Men i tystnaden växer något annat – ensamhet, känslan av att stå utanför, att vara osynlig. Medan jämnåriga bygger relationer, uttrycker sig och formar sin identitet digitalt, måste dessa unga hålla sig undan. Skyddet är absolut nödvändigt, men det får ett högt pris. Vi måste våga se konflikten: att rädda ett liv får inte betyda att livet stängs ner. Barn har rätt till trygghet, men också till gemenskap, utveckling och delaktighet i vår digitala samtid. Deras röster får inte tystna. Vi måste hitta nya vägar. För även om skyddet är livsnödvändigt, skapas det ett nytt problem som sällan syns nämligen digitalt utanförskap och en förlorad känsla av delaktighet.
Vi lever i en tid där sociala medier är en självklar del av ungas vardag. För de flesta ungdomar är sociala medier inte bara en plats för underhållning, utan en livlina till vänner, gemenskap, identitet och information. Det är där relationer formas, konflikter hanteras och samhörighet skapas. Att tvingas vara ”offline” innebär inte bara att missa vad som händer i världen, utan att bli osynlig för den. När ungdomar placeras i skyddat boende, ofta med mycket kort varsel, är det inte bara deras fysiska miljö som förändras. De förlorar ofta kontakt med sin skola, sitt sociala nätverk och sin tidigare vardag.
I en sådan omvälvande situation skulle sociala medier kunna vara ett sätt att hålla fast vid något bekant. Men av säkerhetsskäl förbjuds de oftast från att använda dessa plattformar, helt eller delvis. Risken att de råkar röja sin position genom en bild, en platsangivelse, ett meddelande, eller via IP-spårning, är dessvärre för stor. För ungdomar i skyddat boende innebär förlusten av sociala medier mer än att bara missa nyheter eller trender. Det handlar om att stå utanför hela det sociala sammanhang som bygger unga människors liv. De förlorar inte bara kontakten med gamla vänner, utan får dessutom svårare att skapa nya.
När andra i klassen planerar aktiviteter i gruppchattar eller delar vardagen på ”Instagram” och ”Snapchat”, tvingas dessa ungdomar till tystnad. Förbudet har såklart sin grund i allvarliga säkerhetsskäl. Sociala medier kan på olika sätt avslöja platsinformation, vilket kan vara livsfarligt om barnet eller familjen är hotad av en våldsam förövare. Även om barnet själv är försiktig kan förövaren fortfarande använda sociala medier för att manipulera, kontrollera eller återetablera kontakt. Därför är begränsningarna ibland nödvändiga. Men konsekvensen blir att barnet, som egentligen är den skyddade parten, också upplever sig straffad. Att inte få delta i den digitala gemenskapen förstärker känslan av isolering. För många innebär det ett dubbelt utanförskap, dels förlorar de sin tidigare miljö, dels får de inte chansen att fullt ut delta i sin nya.
Sociala medier är idag en viktig del i hur ungdomar formar sin identitet och uttrycker sig själva. Genom att dela bilder, följa intressen och interagera med andra bygger de upp sin självbild och sin plats i världen. Att bli fråntagen denna möjlighet kan påverka självkänslan på djupet. Många ungdomar har svårt att förstå varför just de ska vara utan något som ”alla andra har”, vilket kan leda till frustration, skam och ilska. Det är inte ovanligt att unga i skyddat boende känner sig ”onormala” eller som om något är fel med dem. Känslan av att vara udda eller inte passa in blir särskilt stark i en tid då bekräftelse och gemenskap ofta sker online. Att tvingas hemlighålla sin situation, samtidigt som man inte får vara en del av det digitala livet, kan bidra till ökad psykisk ohälsa. Många upplever nedstämdhet, oro, stress och vissa vittnar om att de tappar kontrollen över sin egen berättelse.
