvenserna, hur det ser ut på häktet, hur det känns att vara inlåst eller att du själv eller någon i din familj kan bli dödad. Ungdomarna är inte rädda nog för kriminalitet, för det har normaliserats.
