GÄSTKRÖNIKA: Människans första sekund på jorden innehåller nyfikenhet och intresse för vad som komma skall. En utforskande hållning från start. Vart har jag kommit och vilka möter jag?
Under barndomen ställer människan tusentals frågor och nöjer sig ofta inte med det första svaret. Detta kan vara en indikation på att nyfikenheten både är biologisk och grundläggande för vår överlevnad och utveckling. I hjärnan väcks vår nyfikenhet och vårt intresse genom ett komplext samspel mellan belöningssystem, dopamin och det vi visar intresse för. Nyfikenhet skapar bättre möjligheter för oss att förstå andra och processa information samtidigt som det hjälper oss att relatera till andra.
När vi möter en annan människa som ställer frågor och som genuint lyssnar och visar intresse, händer något inom oss. Vi känner oss sedda, hörda och bekräftade. Kanske det finaste någon kan uppleva i ett möte.
Nyfikenhet är inte bara en intellektuell funktion och drivkraft utan något som skapar förutsättningar för tillit och närhet. Nyfikenhet är dessutom en förutsättning för att lära nytt.
Den bästa formen av nyfikenhet är fylld av ödmjukhet, en inställning som kännetecknas av ett intresse, en välvilja och en utgångspunkt i att inte alltid har svaren.
Utgå från att det som kan synas självklart inte alltid är hela sanningen.
En ödmjuk hållning och välvilja är grunden för ett bra bemötande. I socialt arbete möter vi ofta människor i komplexa livssituationer som kräver ett stort mått av tålamod.
Motsatsen är när den vi möter i förväg har bestämt vilka vi är, vad vi står för eller varför vi är som vi är. Förutfattade meningar och förkunskaper som bygger på det som hänt i dåtid och/eller när den professionella personen utgår endast från teorier.
Finns det plats för den andra människans berättelser?
Vad händer när vi är fulla av förförståelse och förkunskaper? Finns det då någon plats för den andra människans berättelser? Kan risken bli att vi slutar ställa frågor, och att nyfikenheten minskar.
Så hur är det att möta socialarbetaren i samtalsrummet, på myndigheten eller i det eget hemmet? Hur mycket tid lägger vi på att lära känna en person eller förstå de omständigheter som finns runt de som kommer till vår kännedom. Vilka referenser tar vi kontakt med och vilka metoder har vi för att utforska människors behov?
Tyvärr rapporterar media varje år om människor som inte upplever att de fått den hjälp de behöver, människor som känner sig missförstådda eller förbisedda. Och om barn som farit illa under lång tid.
Målet måste vara att nyfikenheten, intresset och engagemanget aldrig får försvinna i socialt arbete utan ständigt vara i sällskap med socialarbetaren. Den professionella ska vara öppen för det som känns både obegripligt och fullständigt förfärligt.
Att ställa kraftfulla frågor, fråga fler, vända på andra stenar och söka på nya ställen för att bilden av det som verkar komplext kan klarna något.
Jag vill uppmana alla och mig själv att ständigt se över sin ödmjukhet och nyfikenhet.
Ödmjukhet som förmåga går att utveckla.
Mia Börjesson, socionom, handledare och inspiratör