För dessa ungdomar skapas ett dubbelt utanförskap: dels har de tvingats bort från sitt hem, sin skola och sina vänner, dels kan de inte skapa nya relationer på det sätt som är normalt i deras ålder. Det är som att vara inlåst i en ny stad utan att få använda språket. Detta sociala utanförskap riskerar att få allvarliga konsekvenser. Forskning visar att ungdomar som inte får känna tillhörighet eller delaktighet löper större risk för psykisk ohälsa, såsom ångest, depression och låg självkänsla (Arvidsson, Nygren & Nyholm, 2024). ”FOMO” eller ”fear of missing out” som det också heter – är inte bara ett uttryck, utan en verklig källa till oro för ungdomar som ständigt ser andra leva sina liv online medan de själva måste förbli ”tysta och osynliga”. Det är lätt att säga att säkerhet går först, vilket oftast är sant. Men det betyder inte att man ska blunda för de psykosociala effekterna av att barn förbjuds använda sociala medier under en längre tid. Det är inte ovanligt att barn på skyddat boende själva ifrågasätter varför de, som är offer för våld, också ska behöva straffas genom att förlora sin digitala frihet. Många vittnar om att det känns orättvist, att det är svårt att förklara sin frånvaro för omgivningen, och att man känner sig annorlunda, till och med misstänkliggjord av nya klasskamrater som inte känner till deras situation.
Här har personal på skyddade boenden ett ansvar. Att ge ungdomarna verktyg att hantera sin nya verklighet. Det handlar om att lyssna på deras röster, se deras behov av tillhörighet och hitta kreativa lösningar som inte gör att de stängs ute helt från den digitala gemenskapen. Men vad kan man göra? Ett alternativ skulle kunna vara att arbeta mer aktivt med digital riskmedvetenhet, vilket är ett koncept som Hemstaden anammar och aktivt arbetar utefter. På Hemstaden utbildas således unga kring hur de kan vara online på ett säkert sätt. Det kan till exempel handla om att skapa anonyma/privata konton, undvika att dela platsinformation, eller använda plattformar där risken att bli spårad är låg. Givetvis med säkerhetsnivån för de unge i åtanke. Tanken är att den unge skall lära sig att upprätthålla sin säkerhet även efter flytt från det skyddade boendet och måste därmed förstå hur hen kan bibehålla sin säkerhet. Personal på Hemstaden har därför kompetenser och utbildning inom digital säkerhet, för att kunna guida barn i den digitala verkligheten. I vissa fall kan det vara möjligt att låta dem ha tillgång till digitala medier i begränsad form och under övervakade former. Det handlar inte om att kompromissa med säkerheten, utan om att hitta en balans där barnets psykologiska välmående vägs in lika tungt som det fysiska skyddet. En stor utmaning för både myndigheter och skyddade boenden är att hitta balansen mellan säkerhet och barns rätt till delaktighet och självbestämmande. Det är förståeligt att skydd måste gå före, men det finns alternativa vägar att utforska, lösningar som kan ge ungdomarna viss digital frihet utan att äventyra deras trygghet. Det handlar om att vara pedagogisk och lära ungdomarna hur de hanterar risker på ett ansvarsfullt sätt, utan att släppa på skyddet.
I slutändan måste vi fråga oss: vad innebär det egentligen att skydda ett barn? Att hålla någon fysiskt säker är inte samma sak som att se till att de mår bra psykiskt och socialt. Ett förbud mot sociala medier skyddar från vissa risker, men får samtidigt inte bli en isolering som förstärker känslan av att vara ”fel” eller ”ensam”. Barn och ungdomar som tvingas leva gömda har redan offrat mycket. De har lämnat sina hem, sina vänner och sin trygghet. Att dessutom beröva dem möjligheten att uttrycka sig eller bara följa med i vad som händer, är ett pris som kan bli för högt. Vi behöver aktivt lyssna på dessa barns röster. De behöver oftast inte bara skydd, de behöver förståelse, delaktighet och framtidstro. Och ibland kan kanske en anonym profil eller en övervakad halvtimme online göra hela skillnaden. Det är viktigt att komma ihåg att dessa ungdomar inte bara är skyddsobjekt, de är människor med behov av kontakt, bekräftelse, vänskap och självuttryck. Att vara trygg borde inte betyda att man är tyst. Att vara säker borde inte betyda att man är ensam. Det är dags att samhället ser det digitala utanförskapet för vad det är, ett dolt, men växande problem för några av de mest utsatta barnen i vårt land.
Text Noha Saed
